Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Så talade Team CCCP 2: En bok för alla och ingen

Förnekelser och sånt

ArmenienPosted by Tomasz Solak 19 Aug, 2011 15:24
Turen mot den mindre urbana delen av detta land inleddes med att vi tog en lokalbuss till den norra busstationen, varifrån vi skulle åka minibuss till Dilijan. Av opraktiska skäl har man förlagt denna busstation halvvägs till Dilijan, vilket per automatik ledde till en spännande tripp med kollektivtrafiken. Övriga resenärer led med oss och gjorde allt i sin makt för att hjälpa oss, även om det till följd av kommunikativa besvär inte alltid gick helt smärtfritt. Sent omsider nådde vi i alla fall denna busstation och ytterligare ett tag senare hade vi snirklat oss fram genom det armeniska landskapet, uppför kala berg och nerför lummiga kullar, ända till Dilijan - en självutnämnd del av Schweiz, mitt i Armenien. I Dilijan bodde vi hemma hos en tant som heter Nina tillsammans med ett otal andra lustigkurrar från jordens alla hörn.

Som man kanske kan ana så är det inte direkt charterresenärer som frivilligt bor hos en armenisk tant och hennes katter, utan något mer intressanta personligheter. Några av dessa utgjordes av mumintrollen Aleksi och Mimi. Den sistnämnda var en 27-årig konststuderande som extraknäckte i den bar där den 41-årige sjukhusteknikern Aleksi var stammis. Denne hade i sin tur vigt sitt liv åt att besöka lustiga ställen och var snart uppe i 110 avverkade länder. Aleksi och Mimi kände knappt varandra sedan innan, men tyckte ändå att det kändes som ett skojigt äventyr att åka till Kaukasus i gemensam tropp. Efter kvällens middag hemma hos tant Nina bjöd Aleksi och Mimi upp till bartömning och ställde fram all sprit som de släpat runt på under resan. Vi och en amerikan som arbetade i Beijing med att lansera västerländska konsumentvaror för den snabbt växande kinesiska medelklassen tackade artigt och hjälpte till att tömma lagret. Det var oerhört trevligt.


Dagen därpå åkte vi vidare till Sevansjön i en nära nog gratis taxi. Inte bara är det Armeniens största sjö, utan även en av jordklotets största höghöjdssjöar med en vattenyta som skvalpar på runt 1900 m.ö.h. Därtill är den ett mycket populärt utflyktsmål för Jerevanbor som tröttnat på att åka tunnelbana från ändstation till ändstation eller gå på FC Mikas matcher. Väl på plats installerade vi oss på vårt tjusiga hotell som till skillnad från det i Baku mer påminde om ett hus. Vi bodde nämligen i just ett eget tvåvåningshus med två sovrum, vardagsrum och inte mindre än tre balkonger/terrasser - alla med utsikt över såväl ovannämnda sjö som hotellets poolområde. Under tiden i Sevan har vi mestadels slappat efter den hektiska utflykten till Dilijan, tagit ett snabbt och svalt dopp i Sevansjön samt begrundat det ståtliga kloster från jättelänge sedan som dramatiskt reser sig över vidderna på en halvö ute i sjön.


På tillbakavägen till huvudstaden tog vi en mycket intressant avstickare från motorvägen och hamnade snart i industriorten Hrazdans utkanter. Efter att ha fortsatt en bit till ut på landet nådde vi slutligen milstolparnas milstolpe; att finna en ort som heter samma sak som en själv - den sömniga bonnhålan Solak. Analogt med den humana namnen var det en anskrämlig och på intet sätt tilltalande ort, men inte ens det kunde sänka humöret en stor stund som denna. Vi inspekterade alla fallfärdiga ruckel som hastigast innan vi kommenderade den ytterst roade taxichauffören att fortsätta mot Jerevan (han tyckte onekligen att det var roligt att någon ville besöka denna miserabla avkrok som de flesta lokalbor inte ens kände till).


Våra sista dagar i Jerevan har vi mest fyllt med avslappnat barhäng, men på torsdagen tog vi mod till oss och gav oss iväg på en äventyrlig tur till klostret Khor Virap, 40 km bort från Jerevan, men endast ett femtiotal meter från den turkiska gränsen. Från klostret hade man dessutom en fantastisk utsikt över armeniernas heliga berg, Ararat, som till följd av moderna tiders gränsdragningar nu ligger på ärkefienden Turkiets mark. Inne på klosterområdet fanns det även en djup brunn från tidig medeltid eller motsvarande där någon viktig filur i Armeniens historia satt fängslad av den hedniske konungen under många år. Numera är detta en spexig turistattraktion och man kan klättra nerför en ranglig stege till botten av brunnen. Vad ingen iddes berätta innan det var försent var att den rangliga stegen går 15 meter rakt ner utan tillstymmelse till säkerhetsanordningar och vid sina tillfällen även tycks luta bakåt. Den enda trösten var att det var så trångt i brunnmynningen att den som tappar fotfästet antagligen skulle fastna mot brunnsväggarna i stället för att störta ner mot en säker död. En härlig upplevelse för den som lider av såväl klaustrofobi som akrofobi. Mången kommunaltjänsteman i Sverige skulle antagligen få nervöst sammanbrott av att skåda hemskheter som dessa. Efter att ha överlevt detta återvände vi till den taxi som stått och väntat på oss och åkte tillbaka till Jerevan. Summa sumarum åkte vi 87,5 km och lät taxin stå och vänta i en timmes tid. Notan landade på hiskeliga 180 kr. Stabilt.


Apropå överkomliga priser så besökte vi på kvällen en kaukas-kitschig sylta och beställde in en multikultiblandning av rätter; armeniska vinbladsdolmar, georgiska khinkali och pan-sovjetisk shashlyk som sköljdes ner med lokalt rödvin. Tillsammans med diverse tilltugg gick hela måltiden, som försatte oss i modern tids värsta matkoma, på ungefär 120 kr. Ganska stabilt det också.

Under vår sista dag i Kaukasus så har vi valt att vara lite djupare då vi besökte Armeniens nationalarena i fotboll - dagen till ära öppen för allmänheten till följd av vårt besök (och någon P14-match...). Sedan spatserade vi bort till museet och minnesmonumentet över folkmordet på armenier som ägde rum 1915 och ett tag framåt. Mycket sevärt och rörande, även om det som mest sätter sig i minnet är det faktum att Turkiet - som förhandlar om EU-medlemskap - inte bara förnekar det hela, utan även har det inskrivet i grundlagen att man inte får hävda att det har ägt rum. Oerhört spexigt. Och vi som i vår enfald trodde att förintelseförnekarnas tid var förbi. Emellanåt medger turkarna att det förvisso strök med en och annan armenier, men att det antagligen är sådant som händer i krigstider alternativt att det berodde på svält och sjukdomar eller Teletubbies. Passande nog hade man på museet en temporär utställning om skandinaviska missionärer och deras insatser i tider av misär och elände. Vi är allt lite imponerade av svenska 20-åriga tjejer som på 1910-talet valde att lämna tryggheten på hemmaplan för att åka till Främre Orienten och starta barnhem för de behövande. Vidare är vi även mycket imponerade av att det endast tog den svenska regeringen en sisådär 95 år att erkänna folkmordet (vilket man alltså gjorde år 2010), men vi antar att de var strikt upptagna med att nedmontera sjukvården samt att sälja ut allmännyttan.

Det har dock kommit till vår kännedom att svenska monarker har avlat fram ännu en generation dyslektiska gyminstruktörer, att IFK rusar mot Superettan (som vanligt) och att Göteborg står under vatten (som vanligt). Således är vi tvungna att avbryta vår semester och åka hem och ställa allt till rätta. Kaukasus verkar dock klara sig bra på egen hand, så vi lämnar regionen med gott samvete.

I all hast,
Era kaukasiska korrespondenter



  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post8

Idrottsliga eskapader i förorten

ArmenienPosted by Tomasz Solak 15 Aug, 2011 08:26
Vi lämnade drakdräpardyrkarnas rike bakom oss för en lugn och stillsam tågfärd till Jerevan i Armenien. Allt gick bra ända till vi började närma oss gränstrakterna. De georgiska gränspoliserna bad oss fylla i ansökningar om armeniska visum. Vi försökte förklara att vi redan har e-visum och därmed inte har något behov för mer byråkrati. Det gick inte hem. Vi visade då en utskrift av bekräftelserna på nämnda visum. Det gick inte heller hem. För att visa vår goda vilja fyllde vi motvilligt i ansökningsblanketterna och satte oss att vänta. Mitt i natten stormade en mängd vakter och militärer in och kommenderade oss att följa med genom halva tåget där vi blev lämnade i en kupé med andra vilsna utlänningar. Kort därpå blev vi tvingade att lämna tåget och gå in i en motbjudande barack, fylld till bredden med äckliga kryp och arga vakter. Efter att än en gång försökt förklara för alla vakter att vi redan har visum till Armenien och att allt detta är nonsens blev vi förda till ett annat rum där en kvinna i läkarrock mötte oss. Nu var det dags för avlusning och tvångssterilisering, misstänkte vi och undrade om det kanske inte vore bättre att åka på semester till Nice eller Kroatien trots allt. Efter många om och men kom vi dock igenom alla kontroller då vakterna insåg att vi hade visum och att hela proceduren var onödig...

Väl tillbaka på tåget funderade vi på vad klockan var och slängde ett öga på mobilen som sade att hon var 04:00. Konstigt, tänkte vi och somnade om. Snart skulle dock telefonen börja sätta grillor i huvudet på oss igen, då den pep om att vi nu var i Turkiet. Vi funderade lite på vad som hade hänt och analyserade situationen. Klockan skulle enligt telefonen vara 07:00, det var becksvart utomhus och vi var alltså i Turkiet. Lätt förtvivlade tänkte vi nu att vi tar första bästa flyg från Ankara till Rivieran, men som tur var tog tröttheten ut sin rätt och på morgonen rullade vi till sist in på Jerevans station kl 07:25, på minuten enligt tidtabell. Lärdom 1: lita inte blint på automatisk tidsinställning i telefonen. Lärdom 2: inspektera färdvägen noga. Rätt vad det är kanske tåget tar världshistoriens längsta och mest omotiverade omväg och åker längs turkiska gränsen i flera timmar.



Vi började med att utforska Jerevan från arla morgonstund och det finns så vitt vi kan skönja en betydande skillnad gentemot tidigare resmål på vår väg genom Kauksaus. Denna stad är av betydligt mer västerländskt snitt på många områden. Gatorna kantas av trevliga uteserveringar, caféer, barer och restauranger i sådana mängder att man inte ens behöver anstränga sig för att hitta något tjusigt hak var man än befinner sig. Trafiken är betydligt mer civiliserad och man kan gå i flera timmar utan att höra mer än någon sporadisk tuta. Till råga på allt finns det normalt fungerande övergångsställen, med normalt fungerande trafikljus. Med tanke på situationen i grannländerna hade vi inte förväntat oss detta fantastiska bevis på civilisation och utveckling. Vi besökte även den gigantiska kaskad som tornar upp sig över staden. Tack vare armeniernas enorma smarthet behöver man dock inte klättra upp för alla trappsteg själv, utan man kan i stället besöka Cafesjians enorma konstpalats som man har byggt inuti kaskaden och begagna dess rulltrappa för att ta sig till toppen. Vi uppskattar att kunna avnjuta fina vyer utan att svettas ihjäl på kuppen. Armenien-Georgien 1-0.


Vår första natt i Jerevan har vi bott på ett festligt hostel, eller rättare sagt i en antik sovjetisk lägenhet ovanför hostelet. Anledningen till att vi valde just detta boende kan man finna något anmärkningsvärd då några av deras konkurrenter lockade med förmånliga erbjudanden som "Bo tre nätter - få 20% rabatt på tandvård!". Än så länge är dock våra tänder hela, så vi behöver inte ångra vårt val.

De två enskilt roligaste sakerna man kan göra när man är i ett främmande och exotiskt land är att åka tunnelbana eller pendeltåg till längst-ut-på-linjen samt att gå på fotboll (tycker åtminstone en del av expeditionens deltagare...). Mycket påpassligt kunde man på söndagen kombinera dessa två extravaganta turistaktiviteter då FC Mika hade hemmamatch mot Impuls Dilijan i den armeniska högstaligan, en match som skulle spelas i en förort just längst ut på linjen. Att färdas med tunnelbana här är väldigt skojigt då det är ett av världens minst använda t-banesystem och det trafikeras endast av tvåvagnarståg (och då pratar vi om två miniskruttvagnar, typ gamla stockholmsvagnar). Därtill färdas man genom världens längsta sammanhängande förfallna industriområde. Således behöver urban exploration-fantaster inte längre klättra ner i farliga tunnlar eller övergivna kraftstationer - allt som behövs är att flyga till Jerevan och åka tunnelbana från ändstation till ändstation.


Till sist kom vi dock fram till arenan och började leta efter biljettkassorna. Vi tänkte att om vi bara följer folkmassan (d.v.s. det tiotal människor som tycktes röra sig i riktning mot läktaren) så borde vi förr eller senare nå dessa kassor. Det gjorde vi inte. Rätt vad det var befann vi oss inne på läktaren utan att ha betalat en dram i entréavgift. Med tanke på att matchen drog den enorma publikskaran av 400 personer så misstänker vi att det kanske inte hade varit så många som hade kommit om det dessutom hade kostat pengar. Det var vår första tolkning. När matchen väl kom igång insåg vi ännu en anledning till varför ingen går på fotboll i Armenien. Nivån var nämligen så fundamentalt genomusel att inga ord kan beskriva det hela, men vi gör ändå ett försök. Överlag föreföll det som om vi bevittnade en träningsmatch mellan två Div 2-lag (när spelet var som bäst i enstaka sekvenser). Att försöka urskilja någon form av formation, taktisk disposition eller någon spelare med någon form av kvaliteter var nära nog omöjligt. Lägg därtill att spelarna var tvungna att ta en vätskepaus var 15:e minut och att den fåtaliga publiken (som satt på långsidan) med jämna mellanrum agerade måltavlor för bollen så börjar ni kanske förstå hur det såg ut. Expertisen från Ruddalen konstaterar att V. Frölunda möjligen skulle kunna hitta någon breddvärvning i någon av elvorna, men att det samtidigt är tveksamt. Man kan dock tillägga att även om nivån var vidunderligt låg så var det samtidigt en ganska underhållande match. Det tyckte uppenbarligen även spelarna på planen som stod och hånskrattade åt sina medspelares fatala missar. Till sist kunde hemmalaget ta hem en välförtjänt trepoängare efter att ha vänt 0-1-underläge i paus till en fin 2-1-viktoria.


Då vi inte kunde få nog av idrottsliga evenemang besökte vi efter fotbollsmatchen även den angränsande baskethallen där Mikas basketlag spelade mot något oidentifierbart lag. Det var lika få åskådare som på fotbollen (även om det var gratis även här), men desto mer tryck i den 40 grader varma hallen. Bortalaget hade hela sin groupie-skara med sig och hemmafansen var ursinniga titt som tätt. En del av dem blev till och med avvisade från hallen efter att ha levererat en skopa assorterade invektiv mot domare, motståndare och nämnda grupp groupies. Festligt värre.

Avslutningsvis kan vi meddela att vi nu lämnar Jerevan för några dagar i syfte att utforska det rurala Armenien. Första anhalt blir då Dilijan i Tavush-provinsen.

  • Comments(1)//kaukasus.solak.se/#post7

En amatörtamadas bekännelser

GeorgienPosted by Tomasz Solak 13 Aug, 2011 14:28
Vi lämnade Batumi och svartahavskusten bakom oss i ett utvändigt sett lika risigt sovjettåg som alla andra. Döm om vår förvåning då insidan faktiskt påminde mer om 2000-talet än om 1960-talet. Tyvärr hade vi dock fått en tågföraraspirant som var ute och övningskörde hela natten lång, vilket resulterade i den mest ryckiga tågfärden någonsin. Deluxefunktionen air condition användes in absurdum och lagom till gryningen var alla passagerare djupfrysta eller åtminstone på god väg. Om det berodde på tågfärden i sig eller något som konsumerats till middag kvällen innan förefaller vara oklart, men av en eller annan anledning avslutades tågturen med en artighetsvisit på tågvärdens privata toalett för diskret vomering. Samma öde gick även en intet ont anande papperskorg inne på stationen till mötes, där den stod och väntade på att ta emot folks kvitton, skräppapper och tomburkar. Mysigt.

Efter att ha avvaktat ett tag till alla mådde bra igen gav vi oss ut på Tbilisis gator och torg. Vi hade spanat in att det skulle finnas en rolig linbana upp till toppen av ett berg vid namn Mtatsminda, så vi pinnade i ilfart till den nedre ändstationen av denna bana. Dessvärre hade denna linbana, i likhet med sin kompis i Baku, sedan länge upphört att fungera. Tröstlösa satte vi oss ner i en park och kontemplerade kring vårt bistra öde. Tappert nog beslutade vi oss för att åtminstone ta oss till kyrkan halvvägs upp för berget. Efter att ha inspekterat hela den bortgångna georgiska kulturelitens gravstenar hittade vi en hemlig passage ända upp till toppen av berget. Visserligen fick man gå till fots och visserligen var det väldigt långt att gå och väldigt varmt i solen, men det var en uppoffring värd varenda svettdroppe. Inte nog med att de tokiga georgierna har smällt upp ett 200 meter högt TV-torn på detta berg - de har även anlagt ett kitschigt litet nöjesfält där man kan åka allsköns åkattraktioner med fåniga teman. Ganska gulligt dock. Utöver berg- och dalbanor och karuseller kunde man även botanisera bland det enorma utbudet av spännande djurarter. Och gräshopporna kommo över hela Mtatsmindas land och slogo i stor mängd ner över hela Tbilisis område; en sådan myckenhet av gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller hädanefter komma. De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Mtatsmindas land.


På kvällen hade vi stämt träff med vår georgiske vän George och hans fru, med vilka vi åkte till Ushguli för några dagar sedan, på stan. George är en gammal farmaceut som numera driver ett eget schampo- och kosmetikföretag med 12 anställda. De tillverkar helt naturliga och ekologiska produkter och planerar nu att inleda en marknadsoffensiv i Armenien, så att även detta folk skall kunna tvätta håret på ett miljövänligt sätt. Att företaget är framgångsrikt behöver vi inte tvivla kring efter att ha studerat hans frus kreationer och accessoarer. Hur som helst, vi trodde att vi skulle gå till en restaurang och äta, men det visade sig inte stämma fullt ut. Vi åkte förvisso till en restaurang, men vi skulle nu få skåda den georgiska versionen av take away-mat. George hoppade ut ur bilen och tog en gigantisk gryta med sig in till restaurangen som de fyllde till bredden med khinkali, ett slags köttfyllda, svampformade degknyten. Enligt Georges utsaga var hans fru alldeles för dålig på att laga sådana på egen hand, så det fick helt enkelt bli restauranglagade. Därefter åkte vi hem till familjens residens för att sätta tänderna i dessa delikatesser.

Hemmet var fyllt av tavlor med de allra djupaste innebörder som George själv hade målat. En av dem föreställde till och med en liten röd stuga vid en sjöstrand. Oerhört svenskt, anmärkte vi och fick till svar att han hade målat av en kalender med svenska motiv. Således pryds nu familjens hem av en illustration av någon pellejöns sommarstuga vid en insjö i Dalarna. Vi satte oss till bords och bordet fylldes snart till bristningsgränsen med allehanda georgiska specialiteter. På bordet ställdes även flera karaffer av Georges egenproducerade viner fram. Att dricka vin vid ett georgiskt matbord är dock inte så okomplicerat som man på förhand kan tro. Varje skål måste nämligen föregås av ett långt anförande av bordets tamada, toastmaster. Dessa skålar bör helst handla om religion, vänskap, situationen i världen eller familjen. Därtill bör den belevade gästen svara med ytterligare en femminutersutläggning om tamadans skål innan man får ta sig en klunk. Klunk är väl kanske en underdrift, då det till kutymen hör att svepa hela glaset eftersom man med all rätt är något torr i halsen vid denna tidpunkt. Vi försökte förklara för George att vi i Sverige brukar säga "Skål!" och så dricker man, men det verkade vara svårt att smälta. Även om vi träffade fru Nazi och alla barn så var de för det mesta väldigt frånvarande under middagen. Vi tolkar detta som att det endast är mannen som räknas vid sådana här sammanhang, konservativt konservativa som georgierna ändå är. Vi tryckte i oss khinkali för ett helt regemente innan vi avrundade en mycket trevlig kväll. Även om vi kanske kände att det var lite konstigt med alla tal och allt svepande, så kan vi inte annat än att varmt rekommendera alla som ges möjlighet att besöka en georgisk familj att tacka ja till varje pris!


I fredags valde vi i stället att styra kosan mot den fantastiska orten Gori, en dryg timme bort från Tbilisi. Gori hade antagligen fallit i glömska hos alla för länge sedan om det inte vore för skomakarsonen Stalin som föddes där en gång för länge sedan. Själv struntade han blankt i orten, men de lokala myndigheterna fick naturligtvis hybris modell XXL sedan bygdens son gjort karriär inom partiet. Således smällde man på 50-talet upp ett maffigt museum till hans ära, ett museum som i mångt och mycket är oförändrat än idag. Det är med andra ord en ganska okritisk hållning till Stalin och hans verk och i stället kunde vi beskåda glorifierande bilder på hur han var en av folket, alla presenter han erhöll från jordens alla hörn samt kläder han burit, pipor han rökt och rakset som han inte rakade mustaschen med. Även hans privata tågvagn, i vilken han färdades till den berömda Jaltakonferensen, kunde bevittnas och det var ungefär lika spännande som man kan tro att det skall vara att besöka en tågvagn från 40-talet. Därefter traskade vi ner för Stalinavenyn och inspekterade denna förfallna och deprimerade ort som ryssarna ockuperade i samband med konflikten för tre år sedan. Inte ens de verkade dock tycka att den var något att ha och återvände norröver illa kvickt. Vi passade även på att besöka det medeltida fortet i staden som tornar upp sig över miserabla kåkar och annat elände, men som även erbjuder sköna vyer över de kringliggande bergen.


I kväll drar vi vidare till Armenien och kan således passa på att sammanfatta Georgien kort och kärnfullt. Det är ett trevligt land. De tokiga georgierna är väldigt troende och för att hamna på god fot med Herren skänker de allmosor till varenda tiggare på gatan. Alltså borde det vara lukrativt att satsa på en tiggarkarriär har. Men utöver det; det är ett trevligt land.

  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post6

Skön själlös charterskit

GeorgienPosted by Tomasz Solak 10 Aug, 2011 12:40
Nu har vi spenderat två dagar i Adzjariens huvudstad Batumi, vilket alltså är hela regionens förlovade semesterparadis och som årligen invaderas av inte bara kaukasier, utan även turkar, ryssar och annat löst folk. Staden är kantad av grönskande berg som stiger rakt upp ur havet, vilket är fröjdfullt att vila ögonen på. Den centrala delen av staden blandar allt från kolonial arkitektur till sunkiga hyreskaserner från Brezjnevs tid och numera även glas- och stålkolosser i lyxturismens namn. Längs den steniga strandremsan går en mångkilometerlång promenadsträcka med tillhörande barer, tivoli och försäljare av allmänt skräp. En gång i tiden var allt detta stängt för alla utom just Brezjnev och hans gelikar, men av detta märks nu inte mycket alls.


Efter att ha hängt på djurfarmen till hostel i Mestia så var det ganska trevligt att få komma till ett hotell med portier, spaanläggning och inte minst fungerande dusch med beständiga och solida väggar. Faktum är att vi kände oss så pass hemmastadda att vi lämnade in våra kompletta reseoutfits på tvätt. Tack så mycket, svarade personalen och satte upp 650 riksdaler för vaskning på vår nota. Med tanke på att kläderna hade en himmelsk odör som var en blandning av salta svettavlagringar, lera och kobajs så var det dock väl investerade pengar. På vårt tjusiga hotell finns en handfull restauranger och första kvällen valde vi naturligtvis den som hade live-"underhållning", vilket i detta fall var en ful amatörsopran med dito saxofonistkollega som fullständigt massakrerade Sinatra, Brubeck och Piaf. Angenämt.

Dagen efter inledde vi med att gå till hotellets resebyrå för att boka biljetter till Tbilisi. När vi anlände pågick dock en noggrann inventering av byråns vinförråd, så vi fick snällt vänta medan de räknade klart alla buteljer fyllda till bredden av rusdrycker. När det var klart fixade de tågbiljetter åt oss inom loppet av fem minuter, vilket var oerhört häpnadsväckande eftersom samma procedur obönhörligen tar det tiodubbla på godtycklig järnvägsstation. För denna fina tjänst tog resebyrån ut hela 2 lari i serviceavgift, vilket kanske var något undervärderat då vi misstänker att alla icke-postsovjetiska turister gladeligen skulle betala långt många gånger mer för servicen.


Vidare gick vi ut på strandpromenaden för att flanera bland pöbeln och sedermera även slå oss ner på en uteservering för lite lunch. Till nämnda måltid fick vi khachapuri, vilket är vad georgierna äter till frukost, lunch och middag 365 dagar om året. Maträtten kan i det närmsta liknas vid en fluffig pizzadeg med ost inuti - och om man har tur; mer ost ovanpå. HCHF-dieten har alltså etablerat sig på allvar här. Det georgiska matutbudet tedde sig till en början något förvirrande för oss, men efter att George och Nazi förklarat alla regionala varianter av khachapuri har vi nu en fullständig inblick i hela den georgiska matskatten och kan obehindrat beställa från alla menyer (frånsett vissa kvarlevande språkförbistringar).


I övrigt kan vi nämna att servicenivån är sinnessjukt låg och att allt tar minst en kvart (inte bara här, utan i hela landet). Frågar man om ett bord för två så vet de inte om de har något tillgängligt och det tar dem 15 minuter att undersöka saken. Om något från menyn inte finns tillgängligt - vilket är mer regel än undantag - så tar det 15 minuter innan detta upptäcks och förmedlas till gästen. Beställer man en öl så tar det 15 minuter innan man får den. Har man även beställt mat tar det ytterligare 15 minuter innan den står på bordet... Något irriterande i långa loppet.

Denna dag har vi inlett med ett dopp i Svarta havet och senare ikväll säger vi adjö till Batumi och åker nattåg till Tbilisi. Sammanfattningsvis kan vi säga att det har varit skönt och trevligt här, men likt många andra charterorter lämnar det inga större spår i resesjälen. För den som är djup som en vattenpöl och inte vill något mer med sin ledighet än att bättra på brännan så kan vi dock varmt rekommendera denna ännu ej svenskinvaderade semesterort.

  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post5

De eländigaste av vägar

GeorgienPosted by Tomasz Solak 09 Aug, 2011 11:11
I Tbilisi möttes vi av en tågstation som var ljusår före Bakus motsvarighet. Inte nog med att anläggningen i sig var fin och fräsch, den hade dessutom ett till synes förhållandevis vettigt och fungerande kösystem till kassorna. Vi slog slag i saken och ställde oss i kö för biljetter till Zugdidi (för vidare färd till Mestia) och även till Jerevan senare under resans gång. Eftersom en av tanterna före oss skulle köpa 32 st tur och retur-biljetter till sin hemby gick det dock ungefär lika fort som i Baku att nå luckan. Väl där fick vi rådgöra med en dysfunktionell tant som efter 30 minuters kämpande med våra namn och önskemål gladeligen kunde meddela att det inte fanns något tåg till Zugdidi och att det var för tidigt att beställa biljetter till nästa vecka. Tack för den.

I stället tog vi den skabbiga t-banan till vårt boende i Tbilisis gamla kvarter. Hostelet i fråga drivs av en korpulent georgier som frekvent brukar besöka Stockholm och som å det bestämdaste vidhöll att staden var oerhört mycket bättre än såväl Oslo som Helsingfors. Hur han rankar den jämfört med Norrköping är dock ännu höljt i dunkel. Efter ca 5 timmar i Tbilisi kunde vi konstatera att vi hade sett fem gånger fler turister än under våra tre dygn i den azeriska huvudstaden (och antagligen fler än vad vi hade sett i Baku om vi så hade tillbringat ett helt år där). Åter på hostelet fann vi vad som tycktes vara det belgiska klätterlandslaget (eller motsvarande friluftsnissar) samt en hel bataljon med polska turister. Polackinvasionen är härmed ett faktum.

Under ett drygt dygn i Tbilisi har vi bestigit den brant som omgärdar staden och synat fortet Narikala varifrån man har en häpnadsväckande panoramautsikt över den georgiska huvudstaden. Vi spanade även in Moder Georgien-monumentet, som trots sin pampighet har en del kvar innan det kan mäta sig med kollegan i Kiev, samt allehanda katedraler, fallfärdiga kåkar och annat intressant ur arkitektursynpunkt.


På kvällen skulle vi bege oss ut för att äta och hamnade på en lummig uteservering av det simplare slaget. Vår vana trogen tänkte vi agera i magproblemsförebyggande syften och beställa in lite vodka före maten. Då den endast skulle kosta 2 lari (ca 8 kr) så kunde man anta att det rörde sig om en så kallad 50-grammare, men för säkerhets skull frågade vi servitrisen om volymen på drycken. Hon hade naturligtvis ingen aning, men gick och frågade bartendern. Tio minuter senare kom hon tillbaka och meddelade att det "endast var ett glas". För skojs skull undrade vi då hur mycket ett glas var. Efter ytterligare en tio minuter och en vända till bartendern meddelade hon mumlande att det var 15 cl.

- Sade hon 5 cl, frågade vi varandra.

Det gjorde hon inte. Efter middagen vinglade vi glatt bort mot gamla stans gränder med en näst intill intakt plånbok. Trevligt. Av en händelse blev vi även inbjudna till en nyöppnad, exklusiv vinbutik för provsmakning av allehanda Saperaviviner. Detta antagligen på grund av vår prominenta appearance. Gratis är gott.

Till följd av vårt misslyckade tågbiljettsköp satsade vi i stället på att ta bussen till Zugdidi. Hostelägaren (den bereste) meddelade att han inte hade en aning om varifrån bussarna gick, men att vi borde vara ute i god tid. Sagt och gjort, vi åkte till busstationen, hittade bussen direkt och införskaffade två biljetter. Därefter återstod det tre timmar innan bussen skulle avgå strax före midnatt. Kort innan avgång förvandlades bussen och den närmsta omgivningen till en handelsplats av sällan skådat slag. Såväl bröd, vatten som leksakspistoler och religiöst krimskrams kunde inhandlas till facila priser för den som så önskade. Vi hade sett fram emot en behaglig nattur, men där gick vi bet. Natten igenom visades den georgiska upplagan av Talang (America's Got Talent etc...) med en ljudnivå som fick våra trumhinnor att pressas ända in till hjärnbalken. Dessutom var det hysteriskt obekvämt och trångt, så vi var i praktiken tvungna att klippas loss från sätena när vi nådde Zugdidi i gryningen.

Därifrån blev det ytterligare 4,5 timmars busstur längs den allra sämsta vägen i hela världen (ingen underdrift) innan vi nådde Mestia, Svanetiens huvudort och så långt bort från civilisationen som man i praktiken kan komma. I Mestia bodde vi på ett synnerligen primitivt hostel. Att dra på duschvattnet fick nästan hela den bärande väggen att ramla omkull, övervåningen bestod av armerad betong utan nämnvärt mycket betong (mest armeringsjärn med lite plankor på) och ingen dörr i hela huset hade något lås. Utanför spankulerade hela den lokala faunan omkring, med grisar som grymtade utanför fönstret om morgnarna, tuppar som sprang omkring på altanen och kossor som bajsade överallt.


Överlag är Mestia ett mycket trevligt ställe, med oerhört vacker natur runtomkring. Lummiga bergssidor åt vilket håll man än vänder sig och fluffiga gräddbollar till moln som omhuldar de spetsiga bergstopparna, allt medan den vilda bergsfloden forsar fram i dalgången. Staden är fylld med uppemot 1 000 år gamla vakttorn utspridda överallt (tänk San Gimignano i Assassin's Creed så är ni nästan där). För närvarande pågår dock en massiv upprustning av hela orten, inklusive den 140 km långa vägen från Zugdidi. Enligt uppgift har president Saakashvili beordrat att allt skall vara klart den 1 september... i år. Således har man eliminerat all arbetslöshet i landet och alla jobbar dygnet runt. Resultatet av detta är ett ofattbart kaos och trots arbetsinsatsen känns det som att 1 september 2020 är ett mer rimligt slutdatum.


På kvällen letade vi efter någonstans att äta och hamnade av en slump på ett gemytligt hak där vi fick ett alldeles eget rum. Stället var kanske inte helt färdigt än, då väggarna bestod av illa tillskurna spånskivor, en osmord och gnisslande svängdorr och bristfällig belysning. Färg på väggarna eller en trevlig tavla tycktes vara pärlor åt svin och hade således exkluderats ur inredningspaketet. Ett mer passande ställe för treårsdagen av Tomasz förnämliga fotoutställning från Sovjet '08-resan kunde knappast ha hittats. Någon meny på annat språk än georgiska fanns ej, men vi lyckades få en av servitriserna att läsa upp hela menyn på ryska i stället och då var det inte längre några problem att välja och vraka.

Dagen därpå hade vi stämt träff med vår nyvunne vän George, som hade haffat oss på en uteservering och rakt på sak frågat om vi inte ville följa med honom till Ushguli, vilket vi av oklar anledning hade tackat ja till. Ushguli ligger ytterligare 50 km längre bort från civilisationen och för att åka dit måste man alltså färdas på en minst lika usel väg som till Mestia i flera timmar (företrädesvis med fyrhjulsdrivet fordon om man vill överleva). Då orten alltså ligger ca sju timmar bort från närmsta civiliserade ort, i helt oländig terräng, hade den antagligen utgjort den bästa platsen i världen att dumpa lik på. Lyckligtvis hade George även med sig sin fru Nazi (en mer politiskt korrekt translitterering hade kanske innehållit ett stumt 'h', men det skippar vi), deras kompis Zoha och hennes son Sandro och det visade sig bli en otroligt trevlig heldagstripp till den högst belägna permanenta bosättningen i Europa (i vilken mån nu detta är att klassa som Europa - åsikterna går isär).


På vägen besökte vi bland annat en liten by med tre invånare som var avskurna från omvärlden nio månader om året (hej inavel). I den lilla byn fanns en liten kyrka från 700-talet och i den fanns det ikoner från 500-talet. Mycket imponerande. Det lokala byfyllot hade även välsignats av den regionale prästen och kunde således agera tandlös hobbypräst för byns två övriga invånare. Antagligen stor show i kyrkan som omgärdades av byns kombinerade salladsland, kyrkogård, soptipp och hönsfarm.


På tillbakavägen till Mestia förhörde sig George om allt i det svenska samhället och var mycket imponerad av den relativa välfärden, även om han höll fast vid att det samtidigt lät lite väl socialistiskt. Han delade även med sig av långa utläggningar kring hela den ortodoxa kyrkans historia och diskuterade Lord Byron, autodaféer och Karlsson på taket, men blev mycket bestört över att västvärlden i allt större utsträckning tillåter homoäktenskap. Han tyckte också att det inte bara var dumt, utan helt obegripligt hur man inte kan klassa det som en sinnessjukdom. Vi försökte nämna ord som tolerans, men det gick sådär... Vidare föreslog han att vi skulle starta en georgisk resebyrå i Sverige, en importagentur för Volvo och SAAB i Georgien samt reformera hela det georgiska samhället åt dem. Värt att notera i sammanhanget är den 6-årige Sandros exemplariska beteende under den 10 timmar långa utflykten, varav sju timmar bestod av bilåkning på skumpiga vägar och i övrigt av supertråkiga vuxensaker. Utöver att han försökte sno en antik stekpanna full med aska från ett museum betedde han sig fenomenalt bra. Vi siktar därför på att förkasta Georges förslag och i stället skicka svenska curlingföräldrar hit på studieresor.

Nu har vi tagit oss hela vägen till Batumi vid Svarta havet, inte långt från den turkiska gränsen. På resan fick vi en näve nyplockade björnbär av bussvärden vid ett av de obligatoriska rökstoppen (vad de nu tjänar till då man även kan röka obehindrat inne i bussen...). Vi trodde i vår enfald att han ville sälja dem till oss och tackade först nej, men det visade sig att han bara ville ta hand om sina utländska resenärer. Trevligt initiativ. På plats i Batumi blev vi föremål för en hetsig dispyt mellan två taxichaufförer, som båda slogs om att få köra oss till vårt hotell för den enorma summan av 15 kronor. Den ene chaffisen hävdade att han hade pratat med Tomasz, den andre att han hade pratat med Maja, medan vi inte hade pratat med någon alls. Nåväl, det löste sig och nu är vi här tillsammans med alla andra kaukasiska semesterfirare.

Anledningen till att detta inlägg blev lite väl långt är bristen på internet i Mestia. "Free wifi" var i själva verket ett 3G-modem till en dator som någon dessutom påpassligt nog hade stulit.

  • Comments(1)//kaukasus.solak.se/#post4

Flaggstångsjakten

AzerbajdzjanPosted by Tomasz Solak 04 Aug, 2011 14:05
Efter tre dagar i det azeriska riket kan vi konstatera att lokalbefolkningen är av sällan skådat trevligt slag, om än något reserverade, antagligen till följd av språkförbistringar. Sinsemellan går det uppenbarligen hur bra som helst att skälla ut totala främlingar på allmän plats. För egen del har en blandning av engelska och högst trivial skolryska fungerat utmärkt. Det fåtal som vågat approacha oss undrar mest om huruvida vi finner Azerbajdzjan tilltalande, vilket vi naturligtvis alltid svarar jakande på till deras stora glädje.

Stilmässigt håller azererna en hög nivå. Att det konstant är uppåt 40 grader varmt spelar ingen roll för den modemedvetne och man går omkring i långbyxor och skjortor alternativt fancy-pants, stiliga toppar och skyhöga klackar dygnet runt. Var de införskaffar sina kläder råder det få tvivel kring, då gata efter gata är kantad av deluxe-butiker som skulle få Rodeo Dr. att rodna av skam. Även de med mindre oljepengar i plånboken har en uppsjö av ställen att inhandla dagens outfit på. För vår del har dock värmen tagit ut sin rätt och inte ens den mer shoppingälskande halvan av expeditionen har orkat köpa annat än en burk löste.

Azerernas enda uppenbara minuspost är att de kör som vettvillingar och att deras enda sätt att kommunicera i trafiken är att konstant ligga på tutan (okej, det var två minusposter). De verkar dock inte störa sig på fotgängarna, utan tutar enbart på medtrafikanterna så att de ska se att Mr. Lexus är i antågande. Trafikanterna har de facto inget emot att stanna och släppa över fotgängare över de 10 filer breda gatorna utan övergångsställen, men som svensk känns det inte helt naturligt att kliva rakt ut i en till synes självskriven death by frontalkrock. Som tur är kan man alltid slå följe med en barnfamilj eller halvdussinet tonårstjejer och därmed klara sig helskinnad till nästa trottoar.

Inför nästa års stundande schlagerfest kan vi notera att upprustnignen är i full gång, även om man inte behöver gå många steg utanför de centrala delarna innan man möter betydligt mer miserabla områden, med berg- och dalbanor till trottoarer och trottoarer till soptunnor. Den höga upprustningstakten till trots önskar vi alla schlagerfans lycka till nästa år, då det antagligen blir lattjo lajbans.


Den sista dagen på azerisk mark gjorde vi ett tappert försök att nå den mytomspunna flaggstången. Även om vi i Europa inte märker mycket av det pågår det en global kapprustning utan motstycke som går ut på att vara den autokrati som kan resa världens högsta flaggstång. Naturligtvis är alla deltagare från denna del av världen och hade vi kommit så sent som i maj så hade vi kunnat stoltsera med att ha sett just världens högsta flaggstång. Alla dessa megaflaggstänger reses av ett amerikanskt företag vars ägare skrattar hela vägen till banken, medan korkade araber och dylikt tävlar i tidernas fånigaste snoppmätartävling. Nyligen har Tadzjikistan hostat upp en rejäl koffert med pengar och numera är det Dushanbe som stoltserar med världens högsta flaggstång, drygt tre meter högre än den i Baku (som enligt uppgift är 162 meter hög). I sin iver att bygga världens (numera näst) högsta flaggstång har man missat vissa elementära fysikaliska lagar och inte ens den kaspiska brisen har det lätt att få 400 kg flagga (70 x 35 m...) att svaja fotogeniskt.


På onsdagseftermiddagen skulle vi ta oss till tågstationen för att åka tåg i 16 timmar till Tbilisi. Smarta som vi är bad vi vårt hotell boka en taxi och förhandla fram priset åt oss. Detta skulle dock visa sig vara lättare sagt än gjort, då den eminente receptionisten inte riktigt visste hur man ringer och bokar en taxi. Efter att han hade ringt runt till hela sin bekantskapsskrets kunde vi dock få det positiva beskedet att han hade beställt en "economy class taxi" till det facila priset av 5,60 manat. I slutändan landade notan på 10 manat, men lika glada för det var vi.

Väl framme på perrongen inspekterades våra biljetter av ca 37 st tågvärdar, men lik förbannat hamnade vi flera vagnar fel för det. Något panikslagna och ackompanjerade av tågvärdar och -värdinnor som skällde ut varandra fick vi i all hast byta vagn kort innan avgång, men på något sätt kom vi ändock med. På tåget har vi hängt med Faya, en medellålders tatarisk kvinna som agerat förhörsledare och tolk om vartannat. Dessutom har hon bjussat på proviant i form av kakor, frukt och godis. Trevligt! Mindre trevlig var den tre timmar långa passkontrollen på den azerisk-georgiska gransen, men när vi välkomnades med ett "Welcome to Georgia" och "Good luck!" på bästa Cambridge-engelska så fanns det inte längre något att klaga på.



  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post3

Bastu-VM 2011

AzerbajdzjanPosted by Tomasz Solak 03 Aug, 2011 10:42
Resan till den kaukasiska nationstrojkan fick en flygande start, även om fem timmars uppehåll i Riga inte tillhör de roligaste sakerna i världen. Som tur är har man omorganiserat flygplatsen och det som var non-Schengen för tre år sedan var numera anpassat för dignitärerna som enbart reser inom de priviligierades domäner. Således blev det ännu ett behjärtansvärt pizzastopp hos västra Baltikums minst engagerade restaurangpersonal.

Till Bakus flygplats nådde vi vid den härliga tiden 05:40 (motsvarande 02:40 svensk tid). Trots våra försök till att vara förberedda för taxikaoset gick vi naturligtvis i fällan. Vår nyvunne chaufförvän stod och spanade efter oss redan vid tullen och inte ens trehundra vänliga, men bestämda, nej kunde få honom att leta efter andra kunder. Vårt problem var att vi även behövde en bankomat, vilken han naturligtvis också kunde tillhandahålla. Med tanke på att bankomaten låg innanför en säkerhetskontroll inne i avgångshallen så var det inte helt upppenbart för två trötta resenärer att lokalisera nyckeln till att bli skinnad av taxiföraren. Efter dennes bravurartade insats hade vi dock inget val än att acceptera hans förslag.

Enligt vår bilkörande vän så skulle det inte vara några problem att åka till hotellet. Faktum är att det inte skulle finnas några problem över huvudtaget i detta land. Frasen "Azerbaijan very good, no problem!" upprepades som ett mantra. Åtminstone ända till han kom på att hotellet i fråga var mycket dåligt. Sedan undrade han också huruvida det var ett hotell eller ett hus och insinuerade att han hade ett helt tjog med släktingar som kunde erbjuda bättre och billigare logi. Men man ska ju aldrig tro ryktessmidare, personen i fråga hade kanske aldrig bott på hotell i Oljestaden n:r 1 en gång! Således avböjde vi Mr. No Problems generösa förslag och betalade honom hela hans månadslön för den 20 minuter långa färden.

Efter att ha dumpat våra pinaler på hotellet (som för övrigt var ett hotell och inte någons privata bostad) traskade vi i rask takt ner på stan. Det visade sig dock att fem timmar i en kokande gryta utan vare sig sömn eller solskydd inte var den bästa av aktiviteter. Då temperaturen började på +35 och snabbt ökade så hjälpte inte ens Tjernobylhärdad pansarhud. Några svalkande vindpustar från det väldiga Kaspiska havet bjöds vi inte heller på, men att avnjuta soluppgången över nämnda vattenmassa var åtminstone trivsamt för ögat.


Senare under dagen styrde vi kosan mot stadens turistbyrå. När vi hade lyckats irra oss fram till rätt byggnad, men fel entré, frågade vi en ur den lokala vaktstyrkan om var turistinformationen låg. Vakten kliade sig i huvudet länge och väl och undrade sedan om vi letade efter postkontoret. När vi väl hittade in till turiststället möttes vi av fyra vilsna azerer som vare sig talade engelska (eller något annat språk heller vad det verkade) och som inte hade några kartor eller annan matnyttig info att bjuda på. Däremot var vi tvungna att signera deras tjusiga gästbok och kunde efter lite bläddrande konstatera att senast någon annan svensk avlagt artighetsvisit var för blott en månad sedan. Svenskinvasionen är härmed ett faktum.

På kvällen hamnade vi på en orientinspirerad borggård i gamla stan för kvällsmåltid. Utöver oss själva hade även en 20 man stark delegation från japanska PRO hittat dit. Kort efter att vi slagit oss ner dök azeriska tutt-Lisa upp för att visa upp sin dansande mage och bjuda 80-åriga japaner på en förförisk danstur. Vi andra fick roa oss med att få +8 manat på notan för underhållningen... Det är vi mycket tacksamma för.

Baku är i allmänhet en mycket trevlig stad med orient-romerska ruiner från tiderna kring Kristi födelse, sovjetiska ruiner från mitten av förra århundradet och nya monumentala byggnader - den ena pråligare än den andra. Det är även fullt med oerhört grönskande parker med allt från snirkliga palmer till svettiga barrträd. Fontän-invånar-ratiot ligger och skvalpar på ca 5-7, så det är som ni kan förstå ganska gott om sprutande vatten. Över hela staden ligger ett aromatiskt dis som är en blandning av avgaser, herrparfym och förrförra veckans matrester (nu lagom förruttnade och äckliga). Angenämt tycker vi.


Tisdagen inleddes med ett besök på tågstationen, där vi skulle införskaffa tågbiljetter till den georgiska huvudstaden Tbilisi. I stationsbyggnaden möttes vi av ett sällan skådat kökaos. Kring alla kassor flockades de tågsugna azererna i ormgropar à la Stureplan. Skillnaden var dock att det antagligen är lättare att komma in på godtyckligt Stureplanshak kl 04 efter att ha hällt i sig en sjuttis Azeri vodka än att få komma till tals med tanten bakom luckan. Efter en timmes köande (inkl. ett köbyte p.g.a. omotiverat igenbommande av kassan till allas stora förtret) lyckades vi komma fram till luckan och med hjälp av en handskriven roman från receptionisten på hotellet förklara vårt ärende. Problemet var dock att översätta våra svåra namn till kyrilliska alfabetet. Tant Abdullayeva synade passen noga och började snart att gasta ut "Maya Dzhoanna, Maya Dzhoanna, Maya... Dzho-... anna?". Sedan upprepade hon namnen ytterligare 22 gånger utifall att någon på andra sidan gatan inte hade noterat att de hade fått utländska kunder. Även Tomasz pass med alla visum blev snabbt en populär attiralj bland de andra kassörskorna som hade börjat flockas till vår kassa. Till sist lyckades vi dock göra oss förstådda och gick lyckliga därifrån med två biljetter.

På grund av diverse hälsovådliga incidenter blev nästa anhalt en engelsktalande vårdinrättning. Trettio minuter senare hade vi lyckats skriva in oss, konsultera med läkare, ta laboratorieprover, få ett recept utskrivet och hämta ut medicinen på apoteket. Anmärkningsvärt är alltså att detta tog hälften så lång tid som att köpa två tågbiljetter. Den mer borgerligt sinnade halvan av expeditionen slår ett slag för privat sjukvård och den andra halvan medger att det ibland har sina fördelar...

I övrigt har vi hängt på Bakus motsvarighet till Promenade des Anglais som på kvällen fylls av alla Bakubor och säkerligen ytterligare lite annat löst folk som spatserar omkring och tittar på annat folk. På nämnda boulevard finns även Bakus motsvarighet till Heron City, dit man kan gå och titta på azerer som spelar bowling och käkar på en gigantisk döner-food court. Utsikten över Kaspiska havet är dock lite roligare än att blicka ut över E4:an och IKEA.


Slutligen vill vi inte säga mycket mer än att det är helt sinnessjukt varmt i den här staden (temperaturen ligger konstant mellan 35 och 40 grader, även mitt på natten) och att sätta fot utanför luftkonditionerade ställen leder obönhörligen till att man svettas bort 10 liter vätska i timmen. Den som brukar deltaga i bastu-VM med kläderna på känner säkert igen sig. Nu drar vi dock snart till Tbilisi, där det förhoppningsvis är lite svalare.

  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post2

Nästa: Azerbajdzjan

AllmäntPosted by Tomasz Solak 30 Jul, 2011 10:39

Efter många om och men har tiden för den hett efterlängtade Kaukasusresan slutligen kommit. Väskorna är packade, förväntningarna är på topp och i vanlig ordning är de enda tankar som cirkulerar i huvudet ifrågasättanden av hela projektet. Enligt devisen "må det bära eller brista" går vi dock all-in och hoppas att det inte brister.

Första anhalt på trippen blir alltså den azerbajdzjanska huvudstaden Baku, som festligt nog välkomnar oss genom att inleda ramadan samma dag. Enligt hörsägen skall dock lokalbefolkningen vara musulmaner av mindre ortodox karaktär och ramadan innebär inte större förändringar än att de gör en högst temporär nedskärning av den i övrigt mer än moderata konsumtionen av öl och sprit (över 70 år av rysk ockupation satte sina spår).

I Baku är det tänkt att vi skall inspektera hur alla oljemiljarder och den nyvunna köpkraften inte har lett till ökad levnadsstandard för gemene man, men väl till spektakulära skrytbyggen utan motstycke nordväst om Kuwait. Dessutom skall vi käka döner, undvika mattförsäljare och ta del av personkulten kring Heydar Aliyev, som till synes har uppnått otaliga stordåd för nationens räkning. Rimligtvis är det blott en tidsfråga innan han post mortem löser cancergåtan samt blir den förste statschefen på månen. Detta är vi naturligtvis mycket imponerade av.

I övrigt kommer resan i stora drag följa följande rutt:

Baku (Azerbajdzjan) – Tbilisi (Georgien) – Mestia (Georgien) – Batumi (Georgien) – Tbilisi (Georgien) – Jerevan (Armenien) – Dilijan (Armenien) – Sevan (Armenien) – Jerevan (Armenien) – hem

Därtill blir det självfallet både en och annan avstickare till suspekta bonnhålor, avlägsna helgedomar och tvivelaktiga massmördarmuseum. Mycket spännande.

Mer än så har vi inte att förtälja för stunden, men bida er tid så publicerar vi nästa kapitel ur vår episka skildring av Kaukasus i form av spännande skrönor från elddyrkarnas rike så snart vi ges möjighet.

På återhörande!

  • Comments(0)//kaukasus.solak.se/#post1

Ett månvarv till Baku

AllmäntPosted by Tomasz Solak 01 Jul, 2011 00:05

I den mörka reseåldern som inföll ett par årtusenden efter Jesu födelse föreföll Kaukasus som ett mindre hett alternativ för gemene man. Alla över 30 hävdade att Azerbaj-nånting inte fanns i kartböckerna när de gick i skolan och alla under 30 brydde sig helt enkelt inte. Drygt hundra procent av jordens befolkning spankulerade av och an på Promenade des Anglais eller seglade runt i den dalmatiska arkipelagen halvdussinet gånger per år och resten hängde i sommarstugan tolv sommarveckor i sträck i tron om att de var den nye Ernst Kirchsteiger. Då sade resekonungen till tjänarna: Gripen dem vid händer och fötter, och kasten dem ut i mörkret i Transkaukasien. Där skall vara armenisk konjak och alfabet bestående av lustiga krumelurer. Ty många äro kallade, men två utvalda.

De tvenne dödsföraktande resenärerna funderande en kort stund över huruvida det var moraliskt försvarbart att indirekt pumpa in västerländska välståndskronor i en diktatur vars främsta mål var att förtrycka den egna befolkningen, resa monument över sin egen förträfflighet samt bygga upp en krigsmaskin av episka proportioner för att en gång för alla jämna grannstaten med marken — och på grushögen som sedan återstod låta uppföra en plantskola för framtida azeriska schlagerpionjärer. Efter att ha funderat klart insåg de att svaret var "ja", då människan trots allt bör bilda sig uppfattningar baserat på egna upplevelser och inte på doktriner från likriktad, politiskt korrekt pellejöns-media skapad av och för medlemmar ur klubben för inbördes beundran.

Det var då och nu är nu. Idag återstår i runda slängar en månad innan domedagsresan upphör att vara en löst sammanhållen samling korkade idéer och övergår till tre veckors brutal verklighet bland oljeriggar, citrusodlingar, Stalins gamla domäner samt en och annan mer eller mindre utbruten utbrytarrepublik. Vidare skall vansinnestrippen under såväl nattliga tågeskapader som marshrutka-färder passera åtskilliga nationsgränser, så eventuella moraliska tveksamheter glöms i vilket fall som helst bort i skuggan av endera georgiska bergstoppar eller armeniska kloster.

Så vilka är då dessa två modiga globetrotters och vad förenar dem utöver det faktum att de växte upp i spårvägsstäder, en trappa på Lemon Bar (ett vedervärdigt hak vars insatser för att göra världen till en bättre plats i övrigt är lätträknade) och att de är Fredhälls främsta fastighetsmoguler? I upplysningssyfte följer här korta och koncisa introduktioner till de bägge upptäcktsresande;

Tomasz, nästintill 29

Skald, tänkare, snille. Funderar på om det kan vara en idé att hitta en mindre hjärtinfarktsframkallande fritidsaktivitet än att följa IFK Norrköpings öden och äventyr. Rönte stora framgångar i 2008 års upplaga av Belarus Open i traktorfabriksbesök (klassisk stil). Är förtjust i stuvad kål och gratis skumpa, men ogillar trattkantareller å det bestämdaste. Har som hobby att fråga unga balter om hur kommunismens fall har påverkat dem, men blir alltid lika besviken på svaren. Införskaffade nyligen en tjusig balkonglåda utan dräneringshål, där vattenståndet nu i det närmaste får nämnda låda att framstå mer som Bajkalsjön än något trädgårdsrelaterat. Har hämtat en rejäl dos inspiration till resan från Ryszard Kapuścińskis bok Imperiet. I övrigt en tidspessimistisk öststatsfantast som har ett ont öga till litauiska tullmyndigheten. Besökta ex-Sovjetstater: 6/15.

Fem antingen eller:

salladslök eller syltlök
aluminiumfolie eller aluminiumsmältverk
morfologi eller syntax
pest eller kolera
majonnäs eller Bollstanäs

Topp-3, peppar:

1. Svart
2. Grön
3. Rosé

Maja, 27

Bekymmersfri dryckesvisentusiast som om vardagarna koordinerar vilsna mässutställare, men som på helgerna helst undviker att koordinera sitt eget hem. Föredrar blåa spårvagnar framför såväl svarta som gula och har Älvsborgsbron på första plats på sin lista över favoritbroar, men bär i övrigt inte på många spår från rikets värn i väst. Ogillar tingestar med körbärssmak (dock ej läppglans) och kroppkakor trots en längre sejour i kvaststaden Kalmar. Har en lätt faiblesse för triviala pocketdeckare under förutsättning att offret oskadliggörs medelst arsenik. Tycker att livet vore lite behagligare om alla världens täcken och påslakan förmådde att leva i symbios, vilket de alltså inte gör. Hade antagligen aldrig satt fot inom 100 mils radie från Baku om det inte hade varit för kaukasiska grillspett och suspekta dito rödviner på Karetny Dvor i Moskva. Flitig läsare och stor anhängare av Sovjetbloggen anno 2008 som efter viss vånda har accepterat det faktum att Georgien inom en snar framtid lär detronisera Frankrike som personligt favoritland. Besökta ex-Sovjetstater: 2/15.

Fem antingen eller:

kniv eller gaffel
mikrovågor eller Mikronesien
brödrost eller vinkelslip
x-led eller y-led
företagsfusion eller fusionskraftverk

Topp-3, smaksatt crème fraîche:

1. Tomat & basilika
2. Getost & rosmarin
3. Parmesan & vitlök

I sanning en imponerande skara våghalsar.

Nästföljande inlägg publiceras kort inpå rundresans första etapp, så håll ut!

  • Comments(1)//kaukasus.solak.se/#post0