På upptäcktsfärd i det forna Sovjet

På upptäcktsfärd i det forna Sovjet

Konferensresa till Jalta

UkrainaPosted by Tomasz Solak 29 Jul, 2008 12:55

Efter att ha klarat av demonstrationer och dylikt var det dags att ånyo åka nattåg, denna gång till Krim och Simferopol. Som vanligt fick Solak och Ryda dela kupé med en sovjetisk kärnfamilj, dvs. 20-årig mamma med 5-årigt barn. Uffe, å sin sida, fick som vanligt en hel kupé fylld med original. Den här resan utgjordes hans sällskap av Viktor, självutnämnd biznizmen, hans fruga Ljuba samt en annan sovjetisk tant som de hade sprungit på som hette Svetlana. Viktor var extremt social och bjöd oss på turkisk ost, turkiska bullar, turkiska apelsiner samt bilder på turkiska toplesstjejer. Därtill bjöd han på en sjuhelsikes konversation, vilket är rätt imponerande då vi inte förstod vad han sade och han inte förstod vad vi sade.

Blog Image
Väl framme i Simferopol skulle vi åka vidare till Sevastopol med lijuks-transportmedlet marshrutka. För att få gå ombord på en sådan krävdes det att man först stod i en två kilometer lång kö till biljettluckorna. Nu är det emellertid så att köer och ryssar inte är helt kompatibla med varann, så det blev något av en fars. På ett eller annat sätt fick i vart fall tag i bussbiljetter, sedan gällde det bara att hitta en lämplig buss. Mycket spännande eftersom att bussarnas avgångstider angavs med godtyckliga lappar i vindrutan på respektive buss, lappar som plockades fram och tillbaka helt efter behov. För övrigt var busstationen i sig en dödsfälla. Alla eventuella gångbanor rationaliserades bort i samband med den oranga revolutionen så fotgängare och bussar fick snällt samsas om det obefintliga utrymmet. Samsas innebar att busschaufförerna tutade och gasade samtidigt som fotgängarna sprang för glatta livet.

Mot alla odds kom vi ändå ombord på bussen (som avgick 10 minuter för sent utan anledning). Eftersom att bussen var tvungen att göra ungefär 13 stopp på vägen (bland annat orsakade av att föraren kände sig föranledd att köpa frukt av diverse försäljare i diket) tog det ett bra tag, men till sist nådde vi ändå Sevastopol på Krims sydkust. Här var det tänkt att vi skulle möta upp med Dan (hosteladministratorn som röker fruntimmerscigaretter bara för att de är dyra - 4 kr för ett paket - detta vittnar per definition om att han är fikus) för att bli transporterade till vårt boende i centrala Balaklava. Efter ett tag visade det sig att det var fullt, så vi skulle i stället få bo i centrala Sevastopol. Efter ytterligare ett tag visade det sig att vi i själva verket skulle bo i en vanlig lägenhet i ett av Sevastopols alla mysiga betongghetton tre mil från centrum. I lägenheten parkerade Ryda i den mycket komfortabla bäddsoffan (kändes ungefär som att sova över en trottoarkant med ett badlakan som liggunderlag), Solak i en bäddfåtölj (lätt defekt, men antagligen komfortabel 1969) och Uffe fick strandkänslor och slaggade i en solstol.

Blog Image
Kommande morgon hade Team CCCP seriösa planer på att uppsöka lämplig naprapat, tyvärr fanns det inte tid för sådant tjafs. Duty calls, vi var tvungna att ta oss till Balaklava och kolla på ubåtar och atombomber. Vi tog en billig taxi, åt frukost på plats, väntade 20 minuter, åt lunch (eftersom att te och maskrosblad inte var någon mättande frukost). Därefter gick vi på ubåtsmuseum. Det var riktigt festligt. Kamrat Chrustjov hade sett till att bygga en lång tunnel tvärs igenom ett berg där Röda Armén kunde fiffilura på sina atomubåtar och annat skoj. Detta var ett tag sedan och nu är ubåtsbasen öppen för allmän beskådan. Väl värt ett besök.

Blog Image
Eftersom Team CCCP är mer än måttligt trötta på marshrutkor och andra CP-transportmedel tog vi helt sonika en taxi de 8 milen till Sovjetimperiets motsvarighet till Monte Carlo, megaturistorten Jalta! Nära-döden-känslan infann sig ett otal gånger under den hisnande bilfärden. Höjdpunkten var när vår kära kamikazepilot till chaffis körde om en bil som redan höll på att köra om en annan bil. Självklart var det fullsmockat i filen för mötande trafik. Det blev lite trångt. Den mötande bilen tycktes dock vara helt oberörd.

Här i Jalta har vi bott på ett av norra halvklotets antagligen mest överväldigande hotell, det blott 1100 rum stora Hotel Jalta. Vi bor på 12:e våningen, vilket innebär att vi inte bara kan skåda hela Jaltabukten, utan även Istanbul vid fint väder. Första dagen gick åt till att utforska hotellets alla skrymslen och vrår, sedan var det läggdags.

Blog Image
Ett antal timmar senare var det frukostdags, och då blev det show! 2200 personer samsades om en (1) buffévagn. Kalabalik var bara förnamnet, kaos var mellannamnet, efternamnet har vi glömt. Mitt upp i allt vansinne så fjamsade ett gäng kids i fula blå linnen runt och ansträngde sig till sitt yttersta för att out-gaya varandra. Ryda och Uffe fick dela hiss med en av pojkarna. När vi funderade på att fråga vad fan som försiggick så började människan helt sonika dansa omkring i hissen. Konstigt. Senare fick vi reda på att den mycket populära ukrainska varianten av "So You Think You Can Dance" till viss del spelades in på Hotel Jalta. Hotellets gay-faktor sköt i höjden något oerhört.

En svår allergichock utlöstes av all homosexualitet så vi flydde till Livadiapalatset och gick på Jaltakonferens. Tyvärr hade kamrat Stalin & Co förhinder, så vi fick stycka upp Tyskland på egen hand. Uffe fick Preussen, Solak fick Polen och Ryda fick resten. Sedan åkte vi till Svalnästet, men det var gay (dock ger Team CCCP sitt fulla godkännande åt att tyska oljemagnater bygger mastodontslott på klippavsatser åt sina älskarinnor) så vi åkte tillbaka illa kvickt.

Blog Image
I övrigt har vi inte gjort så mycket annat än att dricka skumpa och steka bäst vi kan.

Då vi ämnar åka hem till Sverige igen i morgon blir detta troligen det sista inlägget som skrivs här. Med anledning av detta har det nu blivit hög tid för Team CCCP Awards!

Resans...

... toalettbesökare: J. Rydström

... 4-i-rad-mästare: Pascha

... biljardkylling: T. Solak

... mongo 1: Fredrik Engström

... mongo 2: pedofil-John

... mongo 3: den lönnfete gutten

... Norrköpingsbo: Bengt-Göran

... cancer boy: Tjernobyl-Dennis

... trendsetters: Team CCCP

... fylla: T. Solak

... baksmälla: J. Rydström

... universalord: harasho

... affär: GUM

... bakismedicin: 1.5 liter BelAqua saltvatten (mums)

... ideologi: nazism

... hemsida: smhi.se

... förklaring: "Da - it means yes"

... manick: brödrost

... konversation: "Why are you here?" - "To see the city!" - "Yes, but why are you here?"

... bilmärke: Lada

... öl: Chernihivske

... affärsidé: sälja DVD-filmer på tåg

... non-six pack: ukrainska män

... hetaste musikgrupp/-artist 1: Ace of Base

... hetaste musikgrupp/-artist 2: Eric Prydz

... hetaste musikgrupp/-artist 3: Dr. Alban

... hetaste musikgrupp/-artist 4: Vacuum

... hetaste musikgrupp/-artist 5: Emilia

... låt 1: Dúné - 80 Years

... låt 2: Diskoteka Avaria - Malinki, malinki

... TV-kanal: O-TV

... radiokanal 1: Shit FM

... radiokanal 2: Kiss FM

***

Det var allt för oss! Tack alla som har läst vår fina reseskildring. Sovjet rules!

  • Comments(0)//sovjet.solak.se/#post11

På Ukrainas sydkust intet nytt

UkrainaPosted by Tomasz Solak 25 Jul, 2008 18:40

Eftersom Team CCCP turistar i japanskt tempo hade vi avverkat alla sevärdheter i Odessa med omnejd på en kvart. Därefter har vi mestadels knallat omkring och besökt lokaler med utskänkningstillstånd så ofta det går, undvikit Hostel Lijuks (locally known as Psykhemmet) så gott det går samt åkt en hel del semilegal svarttaxi.

Torsdagen skulle vi ägna åt att hänga på charteraktiga sunkplayan Arkadia en bit utanför stan. För att ta sig dit kan man exempelvis åka spårvagn som färdas i den sanslösa hastigheten av 3 km/h alternativt åka mongofärdmedlet marshrutka, vilket är en extremt fullsatt minibuss utan tillstymmelse till AC, alternativt åka vanlig taxi till ockerpriser. Alla dessa sätt att transportera sig lämnar vi dock åt pöbeln för att i stället nyttja det mest överklassiga som finns; att hugga godtycklig Lada på gatan och ge föraren (oftast en gammal gubbe som är ute och nöjesåker) en pinsamt låg summa för besväret. Tyvärr var torsdagen uppenbarligen en helgdag för de någotsånär legala svarttaxichaufförerna, vilket vi blev smärtsamt medvetna om då vi spankulerade runt längs Odessas gator i två timmar, desperat vinkandes till alla bilar äldre än 1975 års modell. Efter många om och men fick vi tag på en senildement farbror som tydligen missat att hans yrkeskategori inte jobbade den dagen varpå det bar av till Svarta havet och världens fimptätaste strandremsa.

Blog Image
Två minuter efter att ha installerat oss bland cigarettrester och äckliga kryp öppnade himlen sig för första gången efter två veckor av konstant solgass och 32 graders värme. Vi gjorde det enda rätta och traskade upp till en uteservering av modell (och prisklass) lijuks och degade bort två timmar allt medan regnet vräkte ner. När det väl slutat och våra portmonnäer var tomma gick Ryda och badade i två minuter innan vi vände hemåt igen. Hemresan avverkades återigen med en sunk-Lada i Taxi Not Quite Legitimate But Still's regi, där vi bryskt väckte chaffisen som låg i sin bil och sov med alla dörrar öppna, men trots yrvakenhet rattade han Ladan förstklassigt.

Väl inne i centrum visade det sig att någon slags konsert ägde rum utanför en stor kyrka. Då stora folkmassor alltid är fascinerade lade vi middagsplanerna åt sidan för en stund och gick dit för att se vad det bjöds på i underhållningsväg. På scenen stod de lokala rockstjärnorna DDT som spelade någon form av folkmusiksrock samtidigt som publiken headbangade friskt. Frontfiguren i bandet såg ut som en desillusionerad träslöjdslärare (och faktiskt inte som en banan), men det funkade bra ändå. Därefter avslöstes DDT av en megaskäggig ortodox munk. Han stod och manifesterade för de slaviska ländernas storhet och den ortodoxa kristendomens överlägsenhet allt medan folkmassan jublade allt mer entusiastiskt. Efter ett tag ersattes pogromuppviglingen av att DDT på nytt gick upp på scenen. Denna gång liknade musiken det tidiga Metallica med tillskott i form av stora mängder trumpet. Mycket spexigt. När storbildsskärmarna visade mystiska videor innehållandes äggbefruktning, Hitler, Belgien och kärnvapenexplosioner ansåg vi oss ha fått dagens dos trumpet-Metallica och gick och åt. Restaurangen som vi hamnade på visade sig vara den största vi besökt så här långt under resan (vilket förvisso är ett ganska intetsägande konstaterande). En enorm tältduk täckte 299 av de 300 borden. Endast ett bord stod under bar himmel: "Reserverat Team CCCP" stod det på en imaginär skylt. Naturligtvis började det återigen regna...

Kvällens nästa (tillika sista) anhalt blev stampuben Mick O'Neill (stampub eftersom att stället är det enda i stan som inte stänger kl 23.00, inte för att det är bra). Efter att vi suttit under ett parasoll i 20 minuter och tjuvlyssnat på en bunt anglosaxiska fetton (som passerat bäst-före-datum med 15 år) och deras diskussion gällande äktenskapsförordets fördelar vid giftermål med 16-åriga lokala förmågor så var det dags för dagens tredje regnoväder. Och den här gången var det fan på allvar. Om man skulle prova på att låta någon vända upp och ner på en tunna full med vatten över sig, då skulle man kanske kunna identifiera sig med den känsla som det gav att befinna sig utomhus vid den här tidpunkten. Parasollen visade sig vara marginellt mindre vattentäta än toapapper. Festligt nog behövde den ukrainska väderguden ungefär 15 sekunder för att förvandla det gemytliga kvällsvädret till mindre gemytligt tunn-regn modell XXL (det gick alltså ganska fort). Allmänt kaos utbröt! När alla hade evakuerats in i lokalen så gick även strömmen. Ytterst intimt... Den kommande timmen roade sig personalen med att försöka lura ut vem som hade druckit vad (på nota) på uteserveringen. Den strömavbrottsutslagna kassadatorn erbjöd mindre hjälp.

Blog Image
På väg hem såg Odessa på det stora hela snarare ut som Groznyj anno 1995 än Odessa anno tre timmar tidigare. Här och var hade 20-meters-träd blåst omkull och rivit ner trådbusskablage, blockerat vägar och gjort hela kvarter strömlösa. De bourgeoisie-restauranger som hade den osocialistiska smaken att hålla sig med markiser fick finna sig i att få sina uteserveringar demolerade till oigenkännlighet. Utanför hostelet sprang vi på vår kära pedofil-granne som tydligen hade varit ute och rökt lite i det fina vädret iklädd endast jeans (bar överkropp såklart). Han plirade lite spexigt med ögonen, konstaterade att brallorna var dyngsura och sade: "Feel...!" till Ryda. "Ahm... vaz-mozhna, I can see", mumlade Ryda till svar. Sen gick vi och sov gott.

Idag har vi åkt båt i Svarta havet samt deltagit i en demonstration mot de hemska imperialisterna i NATO. Länge och väl hade vi inte en aning om vad demonstrationen i fråga gällde men när vi stått och beskådat jippot på distans några minuter kom en 95-årig gumma fram och förklarade läget (på Cockney, lite lagom oväntat). Konsekvens: Team CCCP slöt upp i folkmassan och jublade entusiastiskt åt talen, av vilka vi inte begrep ett smack. För tillfället planerar vi en egen demonstration för återskapandet av Warszawapakten samt Interkosmosprogrammet (dvs. det sovjet-mongoliska rymdsamarbetet). Denna kommer bli av framöver någongång...

Blog Image
***

Megacitat signerat U. Albrechtsson: "Det där är inte flashigt, det ser ju ut som psykadelisk bajsporr!"

Blog Image
***

Till Janne på Båten, här är en lokal förmåga i ukrainsk folkdräkt:

Blog Image

  • Comments(4)//sovjet.solak.se/#post10

Språka på georgiska ombord helvetesbussen

UkrainaPosted by Tomasz Solak 22 Jul, 2008 16:32

Måndagen skulle ägnas åt en kort och koncis busstripp från det vedervärdiga Chisinau till Odessa. Det skall dock tilläggas, innan vi fortsätter med skildringen av bussturen, att Moldavien inte enbart är av ondo (vilket vi antagligen har fått det att framstå som). Landsbygden är understundom mycket trevlig att titta på med kuperad terräng och många vingårdar. Dessutom går det att äta god mat och dricka helschysst vin till en billig penning. Utöver detta suger det emellertid något oerhört.

Hursomhelst, efter att skumpat omkring på en väg som - tro det eller ej - var ännu sämre än såväl Kiev-Tjernobyl som Chisinau-Tiraspol ett bra tag stannade vi mitt vid en åker, där en mycket pratglad ukrainsk herre vid namn David klev på och satte sig bredvid Ulf Albrechtsson. Kort därefter började David, trots oerhörda tillkortakommanden i det engelska språket, konversera med Uffe om allt mellan himmel och jord. Några av de festliga konversationerna handlade bland annat om Guns N Roses hemland. David hävdade bestämt att det var ett tyskt band. Uffe undrade snällt om han inte tänkte på Scorpions, men David påpekade att såväl Scorpions som Guns N Roses var "Germany band!" Efter ett litet tags kommunicerande om musik valde David att styra samtalet mot språk. En av alla ointressanta frågor (som Uffe för övrigt ställde enbart för att vara snäll) var vad farmor heter på georgiska. Då David inte riktigt kunde komma på svaret valde han helt sonika att ringa upp sina georgisktalande polare för att lura ut saken. Något utrymme för artighetsfraser lämnades dock inte, att fortsätta det meningslösa meningsutbytet med Uffe hade prio 1. Vidare undrade David om vi möjligtvis inte råkade vara missionärer av något slag, då han för sitt liv inte kunde förstå varför någon i hela fridens namn frivilligt skulle ge sig ut och turista på dessa dekadenta breddgrader. Vi är dock "turisti, Shvetsija" var vi än hamnar.

Efter ett tag nådde vi den moldavisk-ukrainska gränsen. Vi är medvetna om att vi har beklagat oss över bristen på byråkrati i dessa länder, men det visade sig, på ovannämnda gräns, att vi önskar att det byråkratilösa Sovjetsamhället hade fortsatt (det gjorde det dock inte). Utomhus var det 35 grader och i vår buss, som för övrigt inte gick under benämningen lijuks, var det antagligen det dubbla. Så påpassligt av gränskontrollanterna att sätta nytt världsrekord i långsam passkontroll. Två och en halv timme senare lyckades vi dock, slutligen, rulla vidare. Efter en omväg via Odessas betongförorter nådde vi slutdestinationen efter sju och en halv timme ombord den infernaliskt heta helvetesbussen.

Väl framme i Odessa tog vi en taxi till den adress där vårt boende skulle ligga. Adressen visade sig ligga mitt i ett betongghetto, så vi var en smula förvirrade. Efter att ha stått där och sett ut som fågelholkar i fem minuter kom det en rysktalande farbror som ledde oss ner i ett källarutrymme, till en dörr som det stod "hostel" på. Farbrorn försvann och vi knackade på. Efter ett tag öppnades dörren och en ung dam tittade ut.

- Wait a minute, we are changing location, sade hon och stängde dörren igen.

Något konfunderade över detta fortsatte vi att stå i källarkorridoren i tio minuter. Då öppnades dörren på nytt av samma dam som nu informerade oss om att det skulle komma en kille om två minuter, varpå hon gav oss två lila plaststolar och stängde dörren på nytt. Tio minuter senare dök det faktiskt upp en kille från Förenade Arabemiraten vid namn Abdul och släppte in oss. Lite sittande vid datorn senare gick det upp för oss att vi hade bokat fel datum. I det här fallet skulle ägaren kunna ha sagt att vi får skylla oss själva, men i stället tyckte han att vi verkade schyssta som skulle bo så pass länge så han föredrog oss framför andra kunder, skjutsade oss till ett annat av hans hostel och lät oss bo där i stället!

Detta boende visade sig bli sådär lite lagom speciellt. "Look, look! Soviet museum!" sade Abdul entusiastiskt medan han ledde in oss i ett trapphus som bestod av 50% skrutt och 50% pansar. Förmodligen skulle halva fastigheten överleva tre kärnvapenkrig medan andra halvan med all sannolikhet skulle ge vika för ett regnväder som varar mer än en halvtimme. Överallt luktade det fiskbullar eftersom att fastighetens permanenta invånare tydligen tycker att det är mesigt att skjuta till sina ytterdörrar när de är hemma och lagar mat. Vi fick ett rum på våning två och tur var det. Hostelet tillhandahåller även ett skyffe på första våningen och detta skyffe är ingenting annat än ett tillförordnat mentalsjukhus. Två personer är mer eller mindre permanentboende. Den ena är en nertjackad relik från 60-talet som antingen sitter naken i fönstret och kedjeröker eller sitter klistrad framför datorn och glor på barnporr. Eftersom att snubben snackar brittisk engelska så kan man kanske misstänka att han lever i landsflykt, men eftersom att det är mot våra principer att döma folk på förhand så låter vi allt vara osagt. Den andra liraren tillbringar 50 minuter om dagen med att raka sig med sin rakapparat. Tyvärr verkar han inte ha lagt märke till det faktum att hans ryggtavla vagt liknar en ryamatta... Kanske vore på sin plats med ytterligare 90 minuters daglig rakning m.a.o.

Lite andra sköna faciliteter som boendet erbjuder är en toalettstol som vätter rakt in i en vägg (vilket innebär att man måste bajsa på diagonalen, det blir ganska äckligt) samt behöver 5 minuter för att fylla på med vatten, och ett badkar. Faciliteter som boendet inte erbjuder är tvättställ (om man inte har bokat det exklusiva dubbelrummet med DVD, TV och just tvättställ), spegel och närvarande personal.

Blog Image

Blog Image
När vi installerat oss på Hostel Lijuks så pinnade vi ut på stan. Abdul hade informerat om att varenda lirare i hela stan skulle befinna sig vid badstråket Arkadia (4 km utanför centrum) med konsekvensen att city skulle vara helt urvattnat. Korrekthetsfaktor: nolla. Gågatan såg ut som en myrstack trots att det var mitt i natten mellan två vardagar. Mycket trevligt konstaterade Team CCCP.

Idag, tisdag, har vi knallat omkring på de trädkantade alléerna i denna mycket, mycket trevliga stad och tittat på Potemkintrappan, strandpromenaden, operahuset och lite annat skoj. Till "annat skoj" kan man räkna in ponnyridning runt fontänen utanför operahuset. Ponnyridning innebär inte (som man lätt kan tro) ridning på ponny. Ponnyridning innebär att tre tjejer i 10-årsåldern röker cigaretter som borstbindare och gasar ut röken i ansiktet på de stackars passivt rökande pållarna. Detta kombineras även med att den lokala insatsstyrkan, bestående av en insatssoldat och en beväpnad pajas, gör allt för att köra bort tjejerna från området (då ponnyridning tydligen är otillåtet). Till slut vann flickebarnen efter att en av dem hämtat sin 70-årige farfar (160 cm lång, 95 kilo tung och galet skäggig) och denne läxat upp lagens långa arm efter noter. Rebelliskt tycker vi. Flickorna och gubben borde dömas till lagens strängaste straff: DÖDEN! Show.

Blog Image

Blog Image

Blog Image
Nu är vi tillbaka på vårt fina boende där vi har sprungit på vår kära kompis Aram från boendet i Chisinau (som hälsar att han gillar svenska modeller och om någon är sugen på boende i Montreal så är det bara att höra av sig...). Mycket oväntat. Odessa rules förresten.

***

Guldcitat 1: "My wife, Uffa Albresso!"

Guldcitat 2: "Please give money for my brother, he is dead, he is terrible!"

Guldcitat 3: "Varför backar bussen så snabbt för?"

Guldcitat 4: "Ponos medicina, pazhalsta!"

Guldcitat 5: "Odin?"

  • Comments(0)//sovjet.solak.se/#post9

Transnistrien - landet som gud sket i

TransnistrienPosted by Tomasz Solak 20 Jul, 2008 15:56

Tidigt på lördagsmorgonen mötte Team CCCP, för dagen förstärkta med det danska vidundret - tillika mega-nikotinmissbrukaren - Mads, dagens guide Svetlana (...you're married to Lembit, vad håller du på med egentligen?) som skulle hjälpa oss att ta oss helskinnade till och från den spexiga utbrytarrepubliken Transnistrien. Svetlana är den som egentligen driver det exklusiva boendet "Central Youth H", även om hon gör det på distans. Lokala företrädare för inrättningen är hennes föräldrar som inte kan ett endaste ord engelska. Med anledning av detta ringer Svetlana en gång var tredje minut och försöker reda ut missförstånd och annat skoj.

Transnistrien-trippen inleddes med en lokal tur i det prominenta fordonet Maxi-Taxi. Maxi-Taxi är en minibuss som stannar vart fan som helst på en bestämd sträcka. Det är bara att vinka på bussen så plockas man upp. Hur många människor det egentligen går att stuva in i en Maxi-Taxi verkar ingen säkert veta, men det är nog minst tresiffrigt, mycket intimt. Uffe stod upp med huvudet i 60 graders lutning större delen av färden, taket tog emot. Maxi-Taxi-turen slutade vid en vägkorsning som fräckt nog kallades busstation. I detta fall betydde busstation att allt som kunde kallas för buss fick parkera godtyckligt (vilket i princip kan liknas vid vilken annan plats som helst i den här delen av världen). Därefter följde en evinnerligt lång tur på en väg som om möjligt var i än sämre skick än Kiev-Tjernobyl, en bedrift i sig.

Efter någon timmes skumpande och skakande nådde vi en högst oansenlig gränskontroll. Först fick vi besöka ett skabbigt rum där våra pass granskades noggrant. Därpå fick vi möta Transnistriens kameraministeriums representant som inspekterade våra kameror (för att kolla så att de inte var moderna nog för att kräva en smärre "avgift"). Här räddades vi av Mads som flashade sin 35 mm-kamera från tidigt 90-tal. Sedan fick vi traska vidare till ännu en inrättning där våra pass (för andra gången på 25 minuter) skulle granskas noggrant, antagligen för att inspektera om vi hade fifflat med dem under besöket hos kameraministeriet... Sedan bar det av tillbaka till bussen. Värt att nämna är att alla moldaviska resenärer verkade ha klarat av sina besök i gränskontrollen på tre minuter, så vi misstänker att de uppskattade de utländska digniteternas närvaro.

Efter att ha glidit fram genom det transnistriska jordbrukslandskapet en stund nådde vi "staden" Bender. Pinsam brist på kalabalik, desto mer skrutt. Mycket sevärt... om man gillar städer som enbart består av ett sönderskjutet hus och en metanbuss. Besvikna över bristen på attraktioner åkte vi vidare till huvudstaden Tiraspol. Även Tiraspol bestod till 100% av skrutt, så vi traskade omkring en stund och tittade på anti-sevärdheter som skruttiga betonghus, skruttiga betongmonument samt, icke att förglömma, extraskruttigt skrutt. När vi tröttnat på all skrutt åkte vi medelst Maxi-Taxi till Sheriff Tiraspols icke-skruttiga anläggning bestående av ett 7-stjärnigt hotell, en deluxoarena för seriespel, en likadan (men större) deluxoarena för internationella matcher, en icke-skruttig inomhushall med konstgräs samt en humorbefriad vakt. När vi beskådat härligheten ett par minuter åkte vi hem.

Blog Image

Blog Image
Sammanfattningsvis: Transnistrien = bajs. Åk inte dit.

I morse vaknade vi kl 04.00 av att en tjej som kanske är från England ringde på dörren, ganska arg på hostelpersonalen som tyckte att det var festligare att sova än att agera pick-up på tågstationen (som man hade kommit överens om). I övrigt har vi köpt bussbiljetter till Odessa (vi valde lijuks-varianten, tror vi), åkt taxi i ett par timmar, besökt Zimbrustadion (Petrus gamla hemmaarena) och frågat administratorn i fall han visste vem Petru Racu var (det gjorde han inte). Enligt infödingarna uttalas för övrigt Petrus efternamn Raku eller Raschu. Eftersom att Bosse Olsson på SR Östergötland (något av en institution inom det moldaviska språket) säger Raetschu så har vi dock enats om att detta är det korrekta uttalet. Därefter högg vi en taxi och bad den ta oss till IKEA. Tyvärr hittade chauffören inte dit, vilket kan bero på att det inte finns något sådant varuhus i det här landet än. Vi förmodar att reklamskyltarna för IKEA, i likhet med alla lyxbilar här, är stöldgods från Tyskland.

Blog Image
***

Fotnot 1: Transnistrienbesöket resulterade i att vi ställer oss en enda fråga; varför vill Moldavien behålla en soptipp med halvtaskig infrastruktur samt en hel del skrutt? Då vi inte kan se någon vettig anledning till detta, annat än den energi som landet importerar från soptippen, uppmanar vi härmed biståndsminister Gunilla Carlsson (östgöte, guskelov) att donera ett par miljoner till Moldavien. Dessa pengar bör öronmärkas till att uppföra två vindkraftverk på godtycklig åker. Detta borde, enligt grov överslagsberäkning baserad på den obefintliga gatubelysningen i Chisinau, med råge täcka den energi som importeras österifrån. Därefter kan moldaverna gott och väl skita i Transnistrien, precis som gud gjorde redan för länge sedan.

Fotnot 2: Det roligaste man kan göra i Moldavien är att åka taxi.

Fotnot 3: Moldaviska bankomater förefaller vara utvecklade av Ataris grafikavdelning anno 1980. Tyvärr har vi ännu inte hittat Space Invaders-funktionen, men det är antagligen bara en tidsfråga.

Fotnot 4: Den vanligaste kommentaren på Central Youth H; "You have to pay... now!".

  • Comments(4)//sovjet.solak.se/#post8

Stefan cel Mare ser ut som en banan!

MoldavienPosted by Tomasz Solak 18 Jul, 2008 19:02

Tidigt på torsdagsmorgonen steg vi upp yrvakna och jävliga. I vanliga fall är det toklång väntetid till den enda duschen på Kievsky Hostel men eftersom att personalen hade lyckats sprida den fullständigt felaktiga informationen att vattnet i hela stan skulle vara avstängt under torsdagen så låg alla andra gäster kvar och svettades i sina sängar. Kul tyckte vi och gick och duschade i godan ro. Efter att ha sagt hej då till den lönnfete gutten och hans sidekicks Kosken och The Girl åkte vi till tågstationen där årets (hittills) jobbigaste resa skulle ta sin början; mardrömsfärden till Chisinau (ca 60 mil, vilket skulle ta närmare 15 timmar). Då vi inte hann fixa någon frukost innan vi klev ombord blev det snabbt ett besök i den charmiga bistron som alltjämt levde kvar i 60-talet. De följande 7 timmarna hade vi olidligt tråkigt, enda nöjet var att lira 4-i-rad samt tacka nej till generösa erbjudanden gällande exklusiva DVD-kopior och SIM-kort (vem fan köper DVD-filmer på ett domedagståg utan TV?). Faktum är att tåget tycktes bestå av 75% klåpare som på ett eller annat sätt försökte sko sig på resten av resenärerna. Eftersom att tåget bestod av två lok och 20 vagnar kan man bara förmoda att resan skulle ha gått en aning snabbare om de 15 vagnarna innehållande försäljare och annat löst folk hade lämnats kvar i Moskva.

Efter att ha varit på vippen att avlida av tristess hände det äntligen något spännande; en gränskontroll. Det är i alla fall vad vi först trodde. Efter att ha stått still i überjävlig hetta i två timmar och pratat med ett otal gränsvakter som bara kunde ukrainska och moldaviska längtade vi innerligt efter 6 timmar av trist tågfärd igen, bland annat på grund av att personalen såg till att låsa tågets skithus så fort vi stod still. Som bekant har, åtminstone vissa delar av, Team CCCP ett visst behov av att uppsöka vattenklosetten med jämna mellanrum. Efter att ha passerat gränser, gränsvakter och annat skoj räknade vi ut att det nu återstod ca 25 mil (eller 250 km för den som föredrar den avståndsbenämningen). Hur den korta sträckan kunde ta så lång tid förstår vi inte än idag, men vi gavs i alla fall tillfälle att inspektera gamla tanter som vallade getter längs banvallen och gulliga stinsar med enorma hattar som jobbade på stationer som (till synes) inte varit i bruk sedan 1989. En gång i halvtimmen tyckte vi att det var dags att prata med varandra och då vi redan uttömt samtliga samtalsämnen bestod "konversationerna" av att man frågade varandra om vilken mobiloperatör respektive person hade. Mega-kul.

Blog Image
Efter att ha letat efter vår pick-up-tjänst på Chisinaus centralstation bra länge (samt tagit ut cash på en bankomat belägen i totalt beckmörker - Ryda tog ut 1500 lei och Uffe tog ut 1400 lei medan Solak inte tog ut någonting alls ty efter Rydas och Uffes rekordartade uttag var Moldaviens riksbank barskrapad) fick vi skjuts till vårt fantastiska boende. Bilturen ägde rum i totalt jävla mörker eftersom att Moldaviens energidepartement importerar strömmen från grannlandet Transnistrien. Dessa länder är som bekant inte världens bästa grannar och Transnistrien tycker att det är mer givande att lysa upp lyxhotell än att lysa upp Moldavien. Väl där mötte vi en glad herre som eventuellt heter Mads och som kommer från Danmark (VBKKFD). Det är en trevlig typ som åkt till detta land helt på måfå, utan vare sig guidebok eller språkfärdigheter. Detta kompenserar han däremot med att dricka rikligt av det moldaviska kranvattnet. Vidare hävdar han att detta inte har något med hans rännskita och kaskadspyor att göra, utan att han troligen blivit matförgiftad. Utöver honom (och oss själva) är den enda gästen en libanes-engelsk-armenisk kanadick-fransos vid namn Aram som varit på självaste Debaser Slussen. Aram är ordet player personifierat. Egentligen måste Aram upplevas alive and kicking i Moldavien. Kanske inte det lättaste för gemene man, men hur som helst glider han runt halva Europa helt på egen hand och springer på nattklubbar stup i kvarten. Hans desperata raggningsförsök i Chisinau (moldaviska tjejer var världens vackraste enligt hans uppfattning) gick dock mindre bra eftersom att ingen visade sig begripa engelska; "Where is the train station?" var m.a.o. en klart misslyckad raggningsfras...

I övrigt kan vi bara säga att Moldavien, att döma av det vi sett idag, är ett jävla skitland. Nog för att det verkar vara bra mycket mer utvecklat än vi trodde på förhand, men det finns verkligen ingenting att se, förutom lite tvådimensionella kändisar. Med anledning av detta har vi idag hängt på postkontoret i ett par timmar samt knallat runt i en park och känt oss iakttagna. Nationalidolen heter Stefan cel Mare och gjorde tydligen något bra på 1300-talet. Även om vi inte riktigt fattar vad han åstadkom så misstänker vi att det kanske hade varit bättre om han bara hade gått och dött istället... För övrigt är han skrämmande lik en banan.

Blog Image

Blog Image
I morgon åker vi till Transnistrien i hopp om att hitta åtminstone något värt att fotografera.

***

Notis 1: Vi är mycket bestörta över hur hela det ukrainska samhället fullständigt har undvikit den känsliga frågan om temperaturreglering. Med anledning av detta är det skitvarmt i varenda skrymsle och vrå i hela jävla landet. Moldaviens AC-ministerium är dock något av ett föredöme så vi hoppas att Tymoshenko hittar hit omgående och beundrar husfasaderna som är dekorerade med omkring 60 AC-mojänger per byggnad.

Notis 2: En av de mest requestade frågeställningarna för oss att besvara under resan har gällt kvinnornas hårväxt. Sammanfattningsvis kan man säga att hårväxten har hållts till ett minimum, även om vi spanade in en präktig moppemusche på en dam i Kievs tunnelbana. I övrigt kan vi informera läsarna om att de moldaviska kvinnorna inte klär sig fullt ut lika slampigt som sina ukrainska och vitryska systrar; standard i Ukraina är att stilettklackarna ska vara längre än kjollängden och att i största allmänhet se ut som ett billigt fnask.

Notis 3: Idag har alla par i hela Moldavien gift sig. Antagligen kommer detta hända även i morgon vilket bör innebära att alla måste skilja sig ikväll.

Notis 4: Uffes hatmail till Bradts guidebok, där han hävdade att uppgifterna om antalet internetkaféer i Minsk kan beskrivas som "THAT IS A LIE!!!", har äntligen renderat i ett svar. Festligt nog var det författaren själv, Nigel Roberts, som svarade. Han tyckte att Uffe kanske var lite väl hård i sin formulering men medgav ändå att vissa fel kan förekomma då landet är under ständig utveckling. Vi kan inte annat än att konstatera att vitryska internetkaféer tydligen har en halveringstid på fyra dagar.

  • Comments(0)//sovjet.solak.se/#post7

Bengt-Göran, kungen från Norrköping!

UkrainaPosted by Tomasz Solak 16 Jul, 2008 19:21

Tisdagen rundades av med att vi drack öl på ett av Kievs hetaste stekarställen (stekarställe i Ukraina innebär per definition att en öl kostar mer än 15 SEK). Efter ölen åkte vi hem medelst taxi. Taxin i fråga var den skabbigaste Ladan i Sprut-Taxis regi. För att spexa till det lite extra uppgav vi vår kära granne, Radisson SAS, som adress. Hotellet i fråga är 7-stjärnigt mätt med EU-mått, ej Belarus-mått. Bilparken vid hotellet består av idel Lexus, Mercedes S-klass och en eller annan Maybach, desto färre Lada. Detta insåg även chaffisen som skämdes järnet och följaktligen släckte belysningen 100 meter från hotellet och rullade fram den sista biten. Hotellets vakter såg mest skeptiska och förbryllade ut när de konstaterade att en bil, värd mindre än 700 000 SEK, var på ingående. Otroligt kul tyckte vi...

Trots att vi några dagar tidigare deklarerat att Radisson SAS ultraborgerliga hotellfrulle inte var något för oss kände vi att det ryckte en smula i lyxtarmen och till följd av detta knallade vi i morse (onsdag) raka spåret till lyxhotellet nästgårds. För den ynka summan av en genomsnittlig ukrainsk månadslön fick vi avnjuta en deluxofrukost som aldrig förr. Resten av gästerna (läs: oligarker och vapensmugglare) kliade sig mest i huvudet.

Med en ansenlig mängd mat i magen inledde vi dagens aktiviteter med att besöka Arsenal Kievs hemmaarena, enligt kartboken med ett fint centralt läge. När vi närmade oss rätt område högg Solak en local och hörde efter vart "futbolovy stadion, Arsenal Kiev" kunde tänkas ligga. Vi fick ett svar, men blicken som följde var minst sagt skeptisk. En minut senare insåg vi varför. Arsenals hemmaarena låg mitt i ett av den civiliserade världens mest ociviliserade områden. Faktum var att stället i det närmsta var att betrakta som stadsregnskog. Läktarna bestod av 3 avbytarbänkar med konservburkar till tak och löparbanorna bestod av stelkrampsinfekterade och asbestmarinerade eternitskivor. Huggormsvarning i det halvmeterhöga gräset även utfärdad. Däremot var förmodligen utsikten från 30-våningshuset, tio meter från sidlinjen, helt okej.

Blog Image
Nöjda med det tredje stadionbesöket på tre dagar knallade vi vidare till Lavraklostren. Något missnöjda med den ansenliga hopen av ficktjuvar, halta, lytta och enbenta valde vi dock att nöja oss med att avnjuta sevärdheten på avstånd innan vi traskade bortåt mot det enorma kommunistmonumentet Rodina Mat (Moder Ryssland = sextiotvåmeterstjej med svärd samt hammaren- och skäranutrustad sköld). Under hennes ansenliga kroppshydda inhyses det imponerande museet för Ukrainas lidanden under andra världskriget. Vi fann besöket mycket rörande och intressant. En giljotin, ett par fina handskar av människohud, bilder på kids i koncentrationsläger samt en jävla massa skjutvapen är exempel på några av de festliga saker som fanns på museet. I övrigt har vi mest lajjat runt...

Blog Image
***

Notation 1: Vårt kick-ass-hostelrum har nu förstärkts med ytterligare en stabil Norrköpingsbo; "Bengt-Göran - kungen", på engelska "BG - the king". BG, locally known as Såpkullens finest, dök upp som gubben i lådan efter att ha åkt buss hela vägen från Sverige till Ukraina. Han lunchade dock i Berlin. BG jobbar på SMHI, det vet vi eftersom att han har tipsat om internetsajten smhi.se tre gånger (varje gång helt ovetande om att han redan tidigare tipsat om samma sak). BG har hankat sig fram i Ukraina ett par dagar utan att kunna ett endaste kyrilliskt tecken och uppskattningsvis 20 engelska ord. Detta hindrar honom dock inte från att sparka stjärt en masse!

Notation 2: Varannan ukrainsk bil är värd minst 1 000 000 SEK, lika mycket pengar som det läggs på vägunderhåll i det här landet under en tioårsperiod. Följaktligen drar vi slutsatsen att en majoritet av alla snubbar som kör runt i Hummers och dylika fordon jobbar som bilmekaniker.

Notation 3: Resans hittills sämsta ursäkt vid local chick-span har tveklöst levererats av Ulf Albrechtsson, a.k.a. UA: "Jag kollar hur mycket pollen det är på träden..."

***

I morgon åker vi till Moldavien och dess fina huvudstad Chisinau genom att tillbringa 15 timmar på ett tåg. Det blir nog nyktert... vaz-mozhna!

  • Comments(2)//sovjet.solak.se/#post6

Strålande dagar i Tjernobyl... vaz-mozhna!

UkrainaPosted by Tomasz Solak 15 Jul, 2008 23:07

Måndagen vecka 29 inleddes med att Team CCCP vaknade upp, kravlandes i sitt eget svett, i världens varmaste sovrum. Enda möjligheten till svalka var att gå in på den om möjligt ännu varmare toan, sitta där och mysa en stund, för att därefter återgå till sovrummet som nu inte längre framstod som lika häpnadsväckande stekhett.

Första frågan för dagen: Vart äta frukost? Hostelet rekommenderade ett fik bortigenom men Team CCCP tyckte ultraflashiga Radisson SAS (next door neighbour) var bourgeoisieaktigt nog så vi traskade upp till portiern Yevgeniy och hörde efter om möjligheterna till en hotellfrulle. Yevgeniy förklarade, på bästa Bröderna Cartwright-amerikanska att det gick bra till en smärre kostnad av 30 euro per skalle. Konsekvens: Vi gick till en lokal sylta och åt billigt flott.

Mätta och flottiga gick vi på sightseeing till Olympiastadion där det kommer liras EM-final i fotboll framöver. Efter att ha konsulterat administratorn ("turisti, Shvetsija...") beviljades vi tillträde till arenan, men lika fort som vi kom in blev vi utkastade av en lönnfet vaktmästare som inte riktigt ansåg att kvinnliga administrators hade behörighet att utfärda besökstillstånd hur som helst.

Blog Image
Eftermiddagen tillbringades på den mindre fashionabla playan vid Dniproflodens västra strand. Efter att Ryda köpt alkoholfri öl (varför finns sådant i det här landet?!?) och vi kört slalom mellan glasskärvor i sanden (förutom Uffe, han misslyckades...) slog vi oss ner bakom ett par stiliga babushkor, i minimala bikinis, och ytterligare ett par anorektiska fjortisar och njöt av eftermiddagssolen. Solak attackerades non-stop av en svärm spetsnazutbildade getingar och Ryda tog ett dopp i böljan den blå (en bölja som med viss sannolikhet inte skulle fått godkänt av svenska smittskyddsinstitutet). Det var mycket mysigt och local tyckte vi. Den trevliga eftermiddagen på playan rundades av med att vi dreglade efter en elegant 70-årig gubbe med åtsittande stringkallingar. Tack för den.

Blog Image
Måndagens mest intressanta inslag var nog trots allt Uffes ständiga försök att växla ifrån sig 9700 vitryska rubel (vilket skulle ha inbringat förmögenheten 30 SEK). Det misslyckades grande... Den kapitalistiska västvärlden fortsätter bevisligen sin konspiration mot de få socialistiska stater som fortfarande håller fanan högt.

Tisdagen ägnades i stort åt att besöka platsen för världshistoriens värsta kärnkraftsolycka. Tidigt i ottan steg vi upp och åkte därefter längs världshistoriens värsta väg de dryga tio milen till Tjernobyl. Detta gjorde vi tillsammans med 18 andra personer i en normal svensk niomannabuss, iklädda långbyxor och långärmade tröjor (för att undvika radioaktiv strålning och annat skoj). Svalt var det... not! För övrigt var det i största allmänhet en skön samling kufar i bussen, toppade av vår kära reiseleiter Dennis. Dennis var omkring 25 år och bodde mitt ute i skogen typ två mil från kärnkraftverket. Trots säkerhetskraven på långärmat och långbyxor så lallade Dennis runt i shorts och t-shirt, rökande cirkus en cigarett per fem minuter. När nikotinsuget blev för påtagligt inne i bussen fabulerade Dennis helt sonika ihop egna sevärdheter för att legitimera ett rökstopp, samtidigt som alla andra vällde ut och fotograferade ingenting alls. En gång om året gick Dennis till doktorn för att kolla så att hans guidande på kärnkraftverket inte medförde några men. Emellanåt underkändes hans hälsa men detta löste han genom att muta doktorn och följaktligen fick han fortsätta med sitt jobb.

Blog Image

Blog Image
Efter att ha besökt själva kärnkraftverket samt spökstaden Pripyat, vilket i sig var högst surrealistiskt och jävligt skrämmande, begav vi oss tillbaka till staden Tjernobyl för att inmundiga lunch. Efter att alla var mätta och belåtna insåg vi att vi fått in förrätt nr 1. Därefter följde förrätt nr 2, huvudrätt och efterrätt. Glada i hågen av radioaktiv mat och en svettorgie utan motstycke sedan Dackefejden skulle vi åka hem. Först fick vi dock bevittna en kattunges död. Kattungen jamade fram sitt motstånd mot kärnkraft bäst den kunde innan sista andetaget, men dessvärre gick det IAEA obemärkt förbi. "Somebody call the cat doctor" larmade Uffe. Skämtet gick absolut inte hem hos någon.

  • Comments(3)//sovjet.solak.se/#post5

Att följa Allsvenskan i Ukraina är ingen barnlek

UkrainaPosted by Tomasz Solak 13 Jul, 2008 20:16

Sedan det senaste inlägget skrevs spenderade vi ytterligare ett dygn på vitrysk mark innan vi åkte vidare. Det hela började med att vi åkte ut till en gata där vår fina guidebok tipsat om tre ställen, däribland restaurang Stockholm. Vi är högst medvetna om hur charteraktigt det är att åka jorden runt bara för att gå på svensk restaurang, men är man i Minsk så är det i allra högsta grad acceptabelt att bete sig på detta vis. Dessvärre var samtliga tre hak ytterst icke-existerande (men sen var ju också boken en månad gammal - imperium hinner både byggas upp och gå under på kortare tid), så vi gick till ett etablissemang som låg på samma gata som ovannämnda. Döm om vår förvåning när vi blev nekade att äntra stället på grund av rådande klädkod! I stället spankulerade vi vidare till någon baltisk sylta, där vi hade enorma svårigheter att få in någon mat whatsoever och när den väl dök upp så insåg vi att vi lika gärna kunde ha gått till McFlunkan eller dylik inrättning, då den gastronomiska nivån var exceptionellt låg.

Lördagen inleddes med tvättäkta alkishäng på en parkbänk med öl i näven från tidig morgon och ägnades i övrigt till stor del åt att promenera längs Minsks huvudgata samt att oavsiktligt lyckas med konststycket att ta en springnota från en uteservering på självaste Lenintorget (serveringen såg för övrigt ut som en banan). Efter många timmars häng på stan åkte vi tillbaka till vårt tjusiga hotell, där vi inspekterade dekadensen en smula innan vi fortsatte till järnvägsstationen med taxi. Chaffisen i fråga var länge och väl sjukt butter men när han tippades med en 7-kilos-bunt med rubel (till ett värde av ca 3 SEK) sken han upp som en sol, kul för honom.

Blog Image
Tågresan till Kiev skulle sedan visa sig bli mycket spännande. Solak och Ryda delade kupé med en ukrainsk mamma med tillhörande barn medan Uffe fick äran att slagga med en mindre läcker dam i leopardmönstrad topp samt en synnerligen mer läcker dam som visade sig heta Snygg-Fia, sitt östeuropeiska ursprung till trots. Det första som hände under resan var att Ryda blev påhoppad av Pascha. Pascha var 18 år, born and raised i Minsks deluxoghetto Vostok (yes!!!) men jobbade för tillfället på ett pizzahak i Juneau, Alaska. Efter att ha dividerat med Pascha en kvart så pep Solak och Ryda över till Uffe och Snygg-Fia för att dricka BODKA och stekar-champagne samt spela 4-i-rad. Detta är ungefär vad Tomasz Solak minns av tågresan för efter en kvarts grisande reste han sig och försvann spårlöst från kupén medan Ryda fortsatte smiska upp Uffe i 4-i-rad. Efter 20 minuter uppenbarade sig en av tågets otaliga kvinnliga konduktörer (det fanns bara 2 st/vagn) och upplyste Uffe och Ryda om något på ryska. Snygg-Fia agerade translator: "Your friend is drunk, he needs help". Det visade sig att Solak, på sin väg till den egna kupén, hade lyckats tillryggalägga den ansenliga sträckan av en halv tågvagn på den ovannämnda tiden. Mycket imponerande... Han fick sedermera personlig assistans de resterande 3 vagnarna, sedan var det god natt för hans del. Omtänksamma konduktörskan kläckte sköningfrasen "Strong vodka?" och hånskrattade hjärtligt.

Blog Image
I utbyte mot Solak tog Ryda istället Pascha som nu hade inmundigat en viss mängd malt och inte heller han var nykter. Återstoden av natten bestod av BODKA och Minsk Light. Just det sistnämnda tyckte Pascha var mycket roligt. "Fuck! This fucker is really fucking strong shit! Fuck..." var Paschas kommentar om cigaretterna som höll mycket average svensk standard. Mes. Pascha var även intresserad av svordomar och lärde sig per omgående svenskans motsvarighet till "fucking bitch". Dessutom lärde Pascha oss att cigarettmärket Kombat 10 är något som i första hand nyttjas av de vitryska fallskärmsjägarna, det tror vi på.... not. Omkring 01.30 var det läggdags på riktigt och omkring 03.30 stormade vitryska järnvägs-Spetsnaz in i tåget och kollade... typ ingenting. Mest kul att väcka folk skulle det visa sig. 03.40 sov alla och 03.50 stormade ukrainska järnvägs-Spetsnaz in och väckte hela tåget på nytt. Till allas stora häpnad var vederbörande varken beväpnad med Kalashnikov eller Dragunov, däremot med Palm Pilot. Hi-tech en masse! Ukrainsk teknologi börjar arbeta sig ikapp vitrysk. Tågresan sammanfattas som så: Det är inte ostron, men det är fint väder, det är sovjetskoje shampanskoje och vi steker hårt, vi har kul!

Väl på plats i Ukrainas eleganta huvudstad åkte vi taxi till vårt grymma boende, där vi installerade oss noggrant i ett antal timmar då somliga mådde mindre bra (dvs. åldern tog ut sin rätt). Under tiden samtalade de som mådde marginellt bättre med den norske hostelägaren om framtida reseplaner. Denne lönnfete gutt hade inte mindre än 10 år i det norska försvaret, två år i Kosovo och två år i den norska nationella insatsstyrkan bakom sig, men lik förbaskat avrådde han oss å det bestämdaste från att åka till Transnistrien, då han hävdade att han aldrig skulle åka dit igen och att det antagligen är större chans att överleva en dag i Irak än i detta pseudoland. Något skärrade över detta gick vi ut på stan i hopp om att få i oss lite frukost/lunch/middag.

Efter att ha frossat i potatisplättar och annat östeuropeiskt mums (vänligen notera att Ryda beställde in fyra stycken, åt en halv, gav resten till Solak, beställde in en fruktsallad en kvart senare samt passade på att smita in på McDonkan kort därefter) hamnade vi så småningom på en av de mycket exklusiva Dnipro Party Boats, med det lika exklusiva namnet Kastanj-17. Efter att ha avnjutit strålande vyer som Rodina Mat, Lavraklostren och Hidropark cruisandes längs den väldiga Dniprofloden återvände vi inåt stadens centrum där en, återigen, lång jakt på internethak tog sin början. Allt detta bara för att mötas av det glädjande beskedet att vårt kära IFK ligger under med 0-3 mot ett skitgäng som Kalmar. I paus! Det är sannerligen inte lätt att följa Kamraterna på avstånd.

Blog Image

  • Comments(6)//sovjet.solak.se/#post4

Vitryssland är bäst - men var är all byråkrati?

VitrysslandPosted by Tomasz Solak 11 Jul, 2008 19:12

Världshistoriens mest enastående resa tog sin början i onsdags morse när bankir Albrechtsson dök upp i en taxibil utanför Casa de Solak. Färden ut till Arlanda fortlöpte någotsånär smärtfritt, med undantag för att polacken bland oss lovordade en artikel från tidningen Res, där taxichaufförer och deras utseende sågades vid fotknölarna. Ryda och Uffe tyckte att det hela var tämligen pinsamt, men så är det att vara på semester med importer österifrån.

Väl framme på flygplatsen tyckte vi att det var läge för dagens första öl, medan Ryda tyckte att det var läge för dagens tredje toabesök (vänligen notera att detta utspelade sig klockan 07.00). Herr Rydström meddelar glatt att toaletten får det fina betyget 4,5 toarullar av 5 möjliga.

Därefter flög vi till Riga och allt gick som en dans på rosor. När vi hade landat tyckte den östeuropeiska importen att det bästa man kan göra är att gå mot gaten som vi skulle flyga vidare från. Vad som skulle komma att uppdagas en sekund efter att det var försent att ångra sig var att vi genom att gå till denna gate hamnade i icke-Schengen-delen av flygplatsen, en rutten del innehållande inget annat än ett fåtal gater, ett pizzahak och en sunktoa. Inte ens en annan resenär så långt ögat kunde nå och där skulle vi uthärda 4,5 timmar. Ryda roade sig så gott han kunde med att gå på toa (betyg: 2,5 toarullar) samt befäste sin position som världsetta i 4-i-rad. I övrigt var en alltför tidig död på grund av uttråkning nära förestående.

Hursomhaver, efter eoner av väntan och tristess, kom vi äntligen iväg med vår lilla Fokker. Turboproppen på detta plan orsakade grava hörselskador och i somliga fall även total dövhet, men på något sätt lyckades vi ta oss till Minsk helskinnade. Vad som kom att överraska oss var att all form av byråkrati som vi läst om lyste med sin frånvaro. Man knallade helt sonika genom terminalen, visade glatt upp sitt pass och när man kom därifrån någon minut senare så låg redan väskorna på bandet och väntade. I motsats till byråkratin fanns det däremot så mycket marmor att hälften hade varit smakfullt nog. Ryda besökte återigen toan och gav den högsta betyg. Efter att ha gjort maxuttag på bankomaten försökte vi få tag på en taxi. Det var sannerligen inte lätt, då det verkar som om Luka tycker att det är viktigare att bygga traktorer i stället för att skjutsa folk, men efter en halvtimmes väntande kom vi slutligen iväg med en mycket ståtlig herre (topp-15 bland alla hockeyfrillor som Uffe har sett, men han menar dock att avsaknaden av mustasch var ett klart minus). Vägen in till stan bjöd på imponerande vyer från den rumänska Dacian med respektingivande krigsmonument och annat kul.

Blog Image
Efter ett tag var vi framme på vårt deluxohotell (som för övrigt är i Best Easterns regi...). Vi hade ställt in oss på en besvärlig och krånglig procedur, men till vår stora förvåning och besvikelse lyste byråkratin återigen med sin frånvaro. Hotellet är i vilket fall som helst utrustat med det finaste som vitrysk teknologi åstadkommit hittills, dvs. världens snabbaste hissar. Hotellrummen i övrigt är trevliga reliker från 60-talet, vilket är precis hur grymt som helst. Nackdelarna skulle eventuellt kunna vara att sängarna är i Pygmé Size i stället för King Size, men man kan inte få allt.

Efter att ha installerat oss gick vi ut på en liten promenad som i slutändan blev 2 mil lång. Allt var otroligt rent, prydligt och marmorkantat. Efter att ha käkat och Ryda varit på toa för hundrade gången besökte vi ett pastellfärgat sushiställe (om det låter udda, betänk då även att detta utspelade sig i Vitryssland) där man fick vänta 30 minuter på sin öl, då de "var upptagna". Det i sig är lite anmärkningsvärt eftersom 59 av 60 ur personalen (det är låg arbetslöshet här, ja) inte gjorde något, medan 1 av 60 gjorde 60 personers jobb... Än mer anmärkningsvärt var att det inte fanns någon vitrysk öl, så vi fick nöja oss med avsevärt dyrare utländsk dito. Efter att ha druckit upp gick vi tillbaka till hotellet där vi besökte den ytterst Sovjetkitschiga hotellbaren, där de tyvärr inte hade vitryska cigaretter, så vi fick nöja oss med utländska dyrare diton i stället. Lägg därtill att man i Vitryssland antingen gör saker ordentligt eller inte alls. Med anledning av detta hade dessa importcigaretter försetts med supereffektiva filter som inte släppte igenom någonting... alls. Bra köp.

Torsdagen inleddes med att Ryda besökte toaletten kl 04.30. Några timmar senare besökte vi den fantastiska frukostbuffén, där vi brottades med brödrostningsmaskiner (vitrysk teknologi has done it again), oöppningsbara tepåsar och gråa ägg. Däremot skippade vi riset och hälleflundrehamburgarna. För övrigt kan vi meddela att vitryssar inte äter Kefir. Därefter drog vi upp på rummen och tittade en smula på vitryska Eastenders (dokumentär eller spelfilm? - svårt att avgöra) medan Ryda gick på toa igen.

När vi tröttnat på vitrysk TV åkte vi tunnelbana till Vitrysslands stolthet; traktorfabriken! För att nyttja detta trevliga transportmedel fick man köpa plastmynt för 2 SEK per styck som sedan skulle kastas i en spärr som inte hade några spärrar (men antagligen hemliga laserstrålar). För säkerhets skull är tunnelbanan även utrustad med en handfull tunnelbane-Spetsnaz. Väl framme stod vi och beundrade den gigantiska anläggningen (Torslanda, släng dig i väggen) i en kvart innan vi gick in och bad om att få besöka detta mekaniktempel. För att bättra på våra odds gick vi in och yttrade den alltid lika uppskattade frasen "turisti, Shvetsija". Detta föranledde att administratorn trodde att vi var medlemmar i Ryska Akademien och började babbla på dubbelt så snabbt som tidigare. Till slut framkom det dock att vår avsaknad av personliga inbjudningar från fabriksdirektörn omöjliggjorde vår artighetsvisit.

Blog Image
När vi var klara där åkte vi in till Dinamostadion, där Ryda nu tröttnat på att besöka herrummet hela tiden och gick helt sonika in på damernas i stället. Tyvärr får det inte mer än 0,5 toarullar i betyg. Damtoaletter i all ära, i det här landet ska man besöka Leningrejer. Sagt och gjort, vi begav oss i ilfart till det väldiga Lenintorget (som vissa kontrarevolutionära element kallar Självständighetsplatsen... ingen hos oss sällar sig dock till denna skara). Efter att ha fotograferat Leninstatyn, Lenintorget och femtioelva myndighetsbyggnader lika monumentala som de är beige-gråa samt blivit utskrattade av förbipasserande tyckte vi att det var hög tid att äta lite mat, så vi begav oss till en restaurang som hette Grunwald (vitryska för grön skog). Som vanligt beställde vi in vitrysk öl av market Data, men tyvärr fanns det ingen Data så vi fick utländsk bärs som kostade uppskattningsvis tio gånger mer. Ryda gick ånyo på toa och betyget blev denna gång 3,5 (lampknappen satt 30 cm ovan marken i ett angränsande rum - inte helt lätt att upptäcka). Behållningen i övrigt var den man som självmant satt sig på uteserveringen i hällregn, inmundigandes sin mat under eget paraply. Stående ovationer från den svenska delegationen.

Har man ätit lite mat är det vanligt förekommande att man vill åka till varuhuset GUM, men då den enda stationen i hela tunnelbanenätet där man kan byta mellan de bägge linjerna tydligen hade upphört att existera dagen innan vi anlände hamnade vi i stället på varuhuset TSUM, 7 mil bort. Allt där var supersunkigt och diverse tingel-tangel utgjorde 99% av sortimentet. Helst ska tingel-tanglet ha packats upp ur sin förpackning så att det blir extra skrymmande (och iögonfallande). Den resterande procentenheten av utbudet utgjordes av sprit och tobak, så vi gick dit och inhandlade lite öl och kvalitetscigg i form av märkena Minsk Light och Minsk Mentol. Däremot valde vi att skippa ultramanliga Kombat 10.

Blog Image
Senare under samma dag var vi en sväng förbi det imponerande postkontoret, utrustat med många kassor, fin stuckatur i taket och en tjusig kristallkrona, men dessvärre inte så mycket personal och framförallt; ingen administrator! Trots detta lyckades vi investera i frimärken för vykort till Sverige. Ämnar man skicka ett sådant till Svea rike skall kuvertet (märk väl att vykortet skall stoppas i ett kuvert - att bara skicka vykort i sig är non-optional då vitryska censurministeriet kräver att det skall märkas att de har varit där och snokat) bestyckas med porto i form av inte mindre än tre murmeldjur, en ros, en fågel och en blomkål. Posten, ta lärdom!

Efter en middag på Talaka (det enda stället i Europa där hovmästaren riskerar att bli överkörd när han går med maten mellan köket och serveringen, eftersom en typ 5-filig motorväg utgjorde en diskret gräns mellan ovannämnda restaurangdelar) sprang vi på Vladimir! Det är en ung herre som behövde inte mindre än 20 minuter på sig för att förklara vad han egentligen ville. Kommunikation på utrikiska var inte hans starka sida, så han skrek Minsk och gjorde en ring med fingrarna, gång på gång. Teckenspråksexperten, tillika det självutnämnda lingvistiska geniet, Tomasz Solak tolkade pronto detta som att Vladimir erbjöd oss en guidad nattlig tripp till Minsks fantasieggande miljonprogramsområden till ockerpriset 1 dollar! Då vi inte tyckte att det lät så spännande att få en guidad tur av någon med så uppenbara tillkortakommanden i det kommunikativa sket vi i det och åkte i stället taxi de 250 metrarna till vår kära hotellbar.

I baren satt det en överförfriskad dam med tvivelaktigt karriärsval (och utseende) som efter ett par förvirrade blickar levererade dräparfrasen "Do you smoke Minsk?". Efter att ha fått ett jakande svar på denna fråga kom hon förbi och ville bestämt bli bjuden på en 50-grammare (= 50 ml sprit) med motiveringen att det var mycket billigt. Varför hon i så fall inte kunde köpa själv framgick inte, men till slut blev hon mycket sur över att inte få någon gratisdricka och gormade "Fuck you and you and you!!!" innan hon hastigt och lustigt gick upp på rummet tillsammans med en 95 kilo tung, alkoplufsig, inhemsk förmåga. God natt... not!

Idag, fredag, har vi till att börja med åkt till det fantastiska varuhuset GUM. Det är ungefär som TSUM, fast om möjligt ännu värre. Efter att ha vadat fram bland extremt överdimensionerade t-shirtar, kastruller och dörrmattor ansåg vi att det var dags att förtära lite lunch. Vi knallade upp till restaurangen på översta våningen och den var, precis som resten av varuhuset, ett 50-talsmuseum. Av en slump hamnade vi i samtal med en ung man utan vare sig armar eller ben, men med förmågan att identifiera oss som svenskar. Därefter följde Europas skönaste barhäng samt Europas i särklass äckligaste saft. Viktigt iakttagande under lunchen: Vitryssland är tungt belastat av plastblommestölder. Lösningen på denna prekära situation: Limma fast blomkrukorna i bordet. Bland annat blev en stackars vitryss utan sittplats eftersom att denna just blivit upptagen av Mr Blomkruka.

Efter besöket på GUM åkte vi ut till Nationalbiblioteket, en futuristisk spaceboll i glas och andra moderna material. Faktum är att det aldrig störtade något rymdskepp i Nevadaöknen på 50-talet. Det störtade i Minsk, där det under många år pietetsfullt renoverats och nu alltså fungerar som tillhåll för stadens bibbakickers! Efter att ha varit uppe på toppen av spacebollen (och Ryda besökt dess toa - högsta betyg) passade vi på att knalla rakt ut i Minsks motsvarighet till Ronna; förortsghettot Vostok. Där besökte vi de vackra husen innan vi gick till den lokala butiken och inhandlade öl som vi sedan, i bästa charterturiststil, förtärde på en parkbänk i denna charmiga avkrok.

Blog ImageBlog Image
Därefter har vi tagit oss in till stan och letat efter internetkaféer. Piece of cake enligt Bradts guidebok;

"Internet facilities can be found in hotels and post offices in any district of the city. There are also a very large number of busy internet cafes."

Lite lustigt att vi fick leta i två timmar och sedan be Äggministeriet/en mobiltelefonaffär om hjälp innan vi hittade ett (antagligen det enda).

***

Reflektion 1: Lämnar man en rubelsedel får man obönhörligen en decimeterhög bunt tillbaka. Våra högar är rätt stora nu.

Reflektion 2: Deodoranten verkar inte ha slagit igenom på bred front här än. Tydligen anses det vara subversiv verksamhet.

Reflektion 3: Om man inte har spotlightlampor går det lika bra att stoppa in en vanlig glödlampa.

Reflektion 4: En vitrysk pappflagga kostar 410 rubel (= 1,10 SEK). Mycket dekorativt om man vill smälta in bland lokalbefolkningen likt en Kombat 10-addict i regnskogen.

Reflektion 5: Minsk har 1,8 miljoner invånare, 600 000 av dessa är anställda inom parkförvaltningen, 400 000 jobbar på Traktorny Zavod, 400 000 är miliser, militärer eller tunnelbane-Spetsnaz, 400 000 är heltidsanställda gatuflanörer som har jouren som KGB-spioner.

Reflektion 6: Vitryssland är bäst! Man läser mycket skit om landet och vi själva hade en del fördomar, men det här landet sparkar verkligen stjärt! Lukashenko utmålas som en hemsk diktator av världssamfundet och andra PK-pellejönsar, men han vet vad han gör! Keep it up, bro!

  • Comments(0)//sovjet.solak.se/#post3

En dag kvar - Minsk hägrar!

AllmäntPosted by Tomasz Solak 08 Jul, 2008 23:11

I brist på andra läsvärdheter bjuder vi idag på lite allmänna reflektioner från Sovjetredaktionens korrespondent i Söderort, håll till godo:

Mindre än tolv timmar kvar och resfebern börjar så smått smyga sig på de tre. Resan har under veckan förberetts på olika sätt av resenärerna. Ryda värmde upp med att få sina (speciellt inköpta för resan) tofflor snodda av en okänd pellejöns på Friskis & Svettis. Gud log dock mot Ryda och som plåster på såren fick Lindös jugendführer ett par bättre begagnade Vans, påträffade i upphittat-lådan.

Solak ansåg att han hade köpt tillräckligt med skruvar och muttrar och tog ledigt i måndags och idag. Inte precis god Lutheranda. I måndags värmde Solak upp med att gå på Bajen–IFK tillsammans med Uffe (Ryda var också där, dock på en annan - om än lika sunkig - sektion). Kvällen var en djup besvikelse, inte minst för att Solak och Uffe tvingades sitta framför två stycken local drinking heroes. Dessa Söders finest var ytterst irriterande matchen igenom. Inte nog med det, matchen i sig bjöd på (nästintill) idel minusposter:

* Minus ett var att den ena raketforskaren konstant skrek ”kom igen Sosse!” så fort en svart spelare i Bajen fick bollen (till saken hör att Bajen har en svart spelare som heter Sosse och inte fem).

* Minus två var att det regnade och var pisskallt. Uffe satt i långkalsonger (den 7 juli!). Solak klagade på att Uffe inte applåderade när IFK gjorde mål, varpå Uffe kyligt replikerade med att det helt sonika var för kallt. Väl talat!

* Minus tre var allt annat som hade med matchen att göra, exempelvis resultatet och det faktum att en dvärg gjorde ett av Bajens mål på nick!

Ett litet plus var dock att Pekings målvakt såg ut som en banan.

Uffe har, förutom fotbollsmatchen, inte värmt upp inför resan över huvud taget. Detta eftersom han anser att sådant är likställt med dekadens (det vill säga icke-preussiskt).

***

Med ovanstående visdomsord återstår inget annat än att lyfta fram ett utropstecken och tre frågetecken inför resan.

Utropstecken: Införskaffandet av 4-i-rad; deluxospel inköpt för 29,00 SEK (motsvarande 10 295 vitryska rubel) efter en nätt promenad på uppskattningsvis 1,4 mil. I dagsläget ser världsrankingen ut som följer: Ryda 10000 p, Matsa 3000 p, Solak 1000 p, Uffe 0 p. Analys: Uffe suger.

Frågetecken 1: Klarar vi av att nästla oss in i Transnistrien? I så fall, lyckas vi bevittna den förstklassiga CL-kvalmatchen mellan Sheriff Tiraspol och kazakiska FK (= fotbollsklubben) Aktobe?

Frågetecken 2: Äter vitryssar Kefir?

Blog Image
Frågetecken 3: Vad fan ska vi i göra i Minsk?

Vitryska turistbyrån i Fredhäll har listat en handfull sevärdheter:

* Traktorfabriken
* Hammaren och skäran
* Lenin

Bradts eminenta guidebok tipsar även om fantastiska attraktioner som parkvandring och socialistvaruhusen GUM och TSUM. Många lyckliga stunder väntar oss!

Slutsats: Vi kanske ska ögna igenom guideboken en gång till på planet.

  • Comments(3)//sovjet.solak.se/#post2

En månad kvar - Team CCCP ligger i startgroparna

AllmäntPosted by Tomasz Solak 09 Jun, 2008 00:15
Med anledning av att det återstår blott en ynka (men förmodligen ytterst långdragen) månad till vi äntligen står på vitrysk mark känns det lägligt att så sakteliga komma i gång med detta lilla sociokommunikativa experiment. Tanken är att eventuella läsare - om bara tekniken och Lukashenko tillåter - skall kunna följa våra öden och äventyr i österled här. Som resedagboken fast på egen domän, typ. Hur frekvent det kommer att bjudas på nya läsvärdheter från vår sida är naturligtvis svårt att sia om i dagsläget, men förhoppningsvis tillräckligt ofta för att ge en målande bild av våra förehavanden i spillrorna av det väldiga imperium som upplöstes för närmare 17 år sedan.

Den tre veckor långa resan kommer, om inget oförutsett inträffar, att gå genom en trojka av forna sovjetrepubliker, nämligen Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Därtill är det tänkt att den festliga moldaviska utbrytarrepubliken Transnistrien skall föräras med ett besök om vi bara lyckas skramla ihop tillräckligt med likvida medel för att muta oss förbi gränsvakterna. Häpnadsväckande kommunistmonument, havererade kärnkraftverk, korrumperade ämbetsmän, trådbussar en masse, hemliga ubåtsbaser, oändliga mängder betong i allsköns tänkbara nyanser av grått samt nyrika, blekfeta ryssar som vältrar sig i överdådig lyx och slevar i sig hinkvis med belugakaviar på Krim är bara ett axplock av alla fantastiska sevärdheter som vi räknar med att få beskåda innan vi återvänder hemåt igen.

Då det, mig veterligen, bara finns en handfull individer som känner samtliga trenne resenärer kan det vara en nog så god idé att ge en kortare introduktion till de tappra äventyrarna.

Ryda, 27
Arbetar som kommandosoldat enligt telefonkatalogen, men är i själva verket vänsterorienterad förskollärare för rikemansparvlar. Bodde en gång i tiden i Smedby, men håller numera till i närheten av Gamla Lasarettet. Synnerligen förtjust i sunkighet och har således besökt samtliga charterresmål på den här sidan ekvatorn samt åkt Tyskland runt i en blå minibuss. Tung TV-spelsmissbrukare som klipper håret själv till följd av stark misstro gentemot frisörer. Spås bli den nye Pato efter en lyckad proffssejour i storklubben IK Waria. Vurmar för vulgärt stora kebabrullar. Ryssfaktor 0,7.
Blog Image
Solak, 25
Halvanorektisk, polskättad civilingenjör som försörjer sig genom att handla skruvar och muttrar. Tillbringade barndomen bland Vilbergens höghus, men huserar nuförtiden i Fredhäll. Självutnämnt lingvistiskt geni med svaghet för kartografiska publikationer, idrottsanläggningar och getter. Har fått sin lägenhet klassificerad som renrum. Listar väsentligheter som förståelse för den slaviska folksjälen och en viss förkärlek för rotfrukter som sina främsta egenskaper, men är något av en misantrop då människosläktet i övrigt inte tycks dela dessa värderingar. Ryssfaktor 8,3.
Blog Image
Uffe, 25
Dryg statistiker som ägnar dagarna åt att analysera marknadsunderlag för lantbruksmagasin. Uppväxt i Kneippen, men numera hemmahörande i Skärmarbrink bland diverse local drinking heroes som alla heter Steffe. Ägnar fritiden åt att läsa Ekonomisk Debatt och att vara allmänt förvirrad. Härstammar enligt egen utsago från das Vaterland, lider av anglofili och anses av internationellt erkända experter vara världsledande inom den ädla konsten att försova sig. Snusar Röda Lacket av lokalpatriotiska skäl. Ryssfaktor 3,5.
Blog Image
En line-up som heter duga, helt klart.

Nåväl, det får räcka som introduktion till vad som skall komma att bli den mest enastående semesterresan någonsin. Nedräkningen till den 9 juli fortsätter...

Nästa inlägg är att vänta först om ungefär en månad. Stay tuned!

  • Comments(2)//sovjet.solak.se/#post1