Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Bastu-VM 2011

AzerbajdzjanPosted by Tomasz Solak 03 Aug, 2011 10:42
Resan till den kaukasiska nationstrojkan fick en flygande start, även om fem timmars uppehåll i Riga inte tillhör de roligaste sakerna i världen. Som tur är har man omorganiserat flygplatsen och det som var non-Schengen för tre år sedan var numera anpassat för dignitärerna som enbart reser inom de priviligierades domäner. Således blev det ännu ett behjärtansvärt pizzastopp hos västra Baltikums minst engagerade restaurangpersonal.

Till Bakus flygplats nådde vi vid den härliga tiden 05:40 (motsvarande 02:40 svensk tid). Trots våra försök till att vara förberedda för taxikaoset gick vi naturligtvis i fällan. Vår nyvunne chaufförvän stod och spanade efter oss redan vid tullen och inte ens trehundra vänliga, men bestämda, nej kunde få honom att leta efter andra kunder. Vårt problem var att vi även behövde en bankomat, vilken han naturligtvis också kunde tillhandahålla. Med tanke på att bankomaten låg innanför en säkerhetskontroll inne i avgångshallen så var det inte helt upppenbart för två trötta resenärer att lokalisera nyckeln till att bli skinnad av taxiföraren. Efter dennes bravurartade insats hade vi dock inget val än att acceptera hans förslag.

Enligt vår bilkörande vän så skulle det inte vara några problem att åka till hotellet. Faktum är att det inte skulle finnas några problem över huvudtaget i detta land. Frasen "Azerbaijan very good, no problem!" upprepades som ett mantra. Åtminstone ända till han kom på att hotellet i fråga var mycket dåligt. Sedan undrade han också huruvida det var ett hotell eller ett hus och insinuerade att han hade ett helt tjog med släktingar som kunde erbjuda bättre och billigare logi. Men man ska ju aldrig tro ryktessmidare, personen i fråga hade kanske aldrig bott på hotell i Oljestaden n:r 1 en gång! Således avböjde vi Mr. No Problems generösa förslag och betalade honom hela hans månadslön för den 20 minuter långa färden.

Efter att ha dumpat våra pinaler på hotellet (som för övrigt var ett hotell och inte någons privata bostad) traskade vi i rask takt ner på stan. Det visade sig dock att fem timmar i en kokande gryta utan vare sig sömn eller solskydd inte var den bästa av aktiviteter. Då temperaturen började på +35 och snabbt ökade så hjälpte inte ens Tjernobylhärdad pansarhud. Några svalkande vindpustar från det väldiga Kaspiska havet bjöds vi inte heller på, men att avnjuta soluppgången över nämnda vattenmassa var åtminstone trivsamt för ögat.


Senare under dagen styrde vi kosan mot stadens turistbyrå. När vi hade lyckats irra oss fram till rätt byggnad, men fel entré, frågade vi en ur den lokala vaktstyrkan om var turistinformationen låg. Vakten kliade sig i huvudet länge och väl och undrade sedan om vi letade efter postkontoret. När vi väl hittade in till turiststället möttes vi av fyra vilsna azerer som vare sig talade engelska (eller något annat språk heller vad det verkade) och som inte hade några kartor eller annan matnyttig info att bjuda på. Däremot var vi tvungna att signera deras tjusiga gästbok och kunde efter lite bläddrande konstatera att senast någon annan svensk avlagt artighetsvisit var för blott en månad sedan. Svenskinvasionen är härmed ett faktum.

På kvällen hamnade vi på en orientinspirerad borggård i gamla stan för kvällsmåltid. Utöver oss själva hade även en 20 man stark delegation från japanska PRO hittat dit. Kort efter att vi slagit oss ner dök azeriska tutt-Lisa upp för att visa upp sin dansande mage och bjuda 80-åriga japaner på en förförisk danstur. Vi andra fick roa oss med att få +8 manat på notan för underhållningen... Det är vi mycket tacksamma för.

Baku är i allmänhet en mycket trevlig stad med orient-romerska ruiner från tiderna kring Kristi födelse, sovjetiska ruiner från mitten av förra århundradet och nya monumentala byggnader - den ena pråligare än den andra. Det är även fullt med oerhört grönskande parker med allt från snirkliga palmer till svettiga barrträd. Fontän-invånar-ratiot ligger och skvalpar på ca 5-7, så det är som ni kan förstå ganska gott om sprutande vatten. Över hela staden ligger ett aromatiskt dis som är en blandning av avgaser, herrparfym och förrförra veckans matrester (nu lagom förruttnade och äckliga). Angenämt tycker vi.


Tisdagen inleddes med ett besök på tågstationen, där vi skulle införskaffa tågbiljetter till den georgiska huvudstaden Tbilisi. I stationsbyggnaden möttes vi av ett sällan skådat kökaos. Kring alla kassor flockades de tågsugna azererna i ormgropar à la Stureplan. Skillnaden var dock att det antagligen är lättare att komma in på godtyckligt Stureplanshak kl 04 efter att ha hällt i sig en sjuttis Azeri vodka än att få komma till tals med tanten bakom luckan. Efter en timmes köande (inkl. ett köbyte p.g.a. omotiverat igenbommande av kassan till allas stora förtret) lyckades vi komma fram till luckan och med hjälp av en handskriven roman från receptionisten på hotellet förklara vårt ärende. Problemet var dock att översätta våra svåra namn till kyrilliska alfabetet. Tant Abdullayeva synade passen noga och började snart att gasta ut "Maya Dzhoanna, Maya Dzhoanna, Maya... Dzho-... anna?". Sedan upprepade hon namnen ytterligare 22 gånger utifall att någon på andra sidan gatan inte hade noterat att de hade fått utländska kunder. Även Tomasz pass med alla visum blev snabbt en populär attiralj bland de andra kassörskorna som hade börjat flockas till vår kassa. Till sist lyckades vi dock göra oss förstådda och gick lyckliga därifrån med två biljetter.

På grund av diverse hälsovådliga incidenter blev nästa anhalt en engelsktalande vårdinrättning. Trettio minuter senare hade vi lyckats skriva in oss, konsultera med läkare, ta laboratorieprover, få ett recept utskrivet och hämta ut medicinen på apoteket. Anmärkningsvärt är alltså att detta tog hälften så lång tid som att köpa två tågbiljetter. Den mer borgerligt sinnade halvan av expeditionen slår ett slag för privat sjukvård och den andra halvan medger att det ibland har sina fördelar...

I övrigt har vi hängt på Bakus motsvarighet till Promenade des Anglais som på kvällen fylls av alla Bakubor och säkerligen ytterligare lite annat löst folk som spatserar omkring och tittar på annat folk. På nämnda boulevard finns även Bakus motsvarighet till Heron City, dit man kan gå och titta på azerer som spelar bowling och käkar på en gigantisk döner-food court. Utsikten över Kaspiska havet är dock lite roligare än att blicka ut över E4:an och IKEA.


Slutligen vill vi inte säga mycket mer än att det är helt sinnessjukt varmt i den här staden (temperaturen ligger konstant mellan 35 och 40 grader, även mitt på natten) och att sätta fot utanför luftkonditionerade ställen leder obönhörligen till att man svettas bort 10 liter vätska i timmen. Den som brukar deltaga i bastu-VM med kläderna på känner säkert igen sig. Nu drar vi dock snart till Tbilisi, där det förhoppningsvis är lite svalare.

  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post2