På upptäcktsfärd i det forna Sovjet

På upptäcktsfärd i det forna Sovjet

Konferensresa till Jalta

UkrainaPosted by Tomasz Solak 29 Jul, 2008 12:55

Efter att ha klarat av demonstrationer och dylikt var det dags att ånyo åka nattåg, denna gång till Krim och Simferopol. Som vanligt fick Solak och Ryda dela kupé med en sovjetisk kärnfamilj, dvs. 20-årig mamma med 5-årigt barn. Uffe, å sin sida, fick som vanligt en hel kupé fylld med original. Den här resan utgjordes hans sällskap av Viktor, självutnämnd biznizmen, hans fruga Ljuba samt en annan sovjetisk tant som de hade sprungit på som hette Svetlana. Viktor var extremt social och bjöd oss på turkisk ost, turkiska bullar, turkiska apelsiner samt bilder på turkiska toplesstjejer. Därtill bjöd han på en sjuhelsikes konversation, vilket är rätt imponerande då vi inte förstod vad han sade och han inte förstod vad vi sade.

Blog Image
Väl framme i Simferopol skulle vi åka vidare till Sevastopol med lijuks-transportmedlet marshrutka. För att få gå ombord på en sådan krävdes det att man först stod i en två kilometer lång kö till biljettluckorna. Nu är det emellertid så att köer och ryssar inte är helt kompatibla med varann, så det blev något av en fars. På ett eller annat sätt fick i vart fall tag i bussbiljetter, sedan gällde det bara att hitta en lämplig buss. Mycket spännande eftersom att bussarnas avgångstider angavs med godtyckliga lappar i vindrutan på respektive buss, lappar som plockades fram och tillbaka helt efter behov. För övrigt var busstationen i sig en dödsfälla. Alla eventuella gångbanor rationaliserades bort i samband med den oranga revolutionen så fotgängare och bussar fick snällt samsas om det obefintliga utrymmet. Samsas innebar att busschaufförerna tutade och gasade samtidigt som fotgängarna sprang för glatta livet.

Mot alla odds kom vi ändå ombord på bussen (som avgick 10 minuter för sent utan anledning). Eftersom att bussen var tvungen att göra ungefär 13 stopp på vägen (bland annat orsakade av att föraren kände sig föranledd att köpa frukt av diverse försäljare i diket) tog det ett bra tag, men till sist nådde vi ändå Sevastopol på Krims sydkust. Här var det tänkt att vi skulle möta upp med Dan (hosteladministratorn som röker fruntimmerscigaretter bara för att de är dyra - 4 kr för ett paket - detta vittnar per definition om att han är fikus) för att bli transporterade till vårt boende i centrala Balaklava. Efter ett tag visade det sig att det var fullt, så vi skulle i stället få bo i centrala Sevastopol. Efter ytterligare ett tag visade det sig att vi i själva verket skulle bo i en vanlig lägenhet i ett av Sevastopols alla mysiga betongghetton tre mil från centrum. I lägenheten parkerade Ryda i den mycket komfortabla bäddsoffan (kändes ungefär som att sova över en trottoarkant med ett badlakan som liggunderlag), Solak i en bäddfåtölj (lätt defekt, men antagligen komfortabel 1969) och Uffe fick strandkänslor och slaggade i en solstol.

Blog Image
Kommande morgon hade Team CCCP seriösa planer på att uppsöka lämplig naprapat, tyvärr fanns det inte tid för sådant tjafs. Duty calls, vi var tvungna att ta oss till Balaklava och kolla på ubåtar och atombomber. Vi tog en billig taxi, åt frukost på plats, väntade 20 minuter, åt lunch (eftersom att te och maskrosblad inte var någon mättande frukost). Därefter gick vi på ubåtsmuseum. Det var riktigt festligt. Kamrat Chrustjov hade sett till att bygga en lång tunnel tvärs igenom ett berg där Röda Armén kunde fiffilura på sina atomubåtar och annat skoj. Detta var ett tag sedan och nu är ubåtsbasen öppen för allmän beskådan. Väl värt ett besök.

Blog Image
Eftersom Team CCCP är mer än måttligt trötta på marshrutkor och andra CP-transportmedel tog vi helt sonika en taxi de 8 milen till Sovjetimperiets motsvarighet till Monte Carlo, megaturistorten Jalta! Nära-döden-känslan infann sig ett otal gånger under den hisnande bilfärden. Höjdpunkten var när vår kära kamikazepilot till chaffis körde om en bil som redan höll på att köra om en annan bil. Självklart var det fullsmockat i filen för mötande trafik. Det blev lite trångt. Den mötande bilen tycktes dock vara helt oberörd.

Här i Jalta har vi bott på ett av norra halvklotets antagligen mest överväldigande hotell, det blott 1100 rum stora Hotel Jalta. Vi bor på 12:e våningen, vilket innebär att vi inte bara kan skåda hela Jaltabukten, utan även Istanbul vid fint väder. Första dagen gick åt till att utforska hotellets alla skrymslen och vrår, sedan var det läggdags.

Blog Image
Ett antal timmar senare var det frukostdags, och då blev det show! 2200 personer samsades om en (1) buffévagn. Kalabalik var bara förnamnet, kaos var mellannamnet, efternamnet har vi glömt. Mitt upp i allt vansinne så fjamsade ett gäng kids i fula blå linnen runt och ansträngde sig till sitt yttersta för att out-gaya varandra. Ryda och Uffe fick dela hiss med en av pojkarna. När vi funderade på att fråga vad fan som försiggick så började människan helt sonika dansa omkring i hissen. Konstigt. Senare fick vi reda på att den mycket populära ukrainska varianten av "So You Think You Can Dance" till viss del spelades in på Hotel Jalta. Hotellets gay-faktor sköt i höjden något oerhört.

En svår allergichock utlöstes av all homosexualitet så vi flydde till Livadiapalatset och gick på Jaltakonferens. Tyvärr hade kamrat Stalin & Co förhinder, så vi fick stycka upp Tyskland på egen hand. Uffe fick Preussen, Solak fick Polen och Ryda fick resten. Sedan åkte vi till Svalnästet, men det var gay (dock ger Team CCCP sitt fulla godkännande åt att tyska oljemagnater bygger mastodontslott på klippavsatser åt sina älskarinnor) så vi åkte tillbaka illa kvickt.

Blog Image
I övrigt har vi inte gjort så mycket annat än att dricka skumpa och steka bäst vi kan.

Då vi ämnar åka hem till Sverige igen i morgon blir detta troligen det sista inlägget som skrivs här. Med anledning av detta har det nu blivit hög tid för Team CCCP Awards!

Resans...

... toalettbesökare: J. Rydström

... 4-i-rad-mästare: Pascha

... biljardkylling: T. Solak

... mongo 1: Fredrik Engström

... mongo 2: pedofil-John

... mongo 3: den lönnfete gutten

... Norrköpingsbo: Bengt-Göran

... cancer boy: Tjernobyl-Dennis

... trendsetters: Team CCCP

... fylla: T. Solak

... baksmälla: J. Rydström

... universalord: harasho

... affär: GUM

... bakismedicin: 1.5 liter BelAqua saltvatten (mums)

... ideologi: nazism

... hemsida: smhi.se

... förklaring: "Da - it means yes"

... manick: brödrost

... konversation: "Why are you here?" - "To see the city!" - "Yes, but why are you here?"

... bilmärke: Lada

... öl: Chernihivske

... affärsidé: sälja DVD-filmer på tåg

... non-six pack: ukrainska män

... hetaste musikgrupp/-artist 1: Ace of Base

... hetaste musikgrupp/-artist 2: Eric Prydz

... hetaste musikgrupp/-artist 3: Dr. Alban

... hetaste musikgrupp/-artist 4: Vacuum

... hetaste musikgrupp/-artist 5: Emilia

... låt 1: Dúné - 80 Years

... låt 2: Diskoteka Avaria - Malinki, malinki

... TV-kanal: O-TV

... radiokanal 1: Shit FM

... radiokanal 2: Kiss FM

***

Det var allt för oss! Tack alla som har läst vår fina reseskildring. Sovjet rules!

  • Comments(0)//sovjet.solak.se/#post11

På Ukrainas sydkust intet nytt

UkrainaPosted by Tomasz Solak 25 Jul, 2008 18:40

Eftersom Team CCCP turistar i japanskt tempo hade vi avverkat alla sevärdheter i Odessa med omnejd på en kvart. Därefter har vi mestadels knallat omkring och besökt lokaler med utskänkningstillstånd så ofta det går, undvikit Hostel Lijuks (locally known as Psykhemmet) så gott det går samt åkt en hel del semilegal svarttaxi.

Torsdagen skulle vi ägna åt att hänga på charteraktiga sunkplayan Arkadia en bit utanför stan. För att ta sig dit kan man exempelvis åka spårvagn som färdas i den sanslösa hastigheten av 3 km/h alternativt åka mongofärdmedlet marshrutka, vilket är en extremt fullsatt minibuss utan tillstymmelse till AC, alternativt åka vanlig taxi till ockerpriser. Alla dessa sätt att transportera sig lämnar vi dock åt pöbeln för att i stället nyttja det mest överklassiga som finns; att hugga godtycklig Lada på gatan och ge föraren (oftast en gammal gubbe som är ute och nöjesåker) en pinsamt låg summa för besväret. Tyvärr var torsdagen uppenbarligen en helgdag för de någotsånär legala svarttaxichaufförerna, vilket vi blev smärtsamt medvetna om då vi spankulerade runt längs Odessas gator i två timmar, desperat vinkandes till alla bilar äldre än 1975 års modell. Efter många om och men fick vi tag på en senildement farbror som tydligen missat att hans yrkeskategori inte jobbade den dagen varpå det bar av till Svarta havet och världens fimptätaste strandremsa.

Blog Image
Två minuter efter att ha installerat oss bland cigarettrester och äckliga kryp öppnade himlen sig för första gången efter två veckor av konstant solgass och 32 graders värme. Vi gjorde det enda rätta och traskade upp till en uteservering av modell (och prisklass) lijuks och degade bort två timmar allt medan regnet vräkte ner. När det väl slutat och våra portmonnäer var tomma gick Ryda och badade i två minuter innan vi vände hemåt igen. Hemresan avverkades återigen med en sunk-Lada i Taxi Not Quite Legitimate But Still's regi, där vi bryskt väckte chaffisen som låg i sin bil och sov med alla dörrar öppna, men trots yrvakenhet rattade han Ladan förstklassigt.

Väl inne i centrum visade det sig att någon slags konsert ägde rum utanför en stor kyrka. Då stora folkmassor alltid är fascinerade lade vi middagsplanerna åt sidan för en stund och gick dit för att se vad det bjöds på i underhållningsväg. På scenen stod de lokala rockstjärnorna DDT som spelade någon form av folkmusiksrock samtidigt som publiken headbangade friskt. Frontfiguren i bandet såg ut som en desillusionerad träslöjdslärare (och faktiskt inte som en banan), men det funkade bra ändå. Därefter avslöstes DDT av en megaskäggig ortodox munk. Han stod och manifesterade för de slaviska ländernas storhet och den ortodoxa kristendomens överlägsenhet allt medan folkmassan jublade allt mer entusiastiskt. Efter ett tag ersattes pogromuppviglingen av att DDT på nytt gick upp på scenen. Denna gång liknade musiken det tidiga Metallica med tillskott i form av stora mängder trumpet. Mycket spexigt. När storbildsskärmarna visade mystiska videor innehållandes äggbefruktning, Hitler, Belgien och kärnvapenexplosioner ansåg vi oss ha fått dagens dos trumpet-Metallica och gick och åt. Restaurangen som vi hamnade på visade sig vara den största vi besökt så här långt under resan (vilket förvisso är ett ganska intetsägande konstaterande). En enorm tältduk täckte 299 av de 300 borden. Endast ett bord stod under bar himmel: "Reserverat Team CCCP" stod det på en imaginär skylt. Naturligtvis började det återigen regna...

Kvällens nästa (tillika sista) anhalt blev stampuben Mick O'Neill (stampub eftersom att stället är det enda i stan som inte stänger kl 23.00, inte för att det är bra). Efter att vi suttit under ett parasoll i 20 minuter och tjuvlyssnat på en bunt anglosaxiska fetton (som passerat bäst-före-datum med 15 år) och deras diskussion gällande äktenskapsförordets fördelar vid giftermål med 16-åriga lokala förmågor så var det dags för dagens tredje regnoväder. Och den här gången var det fan på allvar. Om man skulle prova på att låta någon vända upp och ner på en tunna full med vatten över sig, då skulle man kanske kunna identifiera sig med den känsla som det gav att befinna sig utomhus vid den här tidpunkten. Parasollen visade sig vara marginellt mindre vattentäta än toapapper. Festligt nog behövde den ukrainska väderguden ungefär 15 sekunder för att förvandla det gemytliga kvällsvädret till mindre gemytligt tunn-regn modell XXL (det gick alltså ganska fort). Allmänt kaos utbröt! När alla hade evakuerats in i lokalen så gick även strömmen. Ytterst intimt... Den kommande timmen roade sig personalen med att försöka lura ut vem som hade druckit vad (på nota) på uteserveringen. Den strömavbrottsutslagna kassadatorn erbjöd mindre hjälp.

Blog Image
På väg hem såg Odessa på det stora hela snarare ut som Groznyj anno 1995 än Odessa anno tre timmar tidigare. Här och var hade 20-meters-träd blåst omkull och rivit ner trådbusskablage, blockerat vägar och gjort hela kvarter strömlösa. De bourgeoisie-restauranger som hade den osocialistiska smaken att hålla sig med markiser fick finna sig i att få sina uteserveringar demolerade till oigenkännlighet. Utanför hostelet sprang vi på vår kära pedofil-granne som tydligen hade varit ute och rökt lite i det fina vädret iklädd endast jeans (bar överkropp såklart). Han plirade lite spexigt med ögonen, konstaterade att brallorna var dyngsura och sade: "Feel...!" till Ryda. "Ahm... vaz-mozhna, I can see", mumlade Ryda till svar. Sen gick vi och sov gott.

Idag har vi åkt båt i Svarta havet samt deltagit i en demonstration mot de hemska imperialisterna i NATO. Länge och väl hade vi inte en aning om vad demonstrationen i fråga gällde men när vi stått och beskådat jippot på distans några minuter kom en 95-årig gumma fram och förklarade läget (på Cockney, lite lagom oväntat). Konsekvens: Team CCCP slöt upp i folkmassan och jublade entusiastiskt åt talen, av vilka vi inte begrep ett smack. För tillfället planerar vi en egen demonstration för återskapandet av Warszawapakten samt Interkosmosprogrammet (dvs. det sovjet-mongoliska rymdsamarbetet). Denna kommer bli av framöver någongång...

Blog Image
***

Megacitat signerat U. Albrechtsson: "Det där är inte flashigt, det ser ju ut som psykadelisk bajsporr!"

Blog Image
***

Till Janne på Båten, här är en lokal förmåga i ukrainsk folkdräkt:

Blog Image

  • Comments(4)//sovjet.solak.se/#post10

Språka på georgiska ombord helvetesbussen

UkrainaPosted by Tomasz Solak 22 Jul, 2008 16:32

Måndagen skulle ägnas åt en kort och koncis busstripp från det vedervärdiga Chisinau till Odessa. Det skall dock tilläggas, innan vi fortsätter med skildringen av bussturen, att Moldavien inte enbart är av ondo (vilket vi antagligen har fått det att framstå som). Landsbygden är understundom mycket trevlig att titta på med kuperad terräng och många vingårdar. Dessutom går det att äta god mat och dricka helschysst vin till en billig penning. Utöver detta suger det emellertid något oerhört.

Hursomhelst, efter att skumpat omkring på en väg som - tro det eller ej - var ännu sämre än såväl Kiev-Tjernobyl som Chisinau-Tiraspol ett bra tag stannade vi mitt vid en åker, där en mycket pratglad ukrainsk herre vid namn David klev på och satte sig bredvid Ulf Albrechtsson. Kort därefter började David, trots oerhörda tillkortakommanden i det engelska språket, konversera med Uffe om allt mellan himmel och jord. Några av de festliga konversationerna handlade bland annat om Guns N Roses hemland. David hävdade bestämt att det var ett tyskt band. Uffe undrade snällt om han inte tänkte på Scorpions, men David påpekade att såväl Scorpions som Guns N Roses var "Germany band!" Efter ett litet tags kommunicerande om musik valde David att styra samtalet mot språk. En av alla ointressanta frågor (som Uffe för övrigt ställde enbart för att vara snäll) var vad farmor heter på georgiska. Då David inte riktigt kunde komma på svaret valde han helt sonika att ringa upp sina georgisktalande polare för att lura ut saken. Något utrymme för artighetsfraser lämnades dock inte, att fortsätta det meningslösa meningsutbytet med Uffe hade prio 1. Vidare undrade David om vi möjligtvis inte råkade vara missionärer av något slag, då han för sitt liv inte kunde förstå varför någon i hela fridens namn frivilligt skulle ge sig ut och turista på dessa dekadenta breddgrader. Vi är dock "turisti, Shvetsija" var vi än hamnar.

Efter ett tag nådde vi den moldavisk-ukrainska gränsen. Vi är medvetna om att vi har beklagat oss över bristen på byråkrati i dessa länder, men det visade sig, på ovannämnda gräns, att vi önskar att det byråkratilösa Sovjetsamhället hade fortsatt (det gjorde det dock inte). Utomhus var det 35 grader och i vår buss, som för övrigt inte gick under benämningen lijuks, var det antagligen det dubbla. Så påpassligt av gränskontrollanterna att sätta nytt världsrekord i långsam passkontroll. Två och en halv timme senare lyckades vi dock, slutligen, rulla vidare. Efter en omväg via Odessas betongförorter nådde vi slutdestinationen efter sju och en halv timme ombord den infernaliskt heta helvetesbussen.

Väl framme i Odessa tog vi en taxi till den adress där vårt boende skulle ligga. Adressen visade sig ligga mitt i ett betongghetto, så vi var en smula förvirrade. Efter att ha stått där och sett ut som fågelholkar i fem minuter kom det en rysktalande farbror som ledde oss ner i ett källarutrymme, till en dörr som det stod "hostel" på. Farbrorn försvann och vi knackade på. Efter ett tag öppnades dörren och en ung dam tittade ut.

- Wait a minute, we are changing location, sade hon och stängde dörren igen.

Något konfunderade över detta fortsatte vi att stå i källarkorridoren i tio minuter. Då öppnades dörren på nytt av samma dam som nu informerade oss om att det skulle komma en kille om två minuter, varpå hon gav oss två lila plaststolar och stängde dörren på nytt. Tio minuter senare dök det faktiskt upp en kille från Förenade Arabemiraten vid namn Abdul och släppte in oss. Lite sittande vid datorn senare gick det upp för oss att vi hade bokat fel datum. I det här fallet skulle ägaren kunna ha sagt att vi får skylla oss själva, men i stället tyckte han att vi verkade schyssta som skulle bo så pass länge så han föredrog oss framför andra kunder, skjutsade oss till ett annat av hans hostel och lät oss bo där i stället!

Detta boende visade sig bli sådär lite lagom speciellt. "Look, look! Soviet museum!" sade Abdul entusiastiskt medan han ledde in oss i ett trapphus som bestod av 50% skrutt och 50% pansar. Förmodligen skulle halva fastigheten överleva tre kärnvapenkrig medan andra halvan med all sannolikhet skulle ge vika för ett regnväder som varar mer än en halvtimme. Överallt luktade det fiskbullar eftersom att fastighetens permanenta invånare tydligen tycker att det är mesigt att skjuta till sina ytterdörrar när de är hemma och lagar mat. Vi fick ett rum på våning två och tur var det. Hostelet tillhandahåller även ett skyffe på första våningen och detta skyffe är ingenting annat än ett tillförordnat mentalsjukhus. Två personer är mer eller mindre permanentboende. Den ena är en nertjackad relik från 60-talet som antingen sitter naken i fönstret och kedjeröker eller sitter klistrad framför datorn och glor på barnporr. Eftersom att snubben snackar brittisk engelska så kan man kanske misstänka att han lever i landsflykt, men eftersom att det är mot våra principer att döma folk på förhand så låter vi allt vara osagt. Den andra liraren tillbringar 50 minuter om dagen med att raka sig med sin rakapparat. Tyvärr verkar han inte ha lagt märke till det faktum att hans ryggtavla vagt liknar en ryamatta... Kanske vore på sin plats med ytterligare 90 minuters daglig rakning m.a.o.

Lite andra sköna faciliteter som boendet erbjuder är en toalettstol som vätter rakt in i en vägg (vilket innebär att man måste bajsa på diagonalen, det blir ganska äckligt) samt behöver 5 minuter för att fylla på med vatten, och ett badkar. Faciliteter som boendet inte erbjuder är tvättställ (om man inte har bokat det exklusiva dubbelrummet med DVD, TV och just tvättställ), spegel och närvarande personal.

Blog Image

Blog Image
När vi installerat oss på Hostel Lijuks så pinnade vi ut på stan. Abdul hade informerat om att varenda lirare i hela stan skulle befinna sig vid badstråket Arkadia (4 km utanför centrum) med konsekvensen att city skulle vara helt urvattnat. Korrekthetsfaktor: nolla. Gågatan såg ut som en myrstack trots att det var mitt i natten mellan två vardagar. Mycket trevligt konstaterade Team CCCP.

Idag, tisdag, har vi knallat omkring på de trädkantade alléerna i denna mycket, mycket trevliga stad och tittat på Potemkintrappan, strandpromenaden, operahuset och lite annat skoj. Till "annat skoj" kan man räkna in ponnyridning runt fontänen utanför operahuset. Ponnyridning innebär inte (som man lätt kan tro) ridning på ponny. Ponnyridning innebär att tre tjejer i 10-årsåldern röker cigaretter som borstbindare och gasar ut röken i ansiktet på de stackars passivt rökande pållarna. Detta kombineras även med att den lokala insatsstyrkan, bestående av en insatssoldat och en beväpnad pajas, gör allt för att köra bort tjejerna från området (då ponnyridning tydligen är otillåtet). Till slut vann flickebarnen efter att en av dem hämtat sin 70-årige farfar (160 cm lång, 95 kilo tung och galet skäggig) och denne läxat upp lagens långa arm efter noter. Rebelliskt tycker vi. Flickorna och gubben borde dömas till lagens strängaste straff: DÖDEN! Show.

Blog Image

Blog Image

Blog Image
Nu är vi tillbaka på vårt fina boende där vi har sprungit på vår kära kompis Aram från boendet i Chisinau (som hälsar att han gillar svenska modeller och om någon är sugen på boende i Montreal så är det bara att höra av sig...). Mycket oväntat. Odessa rules förresten.

***

Guldcitat 1: "My wife, Uffa Albresso!"

Guldcitat 2: "Please give money for my brother, he is dead, he is terrible!"

Guldcitat 3: "Varför backar bussen så snabbt för?"

Guldcitat 4: "Ponos medicina, pazhalsta!"

Guldcitat 5: "Odin?"

  • Comments(0)//sovjet.solak.se/#post9

Bengt-Göran, kungen från Norrköping!

UkrainaPosted by Tomasz Solak 16 Jul, 2008 19:21

Tisdagen rundades av med att vi drack öl på ett av Kievs hetaste stekarställen (stekarställe i Ukraina innebär per definition att en öl kostar mer än 15 SEK). Efter ölen åkte vi hem medelst taxi. Taxin i fråga var den skabbigaste Ladan i Sprut-Taxis regi. För att spexa till det lite extra uppgav vi vår kära granne, Radisson SAS, som adress. Hotellet i fråga är 7-stjärnigt mätt med EU-mått, ej Belarus-mått. Bilparken vid hotellet består av idel Lexus, Mercedes S-klass och en eller annan Maybach, desto färre Lada. Detta insåg även chaffisen som skämdes järnet och följaktligen släckte belysningen 100 meter från hotellet och rullade fram den sista biten. Hotellets vakter såg mest skeptiska och förbryllade ut när de konstaterade att en bil, värd mindre än 700 000 SEK, var på ingående. Otroligt kul tyckte vi...

Trots att vi några dagar tidigare deklarerat att Radisson SAS ultraborgerliga hotellfrulle inte var något för oss kände vi att det ryckte en smula i lyxtarmen och till följd av detta knallade vi i morse (onsdag) raka spåret till lyxhotellet nästgårds. För den ynka summan av en genomsnittlig ukrainsk månadslön fick vi avnjuta en deluxofrukost som aldrig förr. Resten av gästerna (läs: oligarker och vapensmugglare) kliade sig mest i huvudet.

Med en ansenlig mängd mat i magen inledde vi dagens aktiviteter med att besöka Arsenal Kievs hemmaarena, enligt kartboken med ett fint centralt läge. När vi närmade oss rätt område högg Solak en local och hörde efter vart "futbolovy stadion, Arsenal Kiev" kunde tänkas ligga. Vi fick ett svar, men blicken som följde var minst sagt skeptisk. En minut senare insåg vi varför. Arsenals hemmaarena låg mitt i ett av den civiliserade världens mest ociviliserade områden. Faktum var att stället i det närmsta var att betrakta som stadsregnskog. Läktarna bestod av 3 avbytarbänkar med konservburkar till tak och löparbanorna bestod av stelkrampsinfekterade och asbestmarinerade eternitskivor. Huggormsvarning i det halvmeterhöga gräset även utfärdad. Däremot var förmodligen utsikten från 30-våningshuset, tio meter från sidlinjen, helt okej.

Blog Image
Nöjda med det tredje stadionbesöket på tre dagar knallade vi vidare till Lavraklostren. Något missnöjda med den ansenliga hopen av ficktjuvar, halta, lytta och enbenta valde vi dock att nöja oss med att avnjuta sevärdheten på avstånd innan vi traskade bortåt mot det enorma kommunistmonumentet Rodina Mat (Moder Ryssland = sextiotvåmeterstjej med svärd samt hammaren- och skäranutrustad sköld). Under hennes ansenliga kroppshydda inhyses det imponerande museet för Ukrainas lidanden under andra världskriget. Vi fann besöket mycket rörande och intressant. En giljotin, ett par fina handskar av människohud, bilder på kids i koncentrationsläger samt en jävla massa skjutvapen är exempel på några av de festliga saker som fanns på museet. I övrigt har vi mest lajjat runt...

Blog Image
***

Notation 1: Vårt kick-ass-hostelrum har nu förstärkts med ytterligare en stabil Norrköpingsbo; "Bengt-Göran - kungen", på engelska "BG - the king". BG, locally known as Såpkullens finest, dök upp som gubben i lådan efter att ha åkt buss hela vägen från Sverige till Ukraina. Han lunchade dock i Berlin. BG jobbar på SMHI, det vet vi eftersom att han har tipsat om internetsajten smhi.se tre gånger (varje gång helt ovetande om att han redan tidigare tipsat om samma sak). BG har hankat sig fram i Ukraina ett par dagar utan att kunna ett endaste kyrilliskt tecken och uppskattningsvis 20 engelska ord. Detta hindrar honom dock inte från att sparka stjärt en masse!

Notation 2: Varannan ukrainsk bil är värd minst 1 000 000 SEK, lika mycket pengar som det läggs på vägunderhåll i det här landet under en tioårsperiod. Följaktligen drar vi slutsatsen att en majoritet av alla snubbar som kör runt i Hummers och dylika fordon jobbar som bilmekaniker.

Notation 3: Resans hittills sämsta ursäkt vid local chick-span har tveklöst levererats av Ulf Albrechtsson, a.k.a. UA: "Jag kollar hur mycket pollen det är på träden..."

***

I morgon åker vi till Moldavien och dess fina huvudstad Chisinau genom att tillbringa 15 timmar på ett tåg. Det blir nog nyktert... vaz-mozhna!

  • Comments(2)//sovjet.solak.se/#post6

Strålande dagar i Tjernobyl... vaz-mozhna!

UkrainaPosted by Tomasz Solak 15 Jul, 2008 23:07

Måndagen vecka 29 inleddes med att Team CCCP vaknade upp, kravlandes i sitt eget svett, i världens varmaste sovrum. Enda möjligheten till svalka var att gå in på den om möjligt ännu varmare toan, sitta där och mysa en stund, för att därefter återgå till sovrummet som nu inte längre framstod som lika häpnadsväckande stekhett.

Första frågan för dagen: Vart äta frukost? Hostelet rekommenderade ett fik bortigenom men Team CCCP tyckte ultraflashiga Radisson SAS (next door neighbour) var bourgeoisieaktigt nog så vi traskade upp till portiern Yevgeniy och hörde efter om möjligheterna till en hotellfrulle. Yevgeniy förklarade, på bästa Bröderna Cartwright-amerikanska att det gick bra till en smärre kostnad av 30 euro per skalle. Konsekvens: Vi gick till en lokal sylta och åt billigt flott.

Mätta och flottiga gick vi på sightseeing till Olympiastadion där det kommer liras EM-final i fotboll framöver. Efter att ha konsulterat administratorn ("turisti, Shvetsija...") beviljades vi tillträde till arenan, men lika fort som vi kom in blev vi utkastade av en lönnfet vaktmästare som inte riktigt ansåg att kvinnliga administrators hade behörighet att utfärda besökstillstånd hur som helst.

Blog Image
Eftermiddagen tillbringades på den mindre fashionabla playan vid Dniproflodens västra strand. Efter att Ryda köpt alkoholfri öl (varför finns sådant i det här landet?!?) och vi kört slalom mellan glasskärvor i sanden (förutom Uffe, han misslyckades...) slog vi oss ner bakom ett par stiliga babushkor, i minimala bikinis, och ytterligare ett par anorektiska fjortisar och njöt av eftermiddagssolen. Solak attackerades non-stop av en svärm spetsnazutbildade getingar och Ryda tog ett dopp i böljan den blå (en bölja som med viss sannolikhet inte skulle fått godkänt av svenska smittskyddsinstitutet). Det var mycket mysigt och local tyckte vi. Den trevliga eftermiddagen på playan rundades av med att vi dreglade efter en elegant 70-årig gubbe med åtsittande stringkallingar. Tack för den.

Blog Image
Måndagens mest intressanta inslag var nog trots allt Uffes ständiga försök att växla ifrån sig 9700 vitryska rubel (vilket skulle ha inbringat förmögenheten 30 SEK). Det misslyckades grande... Den kapitalistiska västvärlden fortsätter bevisligen sin konspiration mot de få socialistiska stater som fortfarande håller fanan högt.

Tisdagen ägnades i stort åt att besöka platsen för världshistoriens värsta kärnkraftsolycka. Tidigt i ottan steg vi upp och åkte därefter längs världshistoriens värsta väg de dryga tio milen till Tjernobyl. Detta gjorde vi tillsammans med 18 andra personer i en normal svensk niomannabuss, iklädda långbyxor och långärmade tröjor (för att undvika radioaktiv strålning och annat skoj). Svalt var det... not! För övrigt var det i största allmänhet en skön samling kufar i bussen, toppade av vår kära reiseleiter Dennis. Dennis var omkring 25 år och bodde mitt ute i skogen typ två mil från kärnkraftverket. Trots säkerhetskraven på långärmat och långbyxor så lallade Dennis runt i shorts och t-shirt, rökande cirkus en cigarett per fem minuter. När nikotinsuget blev för påtagligt inne i bussen fabulerade Dennis helt sonika ihop egna sevärdheter för att legitimera ett rökstopp, samtidigt som alla andra vällde ut och fotograferade ingenting alls. En gång om året gick Dennis till doktorn för att kolla så att hans guidande på kärnkraftverket inte medförde några men. Emellanåt underkändes hans hälsa men detta löste han genom att muta doktorn och följaktligen fick han fortsätta med sitt jobb.

Blog Image

Blog Image
Efter att ha besökt själva kärnkraftverket samt spökstaden Pripyat, vilket i sig var högst surrealistiskt och jävligt skrämmande, begav vi oss tillbaka till staden Tjernobyl för att inmundiga lunch. Efter att alla var mätta och belåtna insåg vi att vi fått in förrätt nr 1. Därefter följde förrätt nr 2, huvudrätt och efterrätt. Glada i hågen av radioaktiv mat och en svettorgie utan motstycke sedan Dackefejden skulle vi åka hem. Först fick vi dock bevittna en kattunges död. Kattungen jamade fram sitt motstånd mot kärnkraft bäst den kunde innan sista andetaget, men dessvärre gick det IAEA obemärkt förbi. "Somebody call the cat doctor" larmade Uffe. Skämtet gick absolut inte hem hos någon.

  • Comments(3)//sovjet.solak.se/#post5

Att följa Allsvenskan i Ukraina är ingen barnlek

UkrainaPosted by Tomasz Solak 13 Jul, 2008 20:16

Sedan det senaste inlägget skrevs spenderade vi ytterligare ett dygn på vitrysk mark innan vi åkte vidare. Det hela började med att vi åkte ut till en gata där vår fina guidebok tipsat om tre ställen, däribland restaurang Stockholm. Vi är högst medvetna om hur charteraktigt det är att åka jorden runt bara för att gå på svensk restaurang, men är man i Minsk så är det i allra högsta grad acceptabelt att bete sig på detta vis. Dessvärre var samtliga tre hak ytterst icke-existerande (men sen var ju också boken en månad gammal - imperium hinner både byggas upp och gå under på kortare tid), så vi gick till ett etablissemang som låg på samma gata som ovannämnda. Döm om vår förvåning när vi blev nekade att äntra stället på grund av rådande klädkod! I stället spankulerade vi vidare till någon baltisk sylta, där vi hade enorma svårigheter att få in någon mat whatsoever och när den väl dök upp så insåg vi att vi lika gärna kunde ha gått till McFlunkan eller dylik inrättning, då den gastronomiska nivån var exceptionellt låg.

Lördagen inleddes med tvättäkta alkishäng på en parkbänk med öl i näven från tidig morgon och ägnades i övrigt till stor del åt att promenera längs Minsks huvudgata samt att oavsiktligt lyckas med konststycket att ta en springnota från en uteservering på självaste Lenintorget (serveringen såg för övrigt ut som en banan). Efter många timmars häng på stan åkte vi tillbaka till vårt tjusiga hotell, där vi inspekterade dekadensen en smula innan vi fortsatte till järnvägsstationen med taxi. Chaffisen i fråga var länge och väl sjukt butter men när han tippades med en 7-kilos-bunt med rubel (till ett värde av ca 3 SEK) sken han upp som en sol, kul för honom.

Blog Image
Tågresan till Kiev skulle sedan visa sig bli mycket spännande. Solak och Ryda delade kupé med en ukrainsk mamma med tillhörande barn medan Uffe fick äran att slagga med en mindre läcker dam i leopardmönstrad topp samt en synnerligen mer läcker dam som visade sig heta Snygg-Fia, sitt östeuropeiska ursprung till trots. Det första som hände under resan var att Ryda blev påhoppad av Pascha. Pascha var 18 år, born and raised i Minsks deluxoghetto Vostok (yes!!!) men jobbade för tillfället på ett pizzahak i Juneau, Alaska. Efter att ha dividerat med Pascha en kvart så pep Solak och Ryda över till Uffe och Snygg-Fia för att dricka BODKA och stekar-champagne samt spela 4-i-rad. Detta är ungefär vad Tomasz Solak minns av tågresan för efter en kvarts grisande reste han sig och försvann spårlöst från kupén medan Ryda fortsatte smiska upp Uffe i 4-i-rad. Efter 20 minuter uppenbarade sig en av tågets otaliga kvinnliga konduktörer (det fanns bara 2 st/vagn) och upplyste Uffe och Ryda om något på ryska. Snygg-Fia agerade translator: "Your friend is drunk, he needs help". Det visade sig att Solak, på sin väg till den egna kupén, hade lyckats tillryggalägga den ansenliga sträckan av en halv tågvagn på den ovannämnda tiden. Mycket imponerande... Han fick sedermera personlig assistans de resterande 3 vagnarna, sedan var det god natt för hans del. Omtänksamma konduktörskan kläckte sköningfrasen "Strong vodka?" och hånskrattade hjärtligt.

Blog Image
I utbyte mot Solak tog Ryda istället Pascha som nu hade inmundigat en viss mängd malt och inte heller han var nykter. Återstoden av natten bestod av BODKA och Minsk Light. Just det sistnämnda tyckte Pascha var mycket roligt. "Fuck! This fucker is really fucking strong shit! Fuck..." var Paschas kommentar om cigaretterna som höll mycket average svensk standard. Mes. Pascha var även intresserad av svordomar och lärde sig per omgående svenskans motsvarighet till "fucking bitch". Dessutom lärde Pascha oss att cigarettmärket Kombat 10 är något som i första hand nyttjas av de vitryska fallskärmsjägarna, det tror vi på.... not. Omkring 01.30 var det läggdags på riktigt och omkring 03.30 stormade vitryska järnvägs-Spetsnaz in i tåget och kollade... typ ingenting. Mest kul att väcka folk skulle det visa sig. 03.40 sov alla och 03.50 stormade ukrainska järnvägs-Spetsnaz in och väckte hela tåget på nytt. Till allas stora häpnad var vederbörande varken beväpnad med Kalashnikov eller Dragunov, däremot med Palm Pilot. Hi-tech en masse! Ukrainsk teknologi börjar arbeta sig ikapp vitrysk. Tågresan sammanfattas som så: Det är inte ostron, men det är fint väder, det är sovjetskoje shampanskoje och vi steker hårt, vi har kul!

Väl på plats i Ukrainas eleganta huvudstad åkte vi taxi till vårt grymma boende, där vi installerade oss noggrant i ett antal timmar då somliga mådde mindre bra (dvs. åldern tog ut sin rätt). Under tiden samtalade de som mådde marginellt bättre med den norske hostelägaren om framtida reseplaner. Denne lönnfete gutt hade inte mindre än 10 år i det norska försvaret, två år i Kosovo och två år i den norska nationella insatsstyrkan bakom sig, men lik förbaskat avrådde han oss å det bestämdaste från att åka till Transnistrien, då han hävdade att han aldrig skulle åka dit igen och att det antagligen är större chans att överleva en dag i Irak än i detta pseudoland. Något skärrade över detta gick vi ut på stan i hopp om att få i oss lite frukost/lunch/middag.

Efter att ha frossat i potatisplättar och annat östeuropeiskt mums (vänligen notera att Ryda beställde in fyra stycken, åt en halv, gav resten till Solak, beställde in en fruktsallad en kvart senare samt passade på att smita in på McDonkan kort därefter) hamnade vi så småningom på en av de mycket exklusiva Dnipro Party Boats, med det lika exklusiva namnet Kastanj-17. Efter att ha avnjutit strålande vyer som Rodina Mat, Lavraklostren och Hidropark cruisandes längs den väldiga Dniprofloden återvände vi inåt stadens centrum där en, återigen, lång jakt på internethak tog sin början. Allt detta bara för att mötas av det glädjande beskedet att vårt kära IFK ligger under med 0-3 mot ett skitgäng som Kalmar. I paus! Det är sannerligen inte lätt att följa Kamraterna på avstånd.

Blog Image

  • Comments(6)//sovjet.solak.se/#post4