Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Idrottsliga eskapader i förorten

ArmenienPosted by Tomasz Solak 15 Aug, 2011 08:26
Vi lämnade drakdräpardyrkarnas rike bakom oss för en lugn och stillsam tågfärd till Jerevan i Armenien. Allt gick bra ända till vi började närma oss gränstrakterna. De georgiska gränspoliserna bad oss fylla i ansökningar om armeniska visum. Vi försökte förklara att vi redan har e-visum och därmed inte har något behov för mer byråkrati. Det gick inte hem. Vi visade då en utskrift av bekräftelserna på nämnda visum. Det gick inte heller hem. För att visa vår goda vilja fyllde vi motvilligt i ansökningsblanketterna och satte oss att vänta. Mitt i natten stormade en mängd vakter och militärer in och kommenderade oss att följa med genom halva tåget där vi blev lämnade i en kupé med andra vilsna utlänningar. Kort därpå blev vi tvingade att lämna tåget och gå in i en motbjudande barack, fylld till bredden med äckliga kryp och arga vakter. Efter att än en gång försökt förklara för alla vakter att vi redan har visum till Armenien och att allt detta är nonsens blev vi förda till ett annat rum där en kvinna i läkarrock mötte oss. Nu var det dags för avlusning och tvångssterilisering, misstänkte vi och undrade om det kanske inte vore bättre att åka på semester till Nice eller Kroatien trots allt. Efter många om och men kom vi dock igenom alla kontroller då vakterna insåg att vi hade visum och att hela proceduren var onödig...

Väl tillbaka på tåget funderade vi på vad klockan var och slängde ett öga på mobilen som sade att hon var 04:00. Konstigt, tänkte vi och somnade om. Snart skulle dock telefonen börja sätta grillor i huvudet på oss igen, då den pep om att vi nu var i Turkiet. Vi funderade lite på vad som hade hänt och analyserade situationen. Klockan skulle enligt telefonen vara 07:00, det var becksvart utomhus och vi var alltså i Turkiet. Lätt förtvivlade tänkte vi nu att vi tar första bästa flyg från Ankara till Rivieran, men som tur var tog tröttheten ut sin rätt och på morgonen rullade vi till sist in på Jerevans station kl 07:25, på minuten enligt tidtabell. Lärdom 1: lita inte blint på automatisk tidsinställning i telefonen. Lärdom 2: inspektera färdvägen noga. Rätt vad det är kanske tåget tar världshistoriens längsta och mest omotiverade omväg och åker längs turkiska gränsen i flera timmar.



Vi började med att utforska Jerevan från arla morgonstund och det finns så vitt vi kan skönja en betydande skillnad gentemot tidigare resmål på vår väg genom Kauksaus. Denna stad är av betydligt mer västerländskt snitt på många områden. Gatorna kantas av trevliga uteserveringar, caféer, barer och restauranger i sådana mängder att man inte ens behöver anstränga sig för att hitta något tjusigt hak var man än befinner sig. Trafiken är betydligt mer civiliserad och man kan gå i flera timmar utan att höra mer än någon sporadisk tuta. Till råga på allt finns det normalt fungerande övergångsställen, med normalt fungerande trafikljus. Med tanke på situationen i grannländerna hade vi inte förväntat oss detta fantastiska bevis på civilisation och utveckling. Vi besökte även den gigantiska kaskad som tornar upp sig över staden. Tack vare armeniernas enorma smarthet behöver man dock inte klättra upp för alla trappsteg själv, utan man kan i stället besöka Cafesjians enorma konstpalats som man har byggt inuti kaskaden och begagna dess rulltrappa för att ta sig till toppen. Vi uppskattar att kunna avnjuta fina vyer utan att svettas ihjäl på kuppen. Armenien-Georgien 1-0.


Vår första natt i Jerevan har vi bott på ett festligt hostel, eller rättare sagt i en antik sovjetisk lägenhet ovanför hostelet. Anledningen till att vi valde just detta boende kan man finna något anmärkningsvärd då några av deras konkurrenter lockade med förmånliga erbjudanden som "Bo tre nätter - få 20% rabatt på tandvård!". Än så länge är dock våra tänder hela, så vi behöver inte ångra vårt val.

De två enskilt roligaste sakerna man kan göra när man är i ett främmande och exotiskt land är att åka tunnelbana eller pendeltåg till längst-ut-på-linjen samt att gå på fotboll (tycker åtminstone en del av expeditionens deltagare...). Mycket påpassligt kunde man på söndagen kombinera dessa två extravaganta turistaktiviteter då FC Mika hade hemmamatch mot Impuls Dilijan i den armeniska högstaligan, en match som skulle spelas i en förort just längst ut på linjen. Att färdas med tunnelbana här är väldigt skojigt då det är ett av världens minst använda t-banesystem och det trafikeras endast av tvåvagnarståg (och då pratar vi om två miniskruttvagnar, typ gamla stockholmsvagnar). Därtill färdas man genom världens längsta sammanhängande förfallna industriområde. Således behöver urban exploration-fantaster inte längre klättra ner i farliga tunnlar eller övergivna kraftstationer - allt som behövs är att flyga till Jerevan och åka tunnelbana från ändstation till ändstation.


Till sist kom vi dock fram till arenan och började leta efter biljettkassorna. Vi tänkte att om vi bara följer folkmassan (d.v.s. det tiotal människor som tycktes röra sig i riktning mot läktaren) så borde vi förr eller senare nå dessa kassor. Det gjorde vi inte. Rätt vad det var befann vi oss inne på läktaren utan att ha betalat en dram i entréavgift. Med tanke på att matchen drog den enorma publikskaran av 400 personer så misstänker vi att det kanske inte hade varit så många som hade kommit om det dessutom hade kostat pengar. Det var vår första tolkning. När matchen väl kom igång insåg vi ännu en anledning till varför ingen går på fotboll i Armenien. Nivån var nämligen så fundamentalt genomusel att inga ord kan beskriva det hela, men vi gör ändå ett försök. Överlag föreföll det som om vi bevittnade en träningsmatch mellan två Div 2-lag (när spelet var som bäst i enstaka sekvenser). Att försöka urskilja någon form av formation, taktisk disposition eller någon spelare med någon form av kvaliteter var nära nog omöjligt. Lägg därtill att spelarna var tvungna att ta en vätskepaus var 15:e minut och att den fåtaliga publiken (som satt på långsidan) med jämna mellanrum agerade måltavlor för bollen så börjar ni kanske förstå hur det såg ut. Expertisen från Ruddalen konstaterar att V. Frölunda möjligen skulle kunna hitta någon breddvärvning i någon av elvorna, men att det samtidigt är tveksamt. Man kan dock tillägga att även om nivån var vidunderligt låg så var det samtidigt en ganska underhållande match. Det tyckte uppenbarligen även spelarna på planen som stod och hånskrattade åt sina medspelares fatala missar. Till sist kunde hemmalaget ta hem en välförtjänt trepoängare efter att ha vänt 0-1-underläge i paus till en fin 2-1-viktoria.


Då vi inte kunde få nog av idrottsliga evenemang besökte vi efter fotbollsmatchen även den angränsande baskethallen där Mikas basketlag spelade mot något oidentifierbart lag. Det var lika få åskådare som på fotbollen (även om det var gratis även här), men desto mer tryck i den 40 grader varma hallen. Bortalaget hade hela sin groupie-skara med sig och hemmafansen var ursinniga titt som tätt. En del av dem blev till och med avvisade från hallen efter att ha levererat en skopa assorterade invektiv mot domare, motståndare och nämnda grupp groupies. Festligt värre.

Avslutningsvis kan vi meddela att vi nu lämnar Jerevan för några dagar i syfte att utforska det rurala Armenien. Första anhalt blir då Dilijan i Tavush-provinsen.

  • Comments(1)//kaukasus.solak.se/#post7