Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

En amatörtamadas bekännelser

GeorgienPosted by Tomasz Solak 13 Aug, 2011 14:28
Vi lämnade Batumi och svartahavskusten bakom oss i ett utvändigt sett lika risigt sovjettåg som alla andra. Döm om vår förvåning då insidan faktiskt påminde mer om 2000-talet än om 1960-talet. Tyvärr hade vi dock fått en tågföraraspirant som var ute och övningskörde hela natten lång, vilket resulterade i den mest ryckiga tågfärden någonsin. Deluxefunktionen air condition användes in absurdum och lagom till gryningen var alla passagerare djupfrysta eller åtminstone på god väg. Om det berodde på tågfärden i sig eller något som konsumerats till middag kvällen innan förefaller vara oklart, men av en eller annan anledning avslutades tågturen med en artighetsvisit på tågvärdens privata toalett för diskret vomering. Samma öde gick även en intet ont anande papperskorg inne på stationen till mötes, där den stod och väntade på att ta emot folks kvitton, skräppapper och tomburkar. Mysigt.

Efter att ha avvaktat ett tag till alla mådde bra igen gav vi oss ut på Tbilisis gator och torg. Vi hade spanat in att det skulle finnas en rolig linbana upp till toppen av ett berg vid namn Mtatsminda, så vi pinnade i ilfart till den nedre ändstationen av denna bana. Dessvärre hade denna linbana, i likhet med sin kompis i Baku, sedan länge upphört att fungera. Tröstlösa satte vi oss ner i en park och kontemplerade kring vårt bistra öde. Tappert nog beslutade vi oss för att åtminstone ta oss till kyrkan halvvägs upp för berget. Efter att ha inspekterat hela den bortgångna georgiska kulturelitens gravstenar hittade vi en hemlig passage ända upp till toppen av berget. Visserligen fick man gå till fots och visserligen var det väldigt långt att gå och väldigt varmt i solen, men det var en uppoffring värd varenda svettdroppe. Inte nog med att de tokiga georgierna har smällt upp ett 200 meter högt TV-torn på detta berg - de har även anlagt ett kitschigt litet nöjesfält där man kan åka allsköns åkattraktioner med fåniga teman. Ganska gulligt dock. Utöver berg- och dalbanor och karuseller kunde man även botanisera bland det enorma utbudet av spännande djurarter. Och gräshopporna kommo över hela Mtatsmindas land och slogo i stor mängd ner över hela Tbilisis område; en sådan myckenhet av gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller hädanefter komma. De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Mtatsmindas land.


På kvällen hade vi stämt träff med vår georgiske vän George och hans fru, med vilka vi åkte till Ushguli för några dagar sedan, på stan. George är en gammal farmaceut som numera driver ett eget schampo- och kosmetikföretag med 12 anställda. De tillverkar helt naturliga och ekologiska produkter och planerar nu att inleda en marknadsoffensiv i Armenien, så att även detta folk skall kunna tvätta håret på ett miljövänligt sätt. Att företaget är framgångsrikt behöver vi inte tvivla kring efter att ha studerat hans frus kreationer och accessoarer. Hur som helst, vi trodde att vi skulle gå till en restaurang och äta, men det visade sig inte stämma fullt ut. Vi åkte förvisso till en restaurang, men vi skulle nu få skåda den georgiska versionen av take away-mat. George hoppade ut ur bilen och tog en gigantisk gryta med sig in till restaurangen som de fyllde till bredden med khinkali, ett slags köttfyllda, svampformade degknyten. Enligt Georges utsaga var hans fru alldeles för dålig på att laga sådana på egen hand, så det fick helt enkelt bli restauranglagade. Därefter åkte vi hem till familjens residens för att sätta tänderna i dessa delikatesser.

Hemmet var fyllt av tavlor med de allra djupaste innebörder som George själv hade målat. En av dem föreställde till och med en liten röd stuga vid en sjöstrand. Oerhört svenskt, anmärkte vi och fick till svar att han hade målat av en kalender med svenska motiv. Således pryds nu familjens hem av en illustration av någon pellejöns sommarstuga vid en insjö i Dalarna. Vi satte oss till bords och bordet fylldes snart till bristningsgränsen med allehanda georgiska specialiteter. På bordet ställdes även flera karaffer av Georges egenproducerade viner fram. Att dricka vin vid ett georgiskt matbord är dock inte så okomplicerat som man på förhand kan tro. Varje skål måste nämligen föregås av ett långt anförande av bordets tamada, toastmaster. Dessa skålar bör helst handla om religion, vänskap, situationen i världen eller familjen. Därtill bör den belevade gästen svara med ytterligare en femminutersutläggning om tamadans skål innan man får ta sig en klunk. Klunk är väl kanske en underdrift, då det till kutymen hör att svepa hela glaset eftersom man med all rätt är något torr i halsen vid denna tidpunkt. Vi försökte förklara för George att vi i Sverige brukar säga "Skål!" och så dricker man, men det verkade vara svårt att smälta. Även om vi träffade fru Nazi och alla barn så var de för det mesta väldigt frånvarande under middagen. Vi tolkar detta som att det endast är mannen som räknas vid sådana här sammanhang, konservativt konservativa som georgierna ändå är. Vi tryckte i oss khinkali för ett helt regemente innan vi avrundade en mycket trevlig kväll. Även om vi kanske kände att det var lite konstigt med alla tal och allt svepande, så kan vi inte annat än att varmt rekommendera alla som ges möjlighet att besöka en georgisk familj att tacka ja till varje pris!


I fredags valde vi i stället att styra kosan mot den fantastiska orten Gori, en dryg timme bort från Tbilisi. Gori hade antagligen fallit i glömska hos alla för länge sedan om det inte vore för skomakarsonen Stalin som föddes där en gång för länge sedan. Själv struntade han blankt i orten, men de lokala myndigheterna fick naturligtvis hybris modell XXL sedan bygdens son gjort karriär inom partiet. Således smällde man på 50-talet upp ett maffigt museum till hans ära, ett museum som i mångt och mycket är oförändrat än idag. Det är med andra ord en ganska okritisk hållning till Stalin och hans verk och i stället kunde vi beskåda glorifierande bilder på hur han var en av folket, alla presenter han erhöll från jordens alla hörn samt kläder han burit, pipor han rökt och rakset som han inte rakade mustaschen med. Även hans privata tågvagn, i vilken han färdades till den berömda Jaltakonferensen, kunde bevittnas och det var ungefär lika spännande som man kan tro att det skall vara att besöka en tågvagn från 40-talet. Därefter traskade vi ner för Stalinavenyn och inspekterade denna förfallna och deprimerade ort som ryssarna ockuperade i samband med konflikten för tre år sedan. Inte ens de verkade dock tycka att den var något att ha och återvände norröver illa kvickt. Vi passade även på att besöka det medeltida fortet i staden som tornar upp sig över miserabla kåkar och annat elände, men som även erbjuder sköna vyer över de kringliggande bergen.


I kväll drar vi vidare till Armenien och kan således passa på att sammanfatta Georgien kort och kärnfullt. Det är ett trevligt land. De tokiga georgierna är väldigt troende och för att hamna på god fot med Herren skänker de allmosor till varenda tiggare på gatan. Alltså borde det vara lukrativt att satsa på en tiggarkarriär har. Men utöver det; det är ett trevligt land.

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.