På upptäcktsfärd i det forna Sovjet

På upptäcktsfärd i det forna Sovjet

Språka på georgiska ombord helvetesbussen

UkrainaPosted by Tomasz Solak 22 Jul, 2008 16:32

Måndagen skulle ägnas åt en kort och koncis busstripp från det vedervärdiga Chisinau till Odessa. Det skall dock tilläggas, innan vi fortsätter med skildringen av bussturen, att Moldavien inte enbart är av ondo (vilket vi antagligen har fått det att framstå som). Landsbygden är understundom mycket trevlig att titta på med kuperad terräng och många vingårdar. Dessutom går det att äta god mat och dricka helschysst vin till en billig penning. Utöver detta suger det emellertid något oerhört.

Hursomhelst, efter att skumpat omkring på en väg som - tro det eller ej - var ännu sämre än såväl Kiev-Tjernobyl som Chisinau-Tiraspol ett bra tag stannade vi mitt vid en åker, där en mycket pratglad ukrainsk herre vid namn David klev på och satte sig bredvid Ulf Albrechtsson. Kort därefter började David, trots oerhörda tillkortakommanden i det engelska språket, konversera med Uffe om allt mellan himmel och jord. Några av de festliga konversationerna handlade bland annat om Guns N Roses hemland. David hävdade bestämt att det var ett tyskt band. Uffe undrade snällt om han inte tänkte på Scorpions, men David påpekade att såväl Scorpions som Guns N Roses var "Germany band!" Efter ett litet tags kommunicerande om musik valde David att styra samtalet mot språk. En av alla ointressanta frågor (som Uffe för övrigt ställde enbart för att vara snäll) var vad farmor heter på georgiska. Då David inte riktigt kunde komma på svaret valde han helt sonika att ringa upp sina georgisktalande polare för att lura ut saken. Något utrymme för artighetsfraser lämnades dock inte, att fortsätta det meningslösa meningsutbytet med Uffe hade prio 1. Vidare undrade David om vi möjligtvis inte råkade vara missionärer av något slag, då han för sitt liv inte kunde förstå varför någon i hela fridens namn frivilligt skulle ge sig ut och turista på dessa dekadenta breddgrader. Vi är dock "turisti, Shvetsija" var vi än hamnar.

Efter ett tag nådde vi den moldavisk-ukrainska gränsen. Vi är medvetna om att vi har beklagat oss över bristen på byråkrati i dessa länder, men det visade sig, på ovannämnda gräns, att vi önskar att det byråkratilösa Sovjetsamhället hade fortsatt (det gjorde det dock inte). Utomhus var det 35 grader och i vår buss, som för övrigt inte gick under benämningen lijuks, var det antagligen det dubbla. Så påpassligt av gränskontrollanterna att sätta nytt världsrekord i långsam passkontroll. Två och en halv timme senare lyckades vi dock, slutligen, rulla vidare. Efter en omväg via Odessas betongförorter nådde vi slutdestinationen efter sju och en halv timme ombord den infernaliskt heta helvetesbussen.

Väl framme i Odessa tog vi en taxi till den adress där vårt boende skulle ligga. Adressen visade sig ligga mitt i ett betongghetto, så vi var en smula förvirrade. Efter att ha stått där och sett ut som fågelholkar i fem minuter kom det en rysktalande farbror som ledde oss ner i ett källarutrymme, till en dörr som det stod "hostel" på. Farbrorn försvann och vi knackade på. Efter ett tag öppnades dörren och en ung dam tittade ut.

- Wait a minute, we are changing location, sade hon och stängde dörren igen.

Något konfunderade över detta fortsatte vi att stå i källarkorridoren i tio minuter. Då öppnades dörren på nytt av samma dam som nu informerade oss om att det skulle komma en kille om två minuter, varpå hon gav oss två lila plaststolar och stängde dörren på nytt. Tio minuter senare dök det faktiskt upp en kille från Förenade Arabemiraten vid namn Abdul och släppte in oss. Lite sittande vid datorn senare gick det upp för oss att vi hade bokat fel datum. I det här fallet skulle ägaren kunna ha sagt att vi får skylla oss själva, men i stället tyckte han att vi verkade schyssta som skulle bo så pass länge så han föredrog oss framför andra kunder, skjutsade oss till ett annat av hans hostel och lät oss bo där i stället!

Detta boende visade sig bli sådär lite lagom speciellt. "Look, look! Soviet museum!" sade Abdul entusiastiskt medan han ledde in oss i ett trapphus som bestod av 50% skrutt och 50% pansar. Förmodligen skulle halva fastigheten överleva tre kärnvapenkrig medan andra halvan med all sannolikhet skulle ge vika för ett regnväder som varar mer än en halvtimme. Överallt luktade det fiskbullar eftersom att fastighetens permanenta invånare tydligen tycker att det är mesigt att skjuta till sina ytterdörrar när de är hemma och lagar mat. Vi fick ett rum på våning två och tur var det. Hostelet tillhandahåller även ett skyffe på första våningen och detta skyffe är ingenting annat än ett tillförordnat mentalsjukhus. Två personer är mer eller mindre permanentboende. Den ena är en nertjackad relik från 60-talet som antingen sitter naken i fönstret och kedjeröker eller sitter klistrad framför datorn och glor på barnporr. Eftersom att snubben snackar brittisk engelska så kan man kanske misstänka att han lever i landsflykt, men eftersom att det är mot våra principer att döma folk på förhand så låter vi allt vara osagt. Den andra liraren tillbringar 50 minuter om dagen med att raka sig med sin rakapparat. Tyvärr verkar han inte ha lagt märke till det faktum att hans ryggtavla vagt liknar en ryamatta... Kanske vore på sin plats med ytterligare 90 minuters daglig rakning m.a.o.

Lite andra sköna faciliteter som boendet erbjuder är en toalettstol som vätter rakt in i en vägg (vilket innebär att man måste bajsa på diagonalen, det blir ganska äckligt) samt behöver 5 minuter för att fylla på med vatten, och ett badkar. Faciliteter som boendet inte erbjuder är tvättställ (om man inte har bokat det exklusiva dubbelrummet med DVD, TV och just tvättställ), spegel och närvarande personal.

Blog Image

Blog Image
När vi installerat oss på Hostel Lijuks så pinnade vi ut på stan. Abdul hade informerat om att varenda lirare i hela stan skulle befinna sig vid badstråket Arkadia (4 km utanför centrum) med konsekvensen att city skulle vara helt urvattnat. Korrekthetsfaktor: nolla. Gågatan såg ut som en myrstack trots att det var mitt i natten mellan två vardagar. Mycket trevligt konstaterade Team CCCP.

Idag, tisdag, har vi knallat omkring på de trädkantade alléerna i denna mycket, mycket trevliga stad och tittat på Potemkintrappan, strandpromenaden, operahuset och lite annat skoj. Till "annat skoj" kan man räkna in ponnyridning runt fontänen utanför operahuset. Ponnyridning innebär inte (som man lätt kan tro) ridning på ponny. Ponnyridning innebär att tre tjejer i 10-årsåldern röker cigaretter som borstbindare och gasar ut röken i ansiktet på de stackars passivt rökande pållarna. Detta kombineras även med att den lokala insatsstyrkan, bestående av en insatssoldat och en beväpnad pajas, gör allt för att köra bort tjejerna från området (då ponnyridning tydligen är otillåtet). Till slut vann flickebarnen efter att en av dem hämtat sin 70-årige farfar (160 cm lång, 95 kilo tung och galet skäggig) och denne läxat upp lagens långa arm efter noter. Rebelliskt tycker vi. Flickorna och gubben borde dömas till lagens strängaste straff: DÖDEN! Show.

Blog Image

Blog Image

Blog Image
Nu är vi tillbaka på vårt fina boende där vi har sprungit på vår kära kompis Aram från boendet i Chisinau (som hälsar att han gillar svenska modeller och om någon är sugen på boende i Montreal så är det bara att höra av sig...). Mycket oväntat. Odessa rules förresten.

***

Guldcitat 1: "My wife, Uffa Albresso!"

Guldcitat 2: "Please give money for my brother, he is dead, he is terrible!"

Guldcitat 3: "Varför backar bussen så snabbt för?"

Guldcitat 4: "Ponos medicina, pazhalsta!"

Guldcitat 5: "Odin?"

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.