Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Förnekelser och sånt

ArmenienPosted by Tomasz Solak 19 Aug, 2011 15:24
Turen mot den mindre urbana delen av detta land inleddes med att vi tog en lokalbuss till den norra busstationen, varifrån vi skulle åka minibuss till Dilijan. Av opraktiska skäl har man förlagt denna busstation halvvägs till Dilijan, vilket per automatik ledde till en spännande tripp med kollektivtrafiken. Övriga resenärer led med oss och gjorde allt i sin makt för att hjälpa oss, även om det till följd av kommunikativa besvär inte alltid gick helt smärtfritt. Sent omsider nådde vi i alla fall denna busstation och ytterligare ett tag senare hade vi snirklat oss fram genom det armeniska landskapet, uppför kala berg och nerför lummiga kullar, ända till Dilijan - en självutnämnd del av Schweiz, mitt i Armenien. I Dilijan bodde vi hemma hos en tant som heter Nina tillsammans med ett otal andra lustigkurrar från jordens alla hörn.

Som man kanske kan ana så är det inte direkt charterresenärer som frivilligt bor hos en armenisk tant och hennes katter, utan något mer intressanta personligheter. Några av dessa utgjordes av mumintrollen Aleksi och Mimi. Den sistnämnda var en 27-årig konststuderande som extraknäckte i den bar där den 41-årige sjukhusteknikern Aleksi var stammis. Denne hade i sin tur vigt sitt liv åt att besöka lustiga ställen och var snart uppe i 110 avverkade länder. Aleksi och Mimi kände knappt varandra sedan innan, men tyckte ändå att det kändes som ett skojigt äventyr att åka till Kaukasus i gemensam tropp. Efter kvällens middag hemma hos tant Nina bjöd Aleksi och Mimi upp till bartömning och ställde fram all sprit som de släpat runt på under resan. Vi och en amerikan som arbetade i Beijing med att lansera västerländska konsumentvaror för den snabbt växande kinesiska medelklassen tackade artigt och hjälpte till att tömma lagret. Det var oerhört trevligt.


Dagen därpå åkte vi vidare till Sevansjön i en nära nog gratis taxi. Inte bara är det Armeniens största sjö, utan även en av jordklotets största höghöjdssjöar med en vattenyta som skvalpar på runt 1900 m.ö.h. Därtill är den ett mycket populärt utflyktsmål för Jerevanbor som tröttnat på att åka tunnelbana från ändstation till ändstation eller gå på FC Mikas matcher. Väl på plats installerade vi oss på vårt tjusiga hotell som till skillnad från det i Baku mer påminde om ett hus. Vi bodde nämligen i just ett eget tvåvåningshus med två sovrum, vardagsrum och inte mindre än tre balkonger/terrasser - alla med utsikt över såväl ovannämnda sjö som hotellets poolområde. Under tiden i Sevan har vi mestadels slappat efter den hektiska utflykten till Dilijan, tagit ett snabbt och svalt dopp i Sevansjön samt begrundat det ståtliga kloster från jättelänge sedan som dramatiskt reser sig över vidderna på en halvö ute i sjön.


På tillbakavägen till huvudstaden tog vi en mycket intressant avstickare från motorvägen och hamnade snart i industriorten Hrazdans utkanter. Efter att ha fortsatt en bit till ut på landet nådde vi slutligen milstolparnas milstolpe; att finna en ort som heter samma sak som en själv - den sömniga bonnhålan Solak. Analogt med den humana namnen var det en anskrämlig och på intet sätt tilltalande ort, men inte ens det kunde sänka humöret en stor stund som denna. Vi inspekterade alla fallfärdiga ruckel som hastigast innan vi kommenderade den ytterst roade taxichauffören att fortsätta mot Jerevan (han tyckte onekligen att det var roligt att någon ville besöka denna miserabla avkrok som de flesta lokalbor inte ens kände till).


Våra sista dagar i Jerevan har vi mest fyllt med avslappnat barhäng, men på torsdagen tog vi mod till oss och gav oss iväg på en äventyrlig tur till klostret Khor Virap, 40 km bort från Jerevan, men endast ett femtiotal meter från den turkiska gränsen. Från klostret hade man dessutom en fantastisk utsikt över armeniernas heliga berg, Ararat, som till följd av moderna tiders gränsdragningar nu ligger på ärkefienden Turkiets mark. Inne på klosterområdet fanns det även en djup brunn från tidig medeltid eller motsvarande där någon viktig filur i Armeniens historia satt fängslad av den hedniske konungen under många år. Numera är detta en spexig turistattraktion och man kan klättra nerför en ranglig stege till botten av brunnen. Vad ingen iddes berätta innan det var försent var att den rangliga stegen går 15 meter rakt ner utan tillstymmelse till säkerhetsanordningar och vid sina tillfällen även tycks luta bakåt. Den enda trösten var att det var så trångt i brunnmynningen att den som tappar fotfästet antagligen skulle fastna mot brunnsväggarna i stället för att störta ner mot en säker död. En härlig upplevelse för den som lider av såväl klaustrofobi som akrofobi. Mången kommunaltjänsteman i Sverige skulle antagligen få nervöst sammanbrott av att skåda hemskheter som dessa. Efter att ha överlevt detta återvände vi till den taxi som stått och väntat på oss och åkte tillbaka till Jerevan. Summa sumarum åkte vi 87,5 km och lät taxin stå och vänta i en timmes tid. Notan landade på hiskeliga 180 kr. Stabilt.


Apropå överkomliga priser så besökte vi på kvällen en kaukas-kitschig sylta och beställde in en multikultiblandning av rätter; armeniska vinbladsdolmar, georgiska khinkali och pan-sovjetisk shashlyk som sköljdes ner med lokalt rödvin. Tillsammans med diverse tilltugg gick hela måltiden, som försatte oss i modern tids värsta matkoma, på ungefär 120 kr. Ganska stabilt det också.

Under vår sista dag i Kaukasus så har vi valt att vara lite djupare då vi besökte Armeniens nationalarena i fotboll - dagen till ära öppen för allmänheten till följd av vårt besök (och någon P14-match...). Sedan spatserade vi bort till museet och minnesmonumentet över folkmordet på armenier som ägde rum 1915 och ett tag framåt. Mycket sevärt och rörande, även om det som mest sätter sig i minnet är det faktum att Turkiet - som förhandlar om EU-medlemskap - inte bara förnekar det hela, utan även har det inskrivet i grundlagen att man inte får hävda att det har ägt rum. Oerhört spexigt. Och vi som i vår enfald trodde att förintelseförnekarnas tid var förbi. Emellanåt medger turkarna att det förvisso strök med en och annan armenier, men att det antagligen är sådant som händer i krigstider alternativt att det berodde på svält och sjukdomar eller Teletubbies. Passande nog hade man på museet en temporär utställning om skandinaviska missionärer och deras insatser i tider av misär och elände. Vi är allt lite imponerade av svenska 20-åriga tjejer som på 1910-talet valde att lämna tryggheten på hemmaplan för att åka till Främre Orienten och starta barnhem för de behövande. Vidare är vi även mycket imponerade av att det endast tog den svenska regeringen en sisådär 95 år att erkänna folkmordet (vilket man alltså gjorde år 2010), men vi antar att de var strikt upptagna med att nedmontera sjukvården samt att sälja ut allmännyttan.

Det har dock kommit till vår kännedom att svenska monarker har avlat fram ännu en generation dyslektiska gyminstruktörer, att IFK rusar mot Superettan (som vanligt) och att Göteborg står under vatten (som vanligt). Således är vi tvungna att avbryta vår semester och åka hem och ställa allt till rätta. Kaukasus verkar dock klara sig bra på egen hand, så vi lämnar regionen med gott samvete.

I all hast,
Era kaukasiska korrespondenter



  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post8

Idrottsliga eskapader i förorten

ArmenienPosted by Tomasz Solak 15 Aug, 2011 08:26
Vi lämnade drakdräpardyrkarnas rike bakom oss för en lugn och stillsam tågfärd till Jerevan i Armenien. Allt gick bra ända till vi började närma oss gränstrakterna. De georgiska gränspoliserna bad oss fylla i ansökningar om armeniska visum. Vi försökte förklara att vi redan har e-visum och därmed inte har något behov för mer byråkrati. Det gick inte hem. Vi visade då en utskrift av bekräftelserna på nämnda visum. Det gick inte heller hem. För att visa vår goda vilja fyllde vi motvilligt i ansökningsblanketterna och satte oss att vänta. Mitt i natten stormade en mängd vakter och militärer in och kommenderade oss att följa med genom halva tåget där vi blev lämnade i en kupé med andra vilsna utlänningar. Kort därpå blev vi tvingade att lämna tåget och gå in i en motbjudande barack, fylld till bredden med äckliga kryp och arga vakter. Efter att än en gång försökt förklara för alla vakter att vi redan har visum till Armenien och att allt detta är nonsens blev vi förda till ett annat rum där en kvinna i läkarrock mötte oss. Nu var det dags för avlusning och tvångssterilisering, misstänkte vi och undrade om det kanske inte vore bättre att åka på semester till Nice eller Kroatien trots allt. Efter många om och men kom vi dock igenom alla kontroller då vakterna insåg att vi hade visum och att hela proceduren var onödig...

Väl tillbaka på tåget funderade vi på vad klockan var och slängde ett öga på mobilen som sade att hon var 04:00. Konstigt, tänkte vi och somnade om. Snart skulle dock telefonen börja sätta grillor i huvudet på oss igen, då den pep om att vi nu var i Turkiet. Vi funderade lite på vad som hade hänt och analyserade situationen. Klockan skulle enligt telefonen vara 07:00, det var becksvart utomhus och vi var alltså i Turkiet. Lätt förtvivlade tänkte vi nu att vi tar första bästa flyg från Ankara till Rivieran, men som tur var tog tröttheten ut sin rätt och på morgonen rullade vi till sist in på Jerevans station kl 07:25, på minuten enligt tidtabell. Lärdom 1: lita inte blint på automatisk tidsinställning i telefonen. Lärdom 2: inspektera färdvägen noga. Rätt vad det är kanske tåget tar världshistoriens längsta och mest omotiverade omväg och åker längs turkiska gränsen i flera timmar.



Vi började med att utforska Jerevan från arla morgonstund och det finns så vitt vi kan skönja en betydande skillnad gentemot tidigare resmål på vår väg genom Kauksaus. Denna stad är av betydligt mer västerländskt snitt på många områden. Gatorna kantas av trevliga uteserveringar, caféer, barer och restauranger i sådana mängder att man inte ens behöver anstränga sig för att hitta något tjusigt hak var man än befinner sig. Trafiken är betydligt mer civiliserad och man kan gå i flera timmar utan att höra mer än någon sporadisk tuta. Till råga på allt finns det normalt fungerande övergångsställen, med normalt fungerande trafikljus. Med tanke på situationen i grannländerna hade vi inte förväntat oss detta fantastiska bevis på civilisation och utveckling. Vi besökte även den gigantiska kaskad som tornar upp sig över staden. Tack vare armeniernas enorma smarthet behöver man dock inte klättra upp för alla trappsteg själv, utan man kan i stället besöka Cafesjians enorma konstpalats som man har byggt inuti kaskaden och begagna dess rulltrappa för att ta sig till toppen. Vi uppskattar att kunna avnjuta fina vyer utan att svettas ihjäl på kuppen. Armenien-Georgien 1-0.


Vår första natt i Jerevan har vi bott på ett festligt hostel, eller rättare sagt i en antik sovjetisk lägenhet ovanför hostelet. Anledningen till att vi valde just detta boende kan man finna något anmärkningsvärd då några av deras konkurrenter lockade med förmånliga erbjudanden som "Bo tre nätter - få 20% rabatt på tandvård!". Än så länge är dock våra tänder hela, så vi behöver inte ångra vårt val.

De två enskilt roligaste sakerna man kan göra när man är i ett främmande och exotiskt land är att åka tunnelbana eller pendeltåg till längst-ut-på-linjen samt att gå på fotboll (tycker åtminstone en del av expeditionens deltagare...). Mycket påpassligt kunde man på söndagen kombinera dessa två extravaganta turistaktiviteter då FC Mika hade hemmamatch mot Impuls Dilijan i den armeniska högstaligan, en match som skulle spelas i en förort just längst ut på linjen. Att färdas med tunnelbana här är väldigt skojigt då det är ett av världens minst använda t-banesystem och det trafikeras endast av tvåvagnarståg (och då pratar vi om två miniskruttvagnar, typ gamla stockholmsvagnar). Därtill färdas man genom världens längsta sammanhängande förfallna industriområde. Således behöver urban exploration-fantaster inte längre klättra ner i farliga tunnlar eller övergivna kraftstationer - allt som behövs är att flyga till Jerevan och åka tunnelbana från ändstation till ändstation.


Till sist kom vi dock fram till arenan och började leta efter biljettkassorna. Vi tänkte att om vi bara följer folkmassan (d.v.s. det tiotal människor som tycktes röra sig i riktning mot läktaren) så borde vi förr eller senare nå dessa kassor. Det gjorde vi inte. Rätt vad det var befann vi oss inne på läktaren utan att ha betalat en dram i entréavgift. Med tanke på att matchen drog den enorma publikskaran av 400 personer så misstänker vi att det kanske inte hade varit så många som hade kommit om det dessutom hade kostat pengar. Det var vår första tolkning. När matchen väl kom igång insåg vi ännu en anledning till varför ingen går på fotboll i Armenien. Nivån var nämligen så fundamentalt genomusel att inga ord kan beskriva det hela, men vi gör ändå ett försök. Överlag föreföll det som om vi bevittnade en träningsmatch mellan två Div 2-lag (när spelet var som bäst i enstaka sekvenser). Att försöka urskilja någon form av formation, taktisk disposition eller någon spelare med någon form av kvaliteter var nära nog omöjligt. Lägg därtill att spelarna var tvungna att ta en vätskepaus var 15:e minut och att den fåtaliga publiken (som satt på långsidan) med jämna mellanrum agerade måltavlor för bollen så börjar ni kanske förstå hur det såg ut. Expertisen från Ruddalen konstaterar att V. Frölunda möjligen skulle kunna hitta någon breddvärvning i någon av elvorna, men att det samtidigt är tveksamt. Man kan dock tillägga att även om nivån var vidunderligt låg så var det samtidigt en ganska underhållande match. Det tyckte uppenbarligen även spelarna på planen som stod och hånskrattade åt sina medspelares fatala missar. Till sist kunde hemmalaget ta hem en välförtjänt trepoängare efter att ha vänt 0-1-underläge i paus till en fin 2-1-viktoria.


Då vi inte kunde få nog av idrottsliga evenemang besökte vi efter fotbollsmatchen även den angränsande baskethallen där Mikas basketlag spelade mot något oidentifierbart lag. Det var lika få åskådare som på fotbollen (även om det var gratis även här), men desto mer tryck i den 40 grader varma hallen. Bortalaget hade hela sin groupie-skara med sig och hemmafansen var ursinniga titt som tätt. En del av dem blev till och med avvisade från hallen efter att ha levererat en skopa assorterade invektiv mot domare, motståndare och nämnda grupp groupies. Festligt värre.

Avslutningsvis kan vi meddela att vi nu lämnar Jerevan för några dagar i syfte att utforska det rurala Armenien. Första anhalt blir då Dilijan i Tavush-provinsen.

  • Comments(1)//kaukasus.solak.se/#post7