På upptäcktsfärd i det forna Sovjet

På upptäcktsfärd i det forna Sovjet

Vitryssland är bäst - men var är all byråkrati?

VitrysslandPosted by Tomasz Solak 11 Jul, 2008 19:12

Världshistoriens mest enastående resa tog sin början i onsdags morse när bankir Albrechtsson dök upp i en taxibil utanför Casa de Solak. Färden ut till Arlanda fortlöpte någotsånär smärtfritt, med undantag för att polacken bland oss lovordade en artikel från tidningen Res, där taxichaufförer och deras utseende sågades vid fotknölarna. Ryda och Uffe tyckte att det hela var tämligen pinsamt, men så är det att vara på semester med importer österifrån.

Väl framme på flygplatsen tyckte vi att det var läge för dagens första öl, medan Ryda tyckte att det var läge för dagens tredje toabesök (vänligen notera att detta utspelade sig klockan 07.00). Herr Rydström meddelar glatt att toaletten får det fina betyget 4,5 toarullar av 5 möjliga.

Därefter flög vi till Riga och allt gick som en dans på rosor. När vi hade landat tyckte den östeuropeiska importen att det bästa man kan göra är att gå mot gaten som vi skulle flyga vidare från. Vad som skulle komma att uppdagas en sekund efter att det var försent att ångra sig var att vi genom att gå till denna gate hamnade i icke-Schengen-delen av flygplatsen, en rutten del innehållande inget annat än ett fåtal gater, ett pizzahak och en sunktoa. Inte ens en annan resenär så långt ögat kunde nå och där skulle vi uthärda 4,5 timmar. Ryda roade sig så gott han kunde med att gå på toa (betyg: 2,5 toarullar) samt befäste sin position som världsetta i 4-i-rad. I övrigt var en alltför tidig död på grund av uttråkning nära förestående.

Hursomhaver, efter eoner av väntan och tristess, kom vi äntligen iväg med vår lilla Fokker. Turboproppen på detta plan orsakade grava hörselskador och i somliga fall även total dövhet, men på något sätt lyckades vi ta oss till Minsk helskinnade. Vad som kom att överraska oss var att all form av byråkrati som vi läst om lyste med sin frånvaro. Man knallade helt sonika genom terminalen, visade glatt upp sitt pass och när man kom därifrån någon minut senare så låg redan väskorna på bandet och väntade. I motsats till byråkratin fanns det däremot så mycket marmor att hälften hade varit smakfullt nog. Ryda besökte återigen toan och gav den högsta betyg. Efter att ha gjort maxuttag på bankomaten försökte vi få tag på en taxi. Det var sannerligen inte lätt, då det verkar som om Luka tycker att det är viktigare att bygga traktorer i stället för att skjutsa folk, men efter en halvtimmes väntande kom vi slutligen iväg med en mycket ståtlig herre (topp-15 bland alla hockeyfrillor som Uffe har sett, men han menar dock att avsaknaden av mustasch var ett klart minus). Vägen in till stan bjöd på imponerande vyer från den rumänska Dacian med respektingivande krigsmonument och annat kul.

Blog Image
Efter ett tag var vi framme på vårt deluxohotell (som för övrigt är i Best Easterns regi...). Vi hade ställt in oss på en besvärlig och krånglig procedur, men till vår stora förvåning och besvikelse lyste byråkratin återigen med sin frånvaro. Hotellet är i vilket fall som helst utrustat med det finaste som vitrysk teknologi åstadkommit hittills, dvs. världens snabbaste hissar. Hotellrummen i övrigt är trevliga reliker från 60-talet, vilket är precis hur grymt som helst. Nackdelarna skulle eventuellt kunna vara att sängarna är i Pygmé Size i stället för King Size, men man kan inte få allt.

Efter att ha installerat oss gick vi ut på en liten promenad som i slutändan blev 2 mil lång. Allt var otroligt rent, prydligt och marmorkantat. Efter att ha käkat och Ryda varit på toa för hundrade gången besökte vi ett pastellfärgat sushiställe (om det låter udda, betänk då även att detta utspelade sig i Vitryssland) där man fick vänta 30 minuter på sin öl, då de "var upptagna". Det i sig är lite anmärkningsvärt eftersom 59 av 60 ur personalen (det är låg arbetslöshet här, ja) inte gjorde något, medan 1 av 60 gjorde 60 personers jobb... Än mer anmärkningsvärt var att det inte fanns någon vitrysk öl, så vi fick nöja oss med avsevärt dyrare utländsk dito. Efter att ha druckit upp gick vi tillbaka till hotellet där vi besökte den ytterst Sovjetkitschiga hotellbaren, där de tyvärr inte hade vitryska cigaretter, så vi fick nöja oss med utländska dyrare diton i stället. Lägg därtill att man i Vitryssland antingen gör saker ordentligt eller inte alls. Med anledning av detta hade dessa importcigaretter försetts med supereffektiva filter som inte släppte igenom någonting... alls. Bra köp.

Torsdagen inleddes med att Ryda besökte toaletten kl 04.30. Några timmar senare besökte vi den fantastiska frukostbuffén, där vi brottades med brödrostningsmaskiner (vitrysk teknologi has done it again), oöppningsbara tepåsar och gråa ägg. Däremot skippade vi riset och hälleflundrehamburgarna. För övrigt kan vi meddela att vitryssar inte äter Kefir. Därefter drog vi upp på rummen och tittade en smula på vitryska Eastenders (dokumentär eller spelfilm? - svårt att avgöra) medan Ryda gick på toa igen.

När vi tröttnat på vitrysk TV åkte vi tunnelbana till Vitrysslands stolthet; traktorfabriken! För att nyttja detta trevliga transportmedel fick man köpa plastmynt för 2 SEK per styck som sedan skulle kastas i en spärr som inte hade några spärrar (men antagligen hemliga laserstrålar). För säkerhets skull är tunnelbanan även utrustad med en handfull tunnelbane-Spetsnaz. Väl framme stod vi och beundrade den gigantiska anläggningen (Torslanda, släng dig i väggen) i en kvart innan vi gick in och bad om att få besöka detta mekaniktempel. För att bättra på våra odds gick vi in och yttrade den alltid lika uppskattade frasen "turisti, Shvetsija". Detta föranledde att administratorn trodde att vi var medlemmar i Ryska Akademien och började babbla på dubbelt så snabbt som tidigare. Till slut framkom det dock att vår avsaknad av personliga inbjudningar från fabriksdirektörn omöjliggjorde vår artighetsvisit.

Blog Image
När vi var klara där åkte vi in till Dinamostadion, där Ryda nu tröttnat på att besöka herrummet hela tiden och gick helt sonika in på damernas i stället. Tyvärr får det inte mer än 0,5 toarullar i betyg. Damtoaletter i all ära, i det här landet ska man besöka Leningrejer. Sagt och gjort, vi begav oss i ilfart till det väldiga Lenintorget (som vissa kontrarevolutionära element kallar Självständighetsplatsen... ingen hos oss sällar sig dock till denna skara). Efter att ha fotograferat Leninstatyn, Lenintorget och femtioelva myndighetsbyggnader lika monumentala som de är beige-gråa samt blivit utskrattade av förbipasserande tyckte vi att det var hög tid att äta lite mat, så vi begav oss till en restaurang som hette Grunwald (vitryska för grön skog). Som vanligt beställde vi in vitrysk öl av market Data, men tyvärr fanns det ingen Data så vi fick utländsk bärs som kostade uppskattningsvis tio gånger mer. Ryda gick ånyo på toa och betyget blev denna gång 3,5 (lampknappen satt 30 cm ovan marken i ett angränsande rum - inte helt lätt att upptäcka). Behållningen i övrigt var den man som självmant satt sig på uteserveringen i hällregn, inmundigandes sin mat under eget paraply. Stående ovationer från den svenska delegationen.

Har man ätit lite mat är det vanligt förekommande att man vill åka till varuhuset GUM, men då den enda stationen i hela tunnelbanenätet där man kan byta mellan de bägge linjerna tydligen hade upphört att existera dagen innan vi anlände hamnade vi i stället på varuhuset TSUM, 7 mil bort. Allt där var supersunkigt och diverse tingel-tangel utgjorde 99% av sortimentet. Helst ska tingel-tanglet ha packats upp ur sin förpackning så att det blir extra skrymmande (och iögonfallande). Den resterande procentenheten av utbudet utgjordes av sprit och tobak, så vi gick dit och inhandlade lite öl och kvalitetscigg i form av märkena Minsk Light och Minsk Mentol. Däremot valde vi att skippa ultramanliga Kombat 10.

Blog Image
Senare under samma dag var vi en sväng förbi det imponerande postkontoret, utrustat med många kassor, fin stuckatur i taket och en tjusig kristallkrona, men dessvärre inte så mycket personal och framförallt; ingen administrator! Trots detta lyckades vi investera i frimärken för vykort till Sverige. Ämnar man skicka ett sådant till Svea rike skall kuvertet (märk väl att vykortet skall stoppas i ett kuvert - att bara skicka vykort i sig är non-optional då vitryska censurministeriet kräver att det skall märkas att de har varit där och snokat) bestyckas med porto i form av inte mindre än tre murmeldjur, en ros, en fågel och en blomkål. Posten, ta lärdom!

Efter en middag på Talaka (det enda stället i Europa där hovmästaren riskerar att bli överkörd när han går med maten mellan köket och serveringen, eftersom en typ 5-filig motorväg utgjorde en diskret gräns mellan ovannämnda restaurangdelar) sprang vi på Vladimir! Det är en ung herre som behövde inte mindre än 20 minuter på sig för att förklara vad han egentligen ville. Kommunikation på utrikiska var inte hans starka sida, så han skrek Minsk och gjorde en ring med fingrarna, gång på gång. Teckenspråksexperten, tillika det självutnämnda lingvistiska geniet, Tomasz Solak tolkade pronto detta som att Vladimir erbjöd oss en guidad nattlig tripp till Minsks fantasieggande miljonprogramsområden till ockerpriset 1 dollar! Då vi inte tyckte att det lät så spännande att få en guidad tur av någon med så uppenbara tillkortakommanden i det kommunikativa sket vi i det och åkte i stället taxi de 250 metrarna till vår kära hotellbar.

I baren satt det en överförfriskad dam med tvivelaktigt karriärsval (och utseende) som efter ett par förvirrade blickar levererade dräparfrasen "Do you smoke Minsk?". Efter att ha fått ett jakande svar på denna fråga kom hon förbi och ville bestämt bli bjuden på en 50-grammare (= 50 ml sprit) med motiveringen att det var mycket billigt. Varför hon i så fall inte kunde köpa själv framgick inte, men till slut blev hon mycket sur över att inte få någon gratisdricka och gormade "Fuck you and you and you!!!" innan hon hastigt och lustigt gick upp på rummet tillsammans med en 95 kilo tung, alkoplufsig, inhemsk förmåga. God natt... not!

Idag, fredag, har vi till att börja med åkt till det fantastiska varuhuset GUM. Det är ungefär som TSUM, fast om möjligt ännu värre. Efter att ha vadat fram bland extremt överdimensionerade t-shirtar, kastruller och dörrmattor ansåg vi att det var dags att förtära lite lunch. Vi knallade upp till restaurangen på översta våningen och den var, precis som resten av varuhuset, ett 50-talsmuseum. Av en slump hamnade vi i samtal med en ung man utan vare sig armar eller ben, men med förmågan att identifiera oss som svenskar. Därefter följde Europas skönaste barhäng samt Europas i särklass äckligaste saft. Viktigt iakttagande under lunchen: Vitryssland är tungt belastat av plastblommestölder. Lösningen på denna prekära situation: Limma fast blomkrukorna i bordet. Bland annat blev en stackars vitryss utan sittplats eftersom att denna just blivit upptagen av Mr Blomkruka.

Efter besöket på GUM åkte vi ut till Nationalbiblioteket, en futuristisk spaceboll i glas och andra moderna material. Faktum är att det aldrig störtade något rymdskepp i Nevadaöknen på 50-talet. Det störtade i Minsk, där det under många år pietetsfullt renoverats och nu alltså fungerar som tillhåll för stadens bibbakickers! Efter att ha varit uppe på toppen av spacebollen (och Ryda besökt dess toa - högsta betyg) passade vi på att knalla rakt ut i Minsks motsvarighet till Ronna; förortsghettot Vostok. Där besökte vi de vackra husen innan vi gick till den lokala butiken och inhandlade öl som vi sedan, i bästa charterturiststil, förtärde på en parkbänk i denna charmiga avkrok.

Blog ImageBlog Image
Därefter har vi tagit oss in till stan och letat efter internetkaféer. Piece of cake enligt Bradts guidebok;

"Internet facilities can be found in hotels and post offices in any district of the city. There are also a very large number of busy internet cafes."

Lite lustigt att vi fick leta i två timmar och sedan be Äggministeriet/en mobiltelefonaffär om hjälp innan vi hittade ett (antagligen det enda).

***

Reflektion 1: Lämnar man en rubelsedel får man obönhörligen en decimeterhög bunt tillbaka. Våra högar är rätt stora nu.

Reflektion 2: Deodoranten verkar inte ha slagit igenom på bred front här än. Tydligen anses det vara subversiv verksamhet.

Reflektion 3: Om man inte har spotlightlampor går det lika bra att stoppa in en vanlig glödlampa.

Reflektion 4: En vitrysk pappflagga kostar 410 rubel (= 1,10 SEK). Mycket dekorativt om man vill smälta in bland lokalbefolkningen likt en Kombat 10-addict i regnskogen.

Reflektion 5: Minsk har 1,8 miljoner invånare, 600 000 av dessa är anställda inom parkförvaltningen, 400 000 jobbar på Traktorny Zavod, 400 000 är miliser, militärer eller tunnelbane-Spetsnaz, 400 000 är heltidsanställda gatuflanörer som har jouren som KGB-spioner.

Reflektion 6: Vitryssland är bäst! Man läser mycket skit om landet och vi själva hade en del fördomar, men det här landet sparkar verkligen stjärt! Lukashenko utmålas som en hemsk diktator av världssamfundet och andra PK-pellejönsar, men han vet vad han gör! Keep it up, bro!

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.