Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

De eländigaste av vägar

GeorgienPosted by Tomasz Solak 09 Aug, 2011 11:11
I Tbilisi möttes vi av en tågstation som var ljusår före Bakus motsvarighet. Inte nog med att anläggningen i sig var fin och fräsch, den hade dessutom ett till synes förhållandevis vettigt och fungerande kösystem till kassorna. Vi slog slag i saken och ställde oss i kö för biljetter till Zugdidi (för vidare färd till Mestia) och även till Jerevan senare under resans gång. Eftersom en av tanterna före oss skulle köpa 32 st tur och retur-biljetter till sin hemby gick det dock ungefär lika fort som i Baku att nå luckan. Väl där fick vi rådgöra med en dysfunktionell tant som efter 30 minuters kämpande med våra namn och önskemål gladeligen kunde meddela att det inte fanns något tåg till Zugdidi och att det var för tidigt att beställa biljetter till nästa vecka. Tack för den.

I stället tog vi den skabbiga t-banan till vårt boende i Tbilisis gamla kvarter. Hostelet i fråga drivs av en korpulent georgier som frekvent brukar besöka Stockholm och som å det bestämdaste vidhöll att staden var oerhört mycket bättre än såväl Oslo som Helsingfors. Hur han rankar den jämfört med Norrköping är dock ännu höljt i dunkel. Efter ca 5 timmar i Tbilisi kunde vi konstatera att vi hade sett fem gånger fler turister än under våra tre dygn i den azeriska huvudstaden (och antagligen fler än vad vi hade sett i Baku om vi så hade tillbringat ett helt år där). Åter på hostelet fann vi vad som tycktes vara det belgiska klätterlandslaget (eller motsvarande friluftsnissar) samt en hel bataljon med polska turister. Polackinvasionen är härmed ett faktum.

Under ett drygt dygn i Tbilisi har vi bestigit den brant som omgärdar staden och synat fortet Narikala varifrån man har en häpnadsväckande panoramautsikt över den georgiska huvudstaden. Vi spanade även in Moder Georgien-monumentet, som trots sin pampighet har en del kvar innan det kan mäta sig med kollegan i Kiev, samt allehanda katedraler, fallfärdiga kåkar och annat intressant ur arkitektursynpunkt.


På kvällen skulle vi bege oss ut för att äta och hamnade på en lummig uteservering av det simplare slaget. Vår vana trogen tänkte vi agera i magproblemsförebyggande syften och beställa in lite vodka före maten. Då den endast skulle kosta 2 lari (ca 8 kr) så kunde man anta att det rörde sig om en så kallad 50-grammare, men för säkerhets skull frågade vi servitrisen om volymen på drycken. Hon hade naturligtvis ingen aning, men gick och frågade bartendern. Tio minuter senare kom hon tillbaka och meddelade att det "endast var ett glas". För skojs skull undrade vi då hur mycket ett glas var. Efter ytterligare en tio minuter och en vända till bartendern meddelade hon mumlande att det var 15 cl.

- Sade hon 5 cl, frågade vi varandra.

Det gjorde hon inte. Efter middagen vinglade vi glatt bort mot gamla stans gränder med en näst intill intakt plånbok. Trevligt. Av en händelse blev vi även inbjudna till en nyöppnad, exklusiv vinbutik för provsmakning av allehanda Saperaviviner. Detta antagligen på grund av vår prominenta appearance. Gratis är gott.

Till följd av vårt misslyckade tågbiljettsköp satsade vi i stället på att ta bussen till Zugdidi. Hostelägaren (den bereste) meddelade att han inte hade en aning om varifrån bussarna gick, men att vi borde vara ute i god tid. Sagt och gjort, vi åkte till busstationen, hittade bussen direkt och införskaffade två biljetter. Därefter återstod det tre timmar innan bussen skulle avgå strax före midnatt. Kort innan avgång förvandlades bussen och den närmsta omgivningen till en handelsplats av sällan skådat slag. Såväl bröd, vatten som leksakspistoler och religiöst krimskrams kunde inhandlas till facila priser för den som så önskade. Vi hade sett fram emot en behaglig nattur, men där gick vi bet. Natten igenom visades den georgiska upplagan av Talang (America's Got Talent etc...) med en ljudnivå som fick våra trumhinnor att pressas ända in till hjärnbalken. Dessutom var det hysteriskt obekvämt och trångt, så vi var i praktiken tvungna att klippas loss från sätena när vi nådde Zugdidi i gryningen.

Därifrån blev det ytterligare 4,5 timmars busstur längs den allra sämsta vägen i hela världen (ingen underdrift) innan vi nådde Mestia, Svanetiens huvudort och så långt bort från civilisationen som man i praktiken kan komma. I Mestia bodde vi på ett synnerligen primitivt hostel. Att dra på duschvattnet fick nästan hela den bärande väggen att ramla omkull, övervåningen bestod av armerad betong utan nämnvärt mycket betong (mest armeringsjärn med lite plankor på) och ingen dörr i hela huset hade något lås. Utanför spankulerade hela den lokala faunan omkring, med grisar som grymtade utanför fönstret om morgnarna, tuppar som sprang omkring på altanen och kossor som bajsade överallt.


Överlag är Mestia ett mycket trevligt ställe, med oerhört vacker natur runtomkring. Lummiga bergssidor åt vilket håll man än vänder sig och fluffiga gräddbollar till moln som omhuldar de spetsiga bergstopparna, allt medan den vilda bergsfloden forsar fram i dalgången. Staden är fylld med uppemot 1 000 år gamla vakttorn utspridda överallt (tänk San Gimignano i Assassin's Creed så är ni nästan där). För närvarande pågår dock en massiv upprustning av hela orten, inklusive den 140 km långa vägen från Zugdidi. Enligt uppgift har president Saakashvili beordrat att allt skall vara klart den 1 september... i år. Således har man eliminerat all arbetslöshet i landet och alla jobbar dygnet runt. Resultatet av detta är ett ofattbart kaos och trots arbetsinsatsen känns det som att 1 september 2020 är ett mer rimligt slutdatum.


På kvällen letade vi efter någonstans att äta och hamnade av en slump på ett gemytligt hak där vi fick ett alldeles eget rum. Stället var kanske inte helt färdigt än, då väggarna bestod av illa tillskurna spånskivor, en osmord och gnisslande svängdorr och bristfällig belysning. Färg på väggarna eller en trevlig tavla tycktes vara pärlor åt svin och hade således exkluderats ur inredningspaketet. Ett mer passande ställe för treårsdagen av Tomasz förnämliga fotoutställning från Sovjet '08-resan kunde knappast ha hittats. Någon meny på annat språk än georgiska fanns ej, men vi lyckades få en av servitriserna att läsa upp hela menyn på ryska i stället och då var det inte längre några problem att välja och vraka.

Dagen därpå hade vi stämt träff med vår nyvunne vän George, som hade haffat oss på en uteservering och rakt på sak frågat om vi inte ville följa med honom till Ushguli, vilket vi av oklar anledning hade tackat ja till. Ushguli ligger ytterligare 50 km längre bort från civilisationen och för att åka dit måste man alltså färdas på en minst lika usel väg som till Mestia i flera timmar (företrädesvis med fyrhjulsdrivet fordon om man vill överleva). Då orten alltså ligger ca sju timmar bort från närmsta civiliserade ort, i helt oländig terräng, hade den antagligen utgjort den bästa platsen i världen att dumpa lik på. Lyckligtvis hade George även med sig sin fru Nazi (en mer politiskt korrekt translitterering hade kanske innehållit ett stumt 'h', men det skippar vi), deras kompis Zoha och hennes son Sandro och det visade sig bli en otroligt trevlig heldagstripp till den högst belägna permanenta bosättningen i Europa (i vilken mån nu detta är att klassa som Europa - åsikterna går isär).


På vägen besökte vi bland annat en liten by med tre invånare som var avskurna från omvärlden nio månader om året (hej inavel). I den lilla byn fanns en liten kyrka från 700-talet och i den fanns det ikoner från 500-talet. Mycket imponerande. Det lokala byfyllot hade även välsignats av den regionale prästen och kunde således agera tandlös hobbypräst för byns två övriga invånare. Antagligen stor show i kyrkan som omgärdades av byns kombinerade salladsland, kyrkogård, soptipp och hönsfarm.


På tillbakavägen till Mestia förhörde sig George om allt i det svenska samhället och var mycket imponerad av den relativa välfärden, även om han höll fast vid att det samtidigt lät lite väl socialistiskt. Han delade även med sig av långa utläggningar kring hela den ortodoxa kyrkans historia och diskuterade Lord Byron, autodaféer och Karlsson på taket, men blev mycket bestört över att västvärlden i allt större utsträckning tillåter homoäktenskap. Han tyckte också att det inte bara var dumt, utan helt obegripligt hur man inte kan klassa det som en sinnessjukdom. Vi försökte nämna ord som tolerans, men det gick sådär... Vidare föreslog han att vi skulle starta en georgisk resebyrå i Sverige, en importagentur för Volvo och SAAB i Georgien samt reformera hela det georgiska samhället åt dem. Värt att notera i sammanhanget är den 6-årige Sandros exemplariska beteende under den 10 timmar långa utflykten, varav sju timmar bestod av bilåkning på skumpiga vägar och i övrigt av supertråkiga vuxensaker. Utöver att han försökte sno en antik stekpanna full med aska från ett museum betedde han sig fenomenalt bra. Vi siktar därför på att förkasta Georges förslag och i stället skicka svenska curlingföräldrar hit på studieresor.

Nu har vi tagit oss hela vägen till Batumi vid Svarta havet, inte långt från den turkiska gränsen. På resan fick vi en näve nyplockade björnbär av bussvärden vid ett av de obligatoriska rökstoppen (vad de nu tjänar till då man även kan röka obehindrat inne i bussen...). Vi trodde i vår enfald att han ville sälja dem till oss och tackade först nej, men det visade sig att han bara ville ta hand om sina utländska resenärer. Trevligt initiativ. På plats i Batumi blev vi föremål för en hetsig dispyt mellan två taxichaufförer, som båda slogs om att få köra oss till vårt hotell för den enorma summan av 15 kronor. Den ene chaffisen hävdade att han hade pratat med Tomasz, den andre att han hade pratat med Maja, medan vi inte hade pratat med någon alls. Nåväl, det löste sig och nu är vi här tillsammans med alla andra kaukasiska semesterfirare.

Anledningen till att detta inlägg blev lite väl långt är bristen på internet i Mestia. "Free wifi" var i själva verket ett 3G-modem till en dator som någon dessutom påpassligt nog hade stulit.

  • Comments(1)//kaukasus.solak.se/#post4