Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

En amatörtamadas bekännelser

GeorgienPosted by Tomasz Solak 13 Aug, 2011 14:28
Vi lämnade Batumi och svartahavskusten bakom oss i ett utvändigt sett lika risigt sovjettåg som alla andra. Döm om vår förvåning då insidan faktiskt påminde mer om 2000-talet än om 1960-talet. Tyvärr hade vi dock fått en tågföraraspirant som var ute och övningskörde hela natten lång, vilket resulterade i den mest ryckiga tågfärden någonsin. Deluxefunktionen air condition användes in absurdum och lagom till gryningen var alla passagerare djupfrysta eller åtminstone på god väg. Om det berodde på tågfärden i sig eller något som konsumerats till middag kvällen innan förefaller vara oklart, men av en eller annan anledning avslutades tågturen med en artighetsvisit på tågvärdens privata toalett för diskret vomering. Samma öde gick även en intet ont anande papperskorg inne på stationen till mötes, där den stod och väntade på att ta emot folks kvitton, skräppapper och tomburkar. Mysigt.

Efter att ha avvaktat ett tag till alla mådde bra igen gav vi oss ut på Tbilisis gator och torg. Vi hade spanat in att det skulle finnas en rolig linbana upp till toppen av ett berg vid namn Mtatsminda, så vi pinnade i ilfart till den nedre ändstationen av denna bana. Dessvärre hade denna linbana, i likhet med sin kompis i Baku, sedan länge upphört att fungera. Tröstlösa satte vi oss ner i en park och kontemplerade kring vårt bistra öde. Tappert nog beslutade vi oss för att åtminstone ta oss till kyrkan halvvägs upp för berget. Efter att ha inspekterat hela den bortgångna georgiska kulturelitens gravstenar hittade vi en hemlig passage ända upp till toppen av berget. Visserligen fick man gå till fots och visserligen var det väldigt långt att gå och väldigt varmt i solen, men det var en uppoffring värd varenda svettdroppe. Inte nog med att de tokiga georgierna har smällt upp ett 200 meter högt TV-torn på detta berg - de har även anlagt ett kitschigt litet nöjesfält där man kan åka allsköns åkattraktioner med fåniga teman. Ganska gulligt dock. Utöver berg- och dalbanor och karuseller kunde man även botanisera bland det enorma utbudet av spännande djurarter. Och gräshopporna kommo över hela Mtatsmindas land och slogo i stor mängd ner över hela Tbilisis område; en sådan myckenhet av gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller hädanefter komma. De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Mtatsmindas land.


På kvällen hade vi stämt träff med vår georgiske vän George och hans fru, med vilka vi åkte till Ushguli för några dagar sedan, på stan. George är en gammal farmaceut som numera driver ett eget schampo- och kosmetikföretag med 12 anställda. De tillverkar helt naturliga och ekologiska produkter och planerar nu att inleda en marknadsoffensiv i Armenien, så att även detta folk skall kunna tvätta håret på ett miljövänligt sätt. Att företaget är framgångsrikt behöver vi inte tvivla kring efter att ha studerat hans frus kreationer och accessoarer. Hur som helst, vi trodde att vi skulle gå till en restaurang och äta, men det visade sig inte stämma fullt ut. Vi åkte förvisso till en restaurang, men vi skulle nu få skåda den georgiska versionen av take away-mat. George hoppade ut ur bilen och tog en gigantisk gryta med sig in till restaurangen som de fyllde till bredden med khinkali, ett slags köttfyllda, svampformade degknyten. Enligt Georges utsaga var hans fru alldeles för dålig på att laga sådana på egen hand, så det fick helt enkelt bli restauranglagade. Därefter åkte vi hem till familjens residens för att sätta tänderna i dessa delikatesser.

Hemmet var fyllt av tavlor med de allra djupaste innebörder som George själv hade målat. En av dem föreställde till och med en liten röd stuga vid en sjöstrand. Oerhört svenskt, anmärkte vi och fick till svar att han hade målat av en kalender med svenska motiv. Således pryds nu familjens hem av en illustration av någon pellejöns sommarstuga vid en insjö i Dalarna. Vi satte oss till bords och bordet fylldes snart till bristningsgränsen med allehanda georgiska specialiteter. På bordet ställdes även flera karaffer av Georges egenproducerade viner fram. Att dricka vin vid ett georgiskt matbord är dock inte så okomplicerat som man på förhand kan tro. Varje skål måste nämligen föregås av ett långt anförande av bordets tamada, toastmaster. Dessa skålar bör helst handla om religion, vänskap, situationen i världen eller familjen. Därtill bör den belevade gästen svara med ytterligare en femminutersutläggning om tamadans skål innan man får ta sig en klunk. Klunk är väl kanske en underdrift, då det till kutymen hör att svepa hela glaset eftersom man med all rätt är något torr i halsen vid denna tidpunkt. Vi försökte förklara för George att vi i Sverige brukar säga "Skål!" och så dricker man, men det verkade vara svårt att smälta. Även om vi träffade fru Nazi och alla barn så var de för det mesta väldigt frånvarande under middagen. Vi tolkar detta som att det endast är mannen som räknas vid sådana här sammanhang, konservativt konservativa som georgierna ändå är. Vi tryckte i oss khinkali för ett helt regemente innan vi avrundade en mycket trevlig kväll. Även om vi kanske kände att det var lite konstigt med alla tal och allt svepande, så kan vi inte annat än att varmt rekommendera alla som ges möjlighet att besöka en georgisk familj att tacka ja till varje pris!


I fredags valde vi i stället att styra kosan mot den fantastiska orten Gori, en dryg timme bort från Tbilisi. Gori hade antagligen fallit i glömska hos alla för länge sedan om det inte vore för skomakarsonen Stalin som föddes där en gång för länge sedan. Själv struntade han blankt i orten, men de lokala myndigheterna fick naturligtvis hybris modell XXL sedan bygdens son gjort karriär inom partiet. Således smällde man på 50-talet upp ett maffigt museum till hans ära, ett museum som i mångt och mycket är oförändrat än idag. Det är med andra ord en ganska okritisk hållning till Stalin och hans verk och i stället kunde vi beskåda glorifierande bilder på hur han var en av folket, alla presenter han erhöll från jordens alla hörn samt kläder han burit, pipor han rökt och rakset som han inte rakade mustaschen med. Även hans privata tågvagn, i vilken han färdades till den berömda Jaltakonferensen, kunde bevittnas och det var ungefär lika spännande som man kan tro att det skall vara att besöka en tågvagn från 40-talet. Därefter traskade vi ner för Stalinavenyn och inspekterade denna förfallna och deprimerade ort som ryssarna ockuperade i samband med konflikten för tre år sedan. Inte ens de verkade dock tycka att den var något att ha och återvände norröver illa kvickt. Vi passade även på att besöka det medeltida fortet i staden som tornar upp sig över miserabla kåkar och annat elände, men som även erbjuder sköna vyer över de kringliggande bergen.


I kväll drar vi vidare till Armenien och kan således passa på att sammanfatta Georgien kort och kärnfullt. Det är ett trevligt land. De tokiga georgierna är väldigt troende och för att hamna på god fot med Herren skänker de allmosor till varenda tiggare på gatan. Alltså borde det vara lukrativt att satsa på en tiggarkarriär har. Men utöver det; det är ett trevligt land.

  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post6

Skön själlös charterskit

GeorgienPosted by Tomasz Solak 10 Aug, 2011 12:40
Nu har vi spenderat två dagar i Adzjariens huvudstad Batumi, vilket alltså är hela regionens förlovade semesterparadis och som årligen invaderas av inte bara kaukasier, utan även turkar, ryssar och annat löst folk. Staden är kantad av grönskande berg som stiger rakt upp ur havet, vilket är fröjdfullt att vila ögonen på. Den centrala delen av staden blandar allt från kolonial arkitektur till sunkiga hyreskaserner från Brezjnevs tid och numera även glas- och stålkolosser i lyxturismens namn. Längs den steniga strandremsan går en mångkilometerlång promenadsträcka med tillhörande barer, tivoli och försäljare av allmänt skräp. En gång i tiden var allt detta stängt för alla utom just Brezjnev och hans gelikar, men av detta märks nu inte mycket alls.


Efter att ha hängt på djurfarmen till hostel i Mestia så var det ganska trevligt att få komma till ett hotell med portier, spaanläggning och inte minst fungerande dusch med beständiga och solida väggar. Faktum är att vi kände oss så pass hemmastadda att vi lämnade in våra kompletta reseoutfits på tvätt. Tack så mycket, svarade personalen och satte upp 650 riksdaler för vaskning på vår nota. Med tanke på att kläderna hade en himmelsk odör som var en blandning av salta svettavlagringar, lera och kobajs så var det dock väl investerade pengar. På vårt tjusiga hotell finns en handfull restauranger och första kvällen valde vi naturligtvis den som hade live-"underhållning", vilket i detta fall var en ful amatörsopran med dito saxofonistkollega som fullständigt massakrerade Sinatra, Brubeck och Piaf. Angenämt.

Dagen efter inledde vi med att gå till hotellets resebyrå för att boka biljetter till Tbilisi. När vi anlände pågick dock en noggrann inventering av byråns vinförråd, så vi fick snällt vänta medan de räknade klart alla buteljer fyllda till bredden av rusdrycker. När det var klart fixade de tågbiljetter åt oss inom loppet av fem minuter, vilket var oerhört häpnadsväckande eftersom samma procedur obönhörligen tar det tiodubbla på godtycklig järnvägsstation. För denna fina tjänst tog resebyrån ut hela 2 lari i serviceavgift, vilket kanske var något undervärderat då vi misstänker att alla icke-postsovjetiska turister gladeligen skulle betala långt många gånger mer för servicen.


Vidare gick vi ut på strandpromenaden för att flanera bland pöbeln och sedermera även slå oss ner på en uteservering för lite lunch. Till nämnda måltid fick vi khachapuri, vilket är vad georgierna äter till frukost, lunch och middag 365 dagar om året. Maträtten kan i det närmsta liknas vid en fluffig pizzadeg med ost inuti - och om man har tur; mer ost ovanpå. HCHF-dieten har alltså etablerat sig på allvar här. Det georgiska matutbudet tedde sig till en början något förvirrande för oss, men efter att George och Nazi förklarat alla regionala varianter av khachapuri har vi nu en fullständig inblick i hela den georgiska matskatten och kan obehindrat beställa från alla menyer (frånsett vissa kvarlevande språkförbistringar).


I övrigt kan vi nämna att servicenivån är sinnessjukt låg och att allt tar minst en kvart (inte bara här, utan i hela landet). Frågar man om ett bord för två så vet de inte om de har något tillgängligt och det tar dem 15 minuter att undersöka saken. Om något från menyn inte finns tillgängligt - vilket är mer regel än undantag - så tar det 15 minuter innan detta upptäcks och förmedlas till gästen. Beställer man en öl så tar det 15 minuter innan man får den. Har man även beställt mat tar det ytterligare 15 minuter innan den står på bordet... Något irriterande i långa loppet.

Denna dag har vi inlett med ett dopp i Svarta havet och senare ikväll säger vi adjö till Batumi och åker nattåg till Tbilisi. Sammanfattningsvis kan vi säga att det har varit skönt och trevligt här, men likt många andra charterorter lämnar det inga större spår i resesjälen. För den som är djup som en vattenpöl och inte vill något mer med sin ledighet än att bättra på brännan så kan vi dock varmt rekommendera denna ännu ej svenskinvaderade semesterort.

  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post5

De eländigaste av vägar

GeorgienPosted by Tomasz Solak 09 Aug, 2011 11:11
I Tbilisi möttes vi av en tågstation som var ljusår före Bakus motsvarighet. Inte nog med att anläggningen i sig var fin och fräsch, den hade dessutom ett till synes förhållandevis vettigt och fungerande kösystem till kassorna. Vi slog slag i saken och ställde oss i kö för biljetter till Zugdidi (för vidare färd till Mestia) och även till Jerevan senare under resans gång. Eftersom en av tanterna före oss skulle köpa 32 st tur och retur-biljetter till sin hemby gick det dock ungefär lika fort som i Baku att nå luckan. Väl där fick vi rådgöra med en dysfunktionell tant som efter 30 minuters kämpande med våra namn och önskemål gladeligen kunde meddela att det inte fanns något tåg till Zugdidi och att det var för tidigt att beställa biljetter till nästa vecka. Tack för den.

I stället tog vi den skabbiga t-banan till vårt boende i Tbilisis gamla kvarter. Hostelet i fråga drivs av en korpulent georgier som frekvent brukar besöka Stockholm och som å det bestämdaste vidhöll att staden var oerhört mycket bättre än såväl Oslo som Helsingfors. Hur han rankar den jämfört med Norrköping är dock ännu höljt i dunkel. Efter ca 5 timmar i Tbilisi kunde vi konstatera att vi hade sett fem gånger fler turister än under våra tre dygn i den azeriska huvudstaden (och antagligen fler än vad vi hade sett i Baku om vi så hade tillbringat ett helt år där). Åter på hostelet fann vi vad som tycktes vara det belgiska klätterlandslaget (eller motsvarande friluftsnissar) samt en hel bataljon med polska turister. Polackinvasionen är härmed ett faktum.

Under ett drygt dygn i Tbilisi har vi bestigit den brant som omgärdar staden och synat fortet Narikala varifrån man har en häpnadsväckande panoramautsikt över den georgiska huvudstaden. Vi spanade även in Moder Georgien-monumentet, som trots sin pampighet har en del kvar innan det kan mäta sig med kollegan i Kiev, samt allehanda katedraler, fallfärdiga kåkar och annat intressant ur arkitektursynpunkt.


På kvällen skulle vi bege oss ut för att äta och hamnade på en lummig uteservering av det simplare slaget. Vår vana trogen tänkte vi agera i magproblemsförebyggande syften och beställa in lite vodka före maten. Då den endast skulle kosta 2 lari (ca 8 kr) så kunde man anta att det rörde sig om en så kallad 50-grammare, men för säkerhets skull frågade vi servitrisen om volymen på drycken. Hon hade naturligtvis ingen aning, men gick och frågade bartendern. Tio minuter senare kom hon tillbaka och meddelade att det "endast var ett glas". För skojs skull undrade vi då hur mycket ett glas var. Efter ytterligare en tio minuter och en vända till bartendern meddelade hon mumlande att det var 15 cl.

- Sade hon 5 cl, frågade vi varandra.

Det gjorde hon inte. Efter middagen vinglade vi glatt bort mot gamla stans gränder med en näst intill intakt plånbok. Trevligt. Av en händelse blev vi även inbjudna till en nyöppnad, exklusiv vinbutik för provsmakning av allehanda Saperaviviner. Detta antagligen på grund av vår prominenta appearance. Gratis är gott.

Till följd av vårt misslyckade tågbiljettsköp satsade vi i stället på att ta bussen till Zugdidi. Hostelägaren (den bereste) meddelade att han inte hade en aning om varifrån bussarna gick, men att vi borde vara ute i god tid. Sagt och gjort, vi åkte till busstationen, hittade bussen direkt och införskaffade två biljetter. Därefter återstod det tre timmar innan bussen skulle avgå strax före midnatt. Kort innan avgång förvandlades bussen och den närmsta omgivningen till en handelsplats av sällan skådat slag. Såväl bröd, vatten som leksakspistoler och religiöst krimskrams kunde inhandlas till facila priser för den som så önskade. Vi hade sett fram emot en behaglig nattur, men där gick vi bet. Natten igenom visades den georgiska upplagan av Talang (America's Got Talent etc...) med en ljudnivå som fick våra trumhinnor att pressas ända in till hjärnbalken. Dessutom var det hysteriskt obekvämt och trångt, så vi var i praktiken tvungna att klippas loss från sätena när vi nådde Zugdidi i gryningen.

Därifrån blev det ytterligare 4,5 timmars busstur längs den allra sämsta vägen i hela världen (ingen underdrift) innan vi nådde Mestia, Svanetiens huvudort och så långt bort från civilisationen som man i praktiken kan komma. I Mestia bodde vi på ett synnerligen primitivt hostel. Att dra på duschvattnet fick nästan hela den bärande väggen att ramla omkull, övervåningen bestod av armerad betong utan nämnvärt mycket betong (mest armeringsjärn med lite plankor på) och ingen dörr i hela huset hade något lås. Utanför spankulerade hela den lokala faunan omkring, med grisar som grymtade utanför fönstret om morgnarna, tuppar som sprang omkring på altanen och kossor som bajsade överallt.


Överlag är Mestia ett mycket trevligt ställe, med oerhört vacker natur runtomkring. Lummiga bergssidor åt vilket håll man än vänder sig och fluffiga gräddbollar till moln som omhuldar de spetsiga bergstopparna, allt medan den vilda bergsfloden forsar fram i dalgången. Staden är fylld med uppemot 1 000 år gamla vakttorn utspridda överallt (tänk San Gimignano i Assassin's Creed så är ni nästan där). För närvarande pågår dock en massiv upprustning av hela orten, inklusive den 140 km långa vägen från Zugdidi. Enligt uppgift har president Saakashvili beordrat att allt skall vara klart den 1 september... i år. Således har man eliminerat all arbetslöshet i landet och alla jobbar dygnet runt. Resultatet av detta är ett ofattbart kaos och trots arbetsinsatsen känns det som att 1 september 2020 är ett mer rimligt slutdatum.


På kvällen letade vi efter någonstans att äta och hamnade av en slump på ett gemytligt hak där vi fick ett alldeles eget rum. Stället var kanske inte helt färdigt än, då väggarna bestod av illa tillskurna spånskivor, en osmord och gnisslande svängdorr och bristfällig belysning. Färg på väggarna eller en trevlig tavla tycktes vara pärlor åt svin och hade således exkluderats ur inredningspaketet. Ett mer passande ställe för treårsdagen av Tomasz förnämliga fotoutställning från Sovjet '08-resan kunde knappast ha hittats. Någon meny på annat språk än georgiska fanns ej, men vi lyckades få en av servitriserna att läsa upp hela menyn på ryska i stället och då var det inte längre några problem att välja och vraka.

Dagen därpå hade vi stämt träff med vår nyvunne vän George, som hade haffat oss på en uteservering och rakt på sak frågat om vi inte ville följa med honom till Ushguli, vilket vi av oklar anledning hade tackat ja till. Ushguli ligger ytterligare 50 km längre bort från civilisationen och för att åka dit måste man alltså färdas på en minst lika usel väg som till Mestia i flera timmar (företrädesvis med fyrhjulsdrivet fordon om man vill överleva). Då orten alltså ligger ca sju timmar bort från närmsta civiliserade ort, i helt oländig terräng, hade den antagligen utgjort den bästa platsen i världen att dumpa lik på. Lyckligtvis hade George även med sig sin fru Nazi (en mer politiskt korrekt translitterering hade kanske innehållit ett stumt 'h', men det skippar vi), deras kompis Zoha och hennes son Sandro och det visade sig bli en otroligt trevlig heldagstripp till den högst belägna permanenta bosättningen i Europa (i vilken mån nu detta är att klassa som Europa - åsikterna går isär).


På vägen besökte vi bland annat en liten by med tre invånare som var avskurna från omvärlden nio månader om året (hej inavel). I den lilla byn fanns en liten kyrka från 700-talet och i den fanns det ikoner från 500-talet. Mycket imponerande. Det lokala byfyllot hade även välsignats av den regionale prästen och kunde således agera tandlös hobbypräst för byns två övriga invånare. Antagligen stor show i kyrkan som omgärdades av byns kombinerade salladsland, kyrkogård, soptipp och hönsfarm.


På tillbakavägen till Mestia förhörde sig George om allt i det svenska samhället och var mycket imponerad av den relativa välfärden, även om han höll fast vid att det samtidigt lät lite väl socialistiskt. Han delade även med sig av långa utläggningar kring hela den ortodoxa kyrkans historia och diskuterade Lord Byron, autodaféer och Karlsson på taket, men blev mycket bestört över att västvärlden i allt större utsträckning tillåter homoäktenskap. Han tyckte också att det inte bara var dumt, utan helt obegripligt hur man inte kan klassa det som en sinnessjukdom. Vi försökte nämna ord som tolerans, men det gick sådär... Vidare föreslog han att vi skulle starta en georgisk resebyrå i Sverige, en importagentur för Volvo och SAAB i Georgien samt reformera hela det georgiska samhället åt dem. Värt att notera i sammanhanget är den 6-årige Sandros exemplariska beteende under den 10 timmar långa utflykten, varav sju timmar bestod av bilåkning på skumpiga vägar och i övrigt av supertråkiga vuxensaker. Utöver att han försökte sno en antik stekpanna full med aska från ett museum betedde han sig fenomenalt bra. Vi siktar därför på att förkasta Georges förslag och i stället skicka svenska curlingföräldrar hit på studieresor.

Nu har vi tagit oss hela vägen till Batumi vid Svarta havet, inte långt från den turkiska gränsen. På resan fick vi en näve nyplockade björnbär av bussvärden vid ett av de obligatoriska rökstoppen (vad de nu tjänar till då man även kan röka obehindrat inne i bussen...). Vi trodde i vår enfald att han ville sälja dem till oss och tackade först nej, men det visade sig att han bara ville ta hand om sina utländska resenärer. Trevligt initiativ. På plats i Batumi blev vi föremål för en hetsig dispyt mellan två taxichaufförer, som båda slogs om att få köra oss till vårt hotell för den enorma summan av 15 kronor. Den ene chaffisen hävdade att han hade pratat med Tomasz, den andre att han hade pratat med Maja, medan vi inte hade pratat med någon alls. Nåväl, det löste sig och nu är vi här tillsammans med alla andra kaukasiska semesterfirare.

Anledningen till att detta inlägg blev lite väl långt är bristen på internet i Mestia. "Free wifi" var i själva verket ett 3G-modem till en dator som någon dessutom påpassligt nog hade stulit.

  • Comments(1)//kaukasus.solak.se/#post4