Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Flaggstångsjakten

AzerbajdzjanPosted by Tomasz Solak 04 Aug, 2011 14:05
Efter tre dagar i det azeriska riket kan vi konstatera att lokalbefolkningen är av sällan skådat trevligt slag, om än något reserverade, antagligen till följd av språkförbistringar. Sinsemellan går det uppenbarligen hur bra som helst att skälla ut totala främlingar på allmän plats. För egen del har en blandning av engelska och högst trivial skolryska fungerat utmärkt. Det fåtal som vågat approacha oss undrar mest om huruvida vi finner Azerbajdzjan tilltalande, vilket vi naturligtvis alltid svarar jakande på till deras stora glädje.

Stilmässigt håller azererna en hög nivå. Att det konstant är uppåt 40 grader varmt spelar ingen roll för den modemedvetne och man går omkring i långbyxor och skjortor alternativt fancy-pants, stiliga toppar och skyhöga klackar dygnet runt. Var de införskaffar sina kläder råder det få tvivel kring, då gata efter gata är kantad av deluxe-butiker som skulle få Rodeo Dr. att rodna av skam. Även de med mindre oljepengar i plånboken har en uppsjö av ställen att inhandla dagens outfit på. För vår del har dock värmen tagit ut sin rätt och inte ens den mer shoppingälskande halvan av expeditionen har orkat köpa annat än en burk löste.

Azerernas enda uppenbara minuspost är att de kör som vettvillingar och att deras enda sätt att kommunicera i trafiken är att konstant ligga på tutan (okej, det var två minusposter). De verkar dock inte störa sig på fotgängarna, utan tutar enbart på medtrafikanterna så att de ska se att Mr. Lexus är i antågande. Trafikanterna har de facto inget emot att stanna och släppa över fotgängare över de 10 filer breda gatorna utan övergångsställen, men som svensk känns det inte helt naturligt att kliva rakt ut i en till synes självskriven death by frontalkrock. Som tur är kan man alltid slå följe med en barnfamilj eller halvdussinet tonårstjejer och därmed klara sig helskinnad till nästa trottoar.

Inför nästa års stundande schlagerfest kan vi notera att upprustnignen är i full gång, även om man inte behöver gå många steg utanför de centrala delarna innan man möter betydligt mer miserabla områden, med berg- och dalbanor till trottoarer och trottoarer till soptunnor. Den höga upprustningstakten till trots önskar vi alla schlagerfans lycka till nästa år, då det antagligen blir lattjo lajbans.


Den sista dagen på azerisk mark gjorde vi ett tappert försök att nå den mytomspunna flaggstången. Även om vi i Europa inte märker mycket av det pågår det en global kapprustning utan motstycke som går ut på att vara den autokrati som kan resa världens högsta flaggstång. Naturligtvis är alla deltagare från denna del av världen och hade vi kommit så sent som i maj så hade vi kunnat stoltsera med att ha sett just världens högsta flaggstång. Alla dessa megaflaggstänger reses av ett amerikanskt företag vars ägare skrattar hela vägen till banken, medan korkade araber och dylikt tävlar i tidernas fånigaste snoppmätartävling. Nyligen har Tadzjikistan hostat upp en rejäl koffert med pengar och numera är det Dushanbe som stoltserar med världens högsta flaggstång, drygt tre meter högre än den i Baku (som enligt uppgift är 162 meter hög). I sin iver att bygga världens (numera näst) högsta flaggstång har man missat vissa elementära fysikaliska lagar och inte ens den kaspiska brisen har det lätt att få 400 kg flagga (70 x 35 m...) att svaja fotogeniskt.


På onsdagseftermiddagen skulle vi ta oss till tågstationen för att åka tåg i 16 timmar till Tbilisi. Smarta som vi är bad vi vårt hotell boka en taxi och förhandla fram priset åt oss. Detta skulle dock visa sig vara lättare sagt än gjort, då den eminente receptionisten inte riktigt visste hur man ringer och bokar en taxi. Efter att han hade ringt runt till hela sin bekantskapsskrets kunde vi dock få det positiva beskedet att han hade beställt en "economy class taxi" till det facila priset av 5,60 manat. I slutändan landade notan på 10 manat, men lika glada för det var vi.

Väl framme på perrongen inspekterades våra biljetter av ca 37 st tågvärdar, men lik förbannat hamnade vi flera vagnar fel för det. Något panikslagna och ackompanjerade av tågvärdar och -värdinnor som skällde ut varandra fick vi i all hast byta vagn kort innan avgång, men på något sätt kom vi ändock med. På tåget har vi hängt med Faya, en medellålders tatarisk kvinna som agerat förhörsledare och tolk om vartannat. Dessutom har hon bjussat på proviant i form av kakor, frukt och godis. Trevligt! Mindre trevlig var den tre timmar långa passkontrollen på den azerisk-georgiska gransen, men när vi välkomnades med ett "Welcome to Georgia" och "Good luck!" på bästa Cambridge-engelska så fanns det inte längre något att klaga på.



  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post3

Bastu-VM 2011

AzerbajdzjanPosted by Tomasz Solak 03 Aug, 2011 10:42
Resan till den kaukasiska nationstrojkan fick en flygande start, även om fem timmars uppehåll i Riga inte tillhör de roligaste sakerna i världen. Som tur är har man omorganiserat flygplatsen och det som var non-Schengen för tre år sedan var numera anpassat för dignitärerna som enbart reser inom de priviligierades domäner. Således blev det ännu ett behjärtansvärt pizzastopp hos västra Baltikums minst engagerade restaurangpersonal.

Till Bakus flygplats nådde vi vid den härliga tiden 05:40 (motsvarande 02:40 svensk tid). Trots våra försök till att vara förberedda för taxikaoset gick vi naturligtvis i fällan. Vår nyvunne chaufförvän stod och spanade efter oss redan vid tullen och inte ens trehundra vänliga, men bestämda, nej kunde få honom att leta efter andra kunder. Vårt problem var att vi även behövde en bankomat, vilken han naturligtvis också kunde tillhandahålla. Med tanke på att bankomaten låg innanför en säkerhetskontroll inne i avgångshallen så var det inte helt upppenbart för två trötta resenärer att lokalisera nyckeln till att bli skinnad av taxiföraren. Efter dennes bravurartade insats hade vi dock inget val än att acceptera hans förslag.

Enligt vår bilkörande vän så skulle det inte vara några problem att åka till hotellet. Faktum är att det inte skulle finnas några problem över huvudtaget i detta land. Frasen "Azerbaijan very good, no problem!" upprepades som ett mantra. Åtminstone ända till han kom på att hotellet i fråga var mycket dåligt. Sedan undrade han också huruvida det var ett hotell eller ett hus och insinuerade att han hade ett helt tjog med släktingar som kunde erbjuda bättre och billigare logi. Men man ska ju aldrig tro ryktessmidare, personen i fråga hade kanske aldrig bott på hotell i Oljestaden n:r 1 en gång! Således avböjde vi Mr. No Problems generösa förslag och betalade honom hela hans månadslön för den 20 minuter långa färden.

Efter att ha dumpat våra pinaler på hotellet (som för övrigt var ett hotell och inte någons privata bostad) traskade vi i rask takt ner på stan. Det visade sig dock att fem timmar i en kokande gryta utan vare sig sömn eller solskydd inte var den bästa av aktiviteter. Då temperaturen började på +35 och snabbt ökade så hjälpte inte ens Tjernobylhärdad pansarhud. Några svalkande vindpustar från det väldiga Kaspiska havet bjöds vi inte heller på, men att avnjuta soluppgången över nämnda vattenmassa var åtminstone trivsamt för ögat.


Senare under dagen styrde vi kosan mot stadens turistbyrå. När vi hade lyckats irra oss fram till rätt byggnad, men fel entré, frågade vi en ur den lokala vaktstyrkan om var turistinformationen låg. Vakten kliade sig i huvudet länge och väl och undrade sedan om vi letade efter postkontoret. När vi väl hittade in till turiststället möttes vi av fyra vilsna azerer som vare sig talade engelska (eller något annat språk heller vad det verkade) och som inte hade några kartor eller annan matnyttig info att bjuda på. Däremot var vi tvungna att signera deras tjusiga gästbok och kunde efter lite bläddrande konstatera att senast någon annan svensk avlagt artighetsvisit var för blott en månad sedan. Svenskinvasionen är härmed ett faktum.

På kvällen hamnade vi på en orientinspirerad borggård i gamla stan för kvällsmåltid. Utöver oss själva hade även en 20 man stark delegation från japanska PRO hittat dit. Kort efter att vi slagit oss ner dök azeriska tutt-Lisa upp för att visa upp sin dansande mage och bjuda 80-åriga japaner på en förförisk danstur. Vi andra fick roa oss med att få +8 manat på notan för underhållningen... Det är vi mycket tacksamma för.

Baku är i allmänhet en mycket trevlig stad med orient-romerska ruiner från tiderna kring Kristi födelse, sovjetiska ruiner från mitten av förra århundradet och nya monumentala byggnader - den ena pråligare än den andra. Det är även fullt med oerhört grönskande parker med allt från snirkliga palmer till svettiga barrträd. Fontän-invånar-ratiot ligger och skvalpar på ca 5-7, så det är som ni kan förstå ganska gott om sprutande vatten. Över hela staden ligger ett aromatiskt dis som är en blandning av avgaser, herrparfym och förrförra veckans matrester (nu lagom förruttnade och äckliga). Angenämt tycker vi.


Tisdagen inleddes med ett besök på tågstationen, där vi skulle införskaffa tågbiljetter till den georgiska huvudstaden Tbilisi. I stationsbyggnaden möttes vi av ett sällan skådat kökaos. Kring alla kassor flockades de tågsugna azererna i ormgropar à la Stureplan. Skillnaden var dock att det antagligen är lättare att komma in på godtyckligt Stureplanshak kl 04 efter att ha hällt i sig en sjuttis Azeri vodka än att få komma till tals med tanten bakom luckan. Efter en timmes köande (inkl. ett köbyte p.g.a. omotiverat igenbommande av kassan till allas stora förtret) lyckades vi komma fram till luckan och med hjälp av en handskriven roman från receptionisten på hotellet förklara vårt ärende. Problemet var dock att översätta våra svåra namn till kyrilliska alfabetet. Tant Abdullayeva synade passen noga och började snart att gasta ut "Maya Dzhoanna, Maya Dzhoanna, Maya... Dzho-... anna?". Sedan upprepade hon namnen ytterligare 22 gånger utifall att någon på andra sidan gatan inte hade noterat att de hade fått utländska kunder. Även Tomasz pass med alla visum blev snabbt en populär attiralj bland de andra kassörskorna som hade börjat flockas till vår kassa. Till sist lyckades vi dock göra oss förstådda och gick lyckliga därifrån med två biljetter.

På grund av diverse hälsovådliga incidenter blev nästa anhalt en engelsktalande vårdinrättning. Trettio minuter senare hade vi lyckats skriva in oss, konsultera med läkare, ta laboratorieprover, få ett recept utskrivet och hämta ut medicinen på apoteket. Anmärkningsvärt är alltså att detta tog hälften så lång tid som att köpa två tågbiljetter. Den mer borgerligt sinnade halvan av expeditionen slår ett slag för privat sjukvård och den andra halvan medger att det ibland har sina fördelar...

I övrigt har vi hängt på Bakus motsvarighet till Promenade des Anglais som på kvällen fylls av alla Bakubor och säkerligen ytterligare lite annat löst folk som spatserar omkring och tittar på annat folk. På nämnda boulevard finns även Bakus motsvarighet till Heron City, dit man kan gå och titta på azerer som spelar bowling och käkar på en gigantisk döner-food court. Utsikten över Kaspiska havet är dock lite roligare än att blicka ut över E4:an och IKEA.


Slutligen vill vi inte säga mycket mer än att det är helt sinnessjukt varmt i den här staden (temperaturen ligger konstant mellan 35 och 40 grader, även mitt på natten) och att sätta fot utanför luftkonditionerade ställen leder obönhörligen till att man svettas bort 10 liter vätska i timmen. Den som brukar deltaga i bastu-VM med kläderna på känner säkert igen sig. Nu drar vi dock snart till Tbilisi, där det förhoppningsvis är lite svalare.

  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post2