Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Flaggstångsjakten

AzerbajdzjanPosted by Tomasz Solak 04 Aug, 2011 14:05
Efter tre dagar i det azeriska riket kan vi konstatera att lokalbefolkningen är av sällan skådat trevligt slag, om än något reserverade, antagligen till följd av språkförbistringar. Sinsemellan går det uppenbarligen hur bra som helst att skälla ut totala främlingar på allmän plats. För egen del har en blandning av engelska och högst trivial skolryska fungerat utmärkt. Det fåtal som vågat approacha oss undrar mest om huruvida vi finner Azerbajdzjan tilltalande, vilket vi naturligtvis alltid svarar jakande på till deras stora glädje.

Stilmässigt håller azererna en hög nivå. Att det konstant är uppåt 40 grader varmt spelar ingen roll för den modemedvetne och man går omkring i långbyxor och skjortor alternativt fancy-pants, stiliga toppar och skyhöga klackar dygnet runt. Var de införskaffar sina kläder råder det få tvivel kring, då gata efter gata är kantad av deluxe-butiker som skulle få Rodeo Dr. att rodna av skam. Även de med mindre oljepengar i plånboken har en uppsjö av ställen att inhandla dagens outfit på. För vår del har dock värmen tagit ut sin rätt och inte ens den mer shoppingälskande halvan av expeditionen har orkat köpa annat än en burk löste.

Azerernas enda uppenbara minuspost är att de kör som vettvillingar och att deras enda sätt att kommunicera i trafiken är att konstant ligga på tutan (okej, det var två minusposter). De verkar dock inte störa sig på fotgängarna, utan tutar enbart på medtrafikanterna så att de ska se att Mr. Lexus är i antågande. Trafikanterna har de facto inget emot att stanna och släppa över fotgängare över de 10 filer breda gatorna utan övergångsställen, men som svensk känns det inte helt naturligt att kliva rakt ut i en till synes självskriven death by frontalkrock. Som tur är kan man alltid slå följe med en barnfamilj eller halvdussinet tonårstjejer och därmed klara sig helskinnad till nästa trottoar.

Inför nästa års stundande schlagerfest kan vi notera att upprustnignen är i full gång, även om man inte behöver gå många steg utanför de centrala delarna innan man möter betydligt mer miserabla områden, med berg- och dalbanor till trottoarer och trottoarer till soptunnor. Den höga upprustningstakten till trots önskar vi alla schlagerfans lycka till nästa år, då det antagligen blir lattjo lajbans.


Den sista dagen på azerisk mark gjorde vi ett tappert försök att nå den mytomspunna flaggstången. Även om vi i Europa inte märker mycket av det pågår det en global kapprustning utan motstycke som går ut på att vara den autokrati som kan resa världens högsta flaggstång. Naturligtvis är alla deltagare från denna del av världen och hade vi kommit så sent som i maj så hade vi kunnat stoltsera med att ha sett just världens högsta flaggstång. Alla dessa megaflaggstänger reses av ett amerikanskt företag vars ägare skrattar hela vägen till banken, medan korkade araber och dylikt tävlar i tidernas fånigaste snoppmätartävling. Nyligen har Tadzjikistan hostat upp en rejäl koffert med pengar och numera är det Dushanbe som stoltserar med världens högsta flaggstång, drygt tre meter högre än den i Baku (som enligt uppgift är 162 meter hög). I sin iver att bygga världens (numera näst) högsta flaggstång har man missat vissa elementära fysikaliska lagar och inte ens den kaspiska brisen har det lätt att få 400 kg flagga (70 x 35 m...) att svaja fotogeniskt.


På onsdagseftermiddagen skulle vi ta oss till tågstationen för att åka tåg i 16 timmar till Tbilisi. Smarta som vi är bad vi vårt hotell boka en taxi och förhandla fram priset åt oss. Detta skulle dock visa sig vara lättare sagt än gjort, då den eminente receptionisten inte riktigt visste hur man ringer och bokar en taxi. Efter att han hade ringt runt till hela sin bekantskapsskrets kunde vi dock få det positiva beskedet att han hade beställt en "economy class taxi" till det facila priset av 5,60 manat. I slutändan landade notan på 10 manat, men lika glada för det var vi.

Väl framme på perrongen inspekterades våra biljetter av ca 37 st tågvärdar, men lik förbannat hamnade vi flera vagnar fel för det. Något panikslagna och ackompanjerade av tågvärdar och -värdinnor som skällde ut varandra fick vi i all hast byta vagn kort innan avgång, men på något sätt kom vi ändock med. På tåget har vi hängt med Faya, en medellålders tatarisk kvinna som agerat förhörsledare och tolk om vartannat. Dessutom har hon bjussat på proviant i form av kakor, frukt och godis. Trevligt! Mindre trevlig var den tre timmar långa passkontrollen på den azerisk-georgiska gransen, men när vi välkomnades med ett "Welcome to Georgia" och "Good luck!" på bästa Cambridge-engelska så fanns det inte längre något att klaga på.



  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post3