Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Förnekelser och sånt

ArmenienPosted by Tomasz Solak 19 Aug, 2011 15:24
Turen mot den mindre urbana delen av detta land inleddes med att vi tog en lokalbuss till den norra busstationen, varifrån vi skulle åka minibuss till Dilijan. Av opraktiska skäl har man förlagt denna busstation halvvägs till Dilijan, vilket per automatik ledde till en spännande tripp med kollektivtrafiken. Övriga resenärer led med oss och gjorde allt i sin makt för att hjälpa oss, även om det till följd av kommunikativa besvär inte alltid gick helt smärtfritt. Sent omsider nådde vi i alla fall denna busstation och ytterligare ett tag senare hade vi snirklat oss fram genom det armeniska landskapet, uppför kala berg och nerför lummiga kullar, ända till Dilijan - en självutnämnd del av Schweiz, mitt i Armenien. I Dilijan bodde vi hemma hos en tant som heter Nina tillsammans med ett otal andra lustigkurrar från jordens alla hörn.

Som man kanske kan ana så är det inte direkt charterresenärer som frivilligt bor hos en armenisk tant och hennes katter, utan något mer intressanta personligheter. Några av dessa utgjordes av mumintrollen Aleksi och Mimi. Den sistnämnda var en 27-årig konststuderande som extraknäckte i den bar där den 41-årige sjukhusteknikern Aleksi var stammis. Denne hade i sin tur vigt sitt liv åt att besöka lustiga ställen och var snart uppe i 110 avverkade länder. Aleksi och Mimi kände knappt varandra sedan innan, men tyckte ändå att det kändes som ett skojigt äventyr att åka till Kaukasus i gemensam tropp. Efter kvällens middag hemma hos tant Nina bjöd Aleksi och Mimi upp till bartömning och ställde fram all sprit som de släpat runt på under resan. Vi och en amerikan som arbetade i Beijing med att lansera västerländska konsumentvaror för den snabbt växande kinesiska medelklassen tackade artigt och hjälpte till att tömma lagret. Det var oerhört trevligt.


Dagen därpå åkte vi vidare till Sevansjön i en nära nog gratis taxi. Inte bara är det Armeniens största sjö, utan även en av jordklotets största höghöjdssjöar med en vattenyta som skvalpar på runt 1900 m.ö.h. Därtill är den ett mycket populärt utflyktsmål för Jerevanbor som tröttnat på att åka tunnelbana från ändstation till ändstation eller gå på FC Mikas matcher. Väl på plats installerade vi oss på vårt tjusiga hotell som till skillnad från det i Baku mer påminde om ett hus. Vi bodde nämligen i just ett eget tvåvåningshus med två sovrum, vardagsrum och inte mindre än tre balkonger/terrasser - alla med utsikt över såväl ovannämnda sjö som hotellets poolområde. Under tiden i Sevan har vi mestadels slappat efter den hektiska utflykten till Dilijan, tagit ett snabbt och svalt dopp i Sevansjön samt begrundat det ståtliga kloster från jättelänge sedan som dramatiskt reser sig över vidderna på en halvö ute i sjön.


På tillbakavägen till huvudstaden tog vi en mycket intressant avstickare från motorvägen och hamnade snart i industriorten Hrazdans utkanter. Efter att ha fortsatt en bit till ut på landet nådde vi slutligen milstolparnas milstolpe; att finna en ort som heter samma sak som en själv - den sömniga bonnhålan Solak. Analogt med den humana namnen var det en anskrämlig och på intet sätt tilltalande ort, men inte ens det kunde sänka humöret en stor stund som denna. Vi inspekterade alla fallfärdiga ruckel som hastigast innan vi kommenderade den ytterst roade taxichauffören att fortsätta mot Jerevan (han tyckte onekligen att det var roligt att någon ville besöka denna miserabla avkrok som de flesta lokalbor inte ens kände till).


Våra sista dagar i Jerevan har vi mest fyllt med avslappnat barhäng, men på torsdagen tog vi mod till oss och gav oss iväg på en äventyrlig tur till klostret Khor Virap, 40 km bort från Jerevan, men endast ett femtiotal meter från den turkiska gränsen. Från klostret hade man dessutom en fantastisk utsikt över armeniernas heliga berg, Ararat, som till följd av moderna tiders gränsdragningar nu ligger på ärkefienden Turkiets mark. Inne på klosterområdet fanns det även en djup brunn från tidig medeltid eller motsvarande där någon viktig filur i Armeniens historia satt fängslad av den hedniske konungen under många år. Numera är detta en spexig turistattraktion och man kan klättra nerför en ranglig stege till botten av brunnen. Vad ingen iddes berätta innan det var försent var att den rangliga stegen går 15 meter rakt ner utan tillstymmelse till säkerhetsanordningar och vid sina tillfällen även tycks luta bakåt. Den enda trösten var att det var så trångt i brunnmynningen att den som tappar fotfästet antagligen skulle fastna mot brunnsväggarna i stället för att störta ner mot en säker död. En härlig upplevelse för den som lider av såväl klaustrofobi som akrofobi. Mången kommunaltjänsteman i Sverige skulle antagligen få nervöst sammanbrott av att skåda hemskheter som dessa. Efter att ha överlevt detta återvände vi till den taxi som stått och väntat på oss och åkte tillbaka till Jerevan. Summa sumarum åkte vi 87,5 km och lät taxin stå och vänta i en timmes tid. Notan landade på hiskeliga 180 kr. Stabilt.


Apropå överkomliga priser så besökte vi på kvällen en kaukas-kitschig sylta och beställde in en multikultiblandning av rätter; armeniska vinbladsdolmar, georgiska khinkali och pan-sovjetisk shashlyk som sköljdes ner med lokalt rödvin. Tillsammans med diverse tilltugg gick hela måltiden, som försatte oss i modern tids värsta matkoma, på ungefär 120 kr. Ganska stabilt det också.

Under vår sista dag i Kaukasus så har vi valt att vara lite djupare då vi besökte Armeniens nationalarena i fotboll - dagen till ära öppen för allmänheten till följd av vårt besök (och någon P14-match...). Sedan spatserade vi bort till museet och minnesmonumentet över folkmordet på armenier som ägde rum 1915 och ett tag framåt. Mycket sevärt och rörande, även om det som mest sätter sig i minnet är det faktum att Turkiet - som förhandlar om EU-medlemskap - inte bara förnekar det hela, utan även har det inskrivet i grundlagen att man inte får hävda att det har ägt rum. Oerhört spexigt. Och vi som i vår enfald trodde att förintelseförnekarnas tid var förbi. Emellanåt medger turkarna att det förvisso strök med en och annan armenier, men att det antagligen är sådant som händer i krigstider alternativt att det berodde på svält och sjukdomar eller Teletubbies. Passande nog hade man på museet en temporär utställning om skandinaviska missionärer och deras insatser i tider av misär och elände. Vi är allt lite imponerade av svenska 20-åriga tjejer som på 1910-talet valde att lämna tryggheten på hemmaplan för att åka till Främre Orienten och starta barnhem för de behövande. Vidare är vi även mycket imponerade av att det endast tog den svenska regeringen en sisådär 95 år att erkänna folkmordet (vilket man alltså gjorde år 2010), men vi antar att de var strikt upptagna med att nedmontera sjukvården samt att sälja ut allmännyttan.

Det har dock kommit till vår kännedom att svenska monarker har avlat fram ännu en generation dyslektiska gyminstruktörer, att IFK rusar mot Superettan (som vanligt) och att Göteborg står under vatten (som vanligt). Således är vi tvungna att avbryta vår semester och åka hem och ställa allt till rätta. Kaukasus verkar dock klara sig bra på egen hand, så vi lämnar regionen med gott samvete.

I all hast,
Era kaukasiska korrespondenter



  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post8